onsdag 24 november 2010

Går vägen till framtiden via förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och RUT, eller handlar det bara om makt?


När man följer den socialdemokratiska efterMonaSahlin-debatten kan det verka som att skattefrågorna är den viktigaste frågan för socialdemokrater inför framtiden. Tidigt var den stockholmske landstingspolitikern Ilia Batiljan ute och förklarade förmögenhetsskatten för pervers och de rödgrönas skattepolitik som en valsänkare.

Thomas Östros kände sig efter Mona Sahlins avsättning, manad att framträda och skrev en bisarr artikel om att ”det ska löna sig att arbeta”. Han hävdar att denna devis egentligen alltid har varit en av socialdemokratins eviga principer, sann och giltig i evinnerlig tid. Amen. Han underkänner helt och hållet den uppgörelse som låg till grund för skattepolitiken i de rödgrönas valplattform. Fastighetskatten var feltajmad och förmögenhetskatten redan utgången på datum. Man kan inte låta bli att undra över hur det största partiet fick så lite att säga till om i förhandlingarna med två småpartier?

Morgan Johansson ställer samma fråga och fann nu en plattform för sin kandidatur till partiledarposten. Han har gjort det till sitt adelsmärke att med en elegant och lundensisk handviftning sopa undan det faktum att han själv i högsta grad är ansvarig för de sista 20 årens socialdemokratiska politik. Så för honom var valförlusten helt enkelt Thomas Östros fel. Av den bländande johanssonska retoriken kunde anas att det var Thomas Östros själv, i egen hög person som fått hela 100 000-medlemspartiet att åka i diket. Morgan Johanssons kandidatur stärks inte av den tankemödan.

Lena Sommestad, tidigare minister i Göran Perssons regering, skriver från sin utsikt i Uppsala och universitetet en bitvis upplyftande kommentar till Thomas Östros, Hon försöker höja resonemanget om socialdemokratins eviga sanningar. Och avvisar Östros något korta perspektiv. Men å andra sidan verkar det som att Sommestads socialdemokratiska historia upphör 1986. En avgränsning som trots allt är märklig. Varför skulle inte 25 års socialdemokratisk politik inte räknas? Hon har ju själv suttit i regeringen och ansvarat för den politiken? Det lurar en det-är Thomas-Östros-fel-glidning i resonemanget.

Nu ska det väl sägas till Lena Sommestads försvar att hennes bloggtext är bra och ett viktigt inlägg till försvar för en ideologisk medvetenhet i partiet. Hon skriver om jämlikhet och solidaritet och skriver om arbetet som välfärdens moder och välfärdspolitiken som dess barnmorska. Det hela är befriande fritt från att fastna i fastighetskatteträsket. När hon skriver: ”Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar.” så tycker jag att hon glider på sanningskravet och glömmer ett litet också. Den svenska socialdemokratins ”eviga värden” har snarare skrivits som ”... arbetets frukter därför också tillhör dem som arbetar.”. Den svenska socialdemokratin har erkänt marknadsekonomin. Och fördelningen av arbetets frukter skall fördelas av jämbördiga parter i förhandlingar och bekräftas via avtal. Först genom en gemensam fördelning av välståndet kan vi nå välfärdens samhälle. Det är den svenska modellen och fastslogs i Saltsjöbadsavtalet. Det som skulle säkra det goda Folkhemmet. Så Lena Sommestads bloggtext beskriver snarare Vänsterpartiets historia. Det är synd att ingen i partiets ledande kretsar verkar få nappa på Sommestads inbjudan till en socialdemokratisk idédebatt. För hennes bloggtexter är verkligen en spännande utmaning.

Istället så träder Veronica Palm in på banan dagen efter sitt famösa av respekt för medlemmarna talar jag inte om huruvida jag kandiderar eller inte. Dagen efter markerar hon sig i skattefrågan till försvar för den rödgröna valplattformen. Hon konstaterar att "Vi har ju fått spö av väljarna, en gång till. Det krävs att vi tänker till. Jag har svårt att förstå logiken i att då uppmana till kamp för just den samma politik som väljarna gav oss spö för. (sic) Hon vill återinföra fastighetsskatten, även om hon vet att den inte ger mer än marginella inkomster i statskassan. Men nu är nog inte det huvudargumenteet. Uppenbarligen är demonstrationsvärdet det viktiga. ”Vi ska jaga dom med blåslampa” som hon så valvinnande uttrycker det. Att hon själv, som med sina 750000 kronor i årsinkomst kan handla huhållsnära tjänster utan RUT, saknar förståelse för att de med inkomster motsvarande en tredjedel av hennes och utgör majoriteten av RUT-brukare, knappast ser på sig själva som samhällsparasiter, understryker bara ytterligare att hon inte verkar förstå verkligheten för vanliga människor. Veronica Palm förstår inte att det var det som väljarna "spöade" oss för i årets val.

Och efter att entusiastiskt pläderat för den rödgröna skattepolitiken så utbrister hon: ”Det viktiga är att kunna förklara att skatten inte är till för att straffa människor, ....–Vi vill ju använda pengarna till en massa bra saker.”. (Läs gärna detta två gånger)

En retorik som ”..skatten är inget straff ” och ”...en massa bra grejer.” lär knappast övertyga den vanlige väljaren, snarare andas väl detta en unken maktfullkomlighet och en idiotförklaring av medborgarna. Jag är övertygad om att de äger större förmåga till självständigt tänkande än det Veronica Palm föreställer sig.

Jag hoppas verkligen att det som skulle kunna bli en fördjupad ideologisk debatt med avtryck i framtiden inte ersätts av en moraliserande skattedebatt mellan kandidater vars levnadsförhållanden ligger skyhögt över den vanlige medborgarens liv. För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 18 november 2010

Veronica Palm straffar ut sig själv redan nu.


Veronica Palm är en av de utpekade efterädarna till Mona Sahlin. Expresssen jobbar intensivt för hennes kandiatur och för dem verkar det på löpsedlarna, som om att allt redan vore klart.

Själv har Veronica Palm skrivit i sin blogg, och det är en läsning som fyller mig av tveksamheter, ja nästan obehag. Hon säger sig minsann inte vara någon tråksosse, men talar om om folkrörelse, medlemmar och process som de andra. Att det är av respekt för detta som hon inte uttalar sig, inte deklarerar sin ståndpunkt. Det hela andas en unken instängdhet av en partiledarekandidat höjd över populasen. Likt Djurfarmens lite mer jämlika ledarskap så talar hon gärna om och med honnörsorden, men andemeningen är ju att hon inte vill riskera sin eventuella kandiatur genom att blotta något av sin ställning.

Likt varghannarna som fightas lite demonstrativt i utkanten av flocken och avvaktande ser på när Alfahannen förlorar sin styrka, så vankar nu ett antal utpekade kandidater runt och mäter varandras styrka. Och då kan man inte tillåta sig att blotta något av sin position. Allt prat om demokrati och medlemmarns väl är bara en omskrivning för att ”jag står över er, jag tar inga risker när det gäller mina framtida möjligheterr.”

Det här är ett eländigt spel och gudarna ska veta att Veronica Palm ingalunda är ensam om att utöva det. Men det var särkilt tydligt i hennes egen text, som hon valt att publicera på sin egen blogg.

Att jag själv, efter att ha mött henne i valrörelsen, anser henne vara en oerhört svag kandidat och en blek kopia av Mona Sahlin deklarerar jag gärna. Ge mig en tanke, en reflektion som sträcker sig längre än till nästa fullmäktigemöte, längre än till nästa utskottsmöte som hon har producerat och jag ska skriva in det på hennes pluskonto. Det är relativt tomt för närvarande.

LäsPeter Karlberg om ni har lust på lite politik, Erik Laakso har ju fått gehör för tanken om en öppen process,
Mera Erik här. Kajsa Borgnäs vill ha flera in i debatten. Andra svarar på sin egna frågor genom sättet att ställa dem. En annan syn på Veronica Palm visar Jinge. Bengt Göransson sätter sin vana trogen fngret på det väsentliga. Annarkia skriver på samma tema här.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 17 november 2010

Varför säger Margot Wallström nej?


Det är en fråga som jag skulle önska varje ledamot i valberedningen satte överst på sin dagordning och komihåglista.

Margot Wallström är ett barn av rörelsen, uppväxt och fostrad i det socialdemokratiska partiet. Hon har gått alla stegen i trappan till toppen. Hon är erkänt duktig kommunikatör, hon är skicklig förhandlare, saklig, visar ett kraftfull ledarskap, uppbär ett ansenligt internationellt förtroende, talar språk, hon är populär i breda skikt inom partiet, bär respekt och uppskattning från breda folklager och har en stark väljarbas. Hon är kort sagt det perfekta partiledarämnet.

Så varför säger hon nej? Svara på det kan hon ju bara göra själv. Hennes bevekelsegrunder är hennes. Men är det någon i socialdemokratiska ledningen som har frågat henne? Har den kommande valberedningen ställt frågan? För det är obegripligt att ett sargat och krisande parti som det socialdemokratiska kan kosta på sig att inte få henne som partiledare.

Missförstå mig rätt. Det här är ingen plädering för Margot Wallström. Full respekt för henne. Nej den här texten handlar om ett parti som borde förstå varför hon säger nej. Varför är inte posten som partiledare och statsministerkandidat tillräckligt tilldragande för en person som redan har den röda mattan utrullad? För att leta sig fram till ett svar så handlar det om att skärskåda partiets eget verk. Fungerar partiet som lejonflocken där tronpretendenterna cirklar avvaktande och manövrerande i en yttre cirkel när alfahonan/hannen leder jakten och fördelar bytet?

Har partiet de strukturer som krävs för att insyn, genomskinlighet och öppenhet skall råda? I vårt parti så finns det en tradition av att man växer in i uppdragen. Ingen ska tro att det finns några gräddfiler för att komma fortare fram. Successionsordningen skapar ett åldrande parti. Och man väntar på sin tur. Så sägs det vara i vart fall!

Men i verkligheten så kan de här principerna sättas ur spel. Med de rätta kontakterna, kanske föräldrar och föräldrars vänner, nätverk och medspelare så kan du givetvis ta en annan väg fram i partiet. Inget är vad det synes vara, kort sagt. Och i den turbulens som uppstår i de trånga dörröppningarna till partiets inre krets faller många bort, ett misstag och den hungriga flocken kastar sig över henne. Väl därinne fortsätter manövrerandet för i toppen finns det bara en stol och en person. Spelet fortsätter, bomber planteras och media är medspelare. Taktiskt väntar man med avslöjanden och tips till media tills konkurrenten befinner sig i svag position.

Fult spel finns överallt, det är inget unikt för socialdemokratin. Men fult spel blir värre när det kommer högre upp i samhällssfären. Fult spel skördar skoningslöst sina offer när tystnaden är högsta princip och slutenheten total. ”Jag har ingen kommentar, jag överlåter det till....”. De kryptiska svaren tolkas och vrängs, och man över efterhand upp en förmåga att tolka det outsagda. Jag vet fast jag inget hört.

Det absurda är att det socialdemokratiska partiets ledare inte väljs i ett politiskt medlemsval. Det verkar som att betald medlemsavgift på något sätt är enda förutsättningen. Valet görs i de dolda strukturerna, nätverken och trängseln vid den trånga dörren.

Jag vet inte varför Margot Wallström säger nej. Men likafullt så borde den frågan ställas av alla de som i maktens centrum nu positionerar sig inför det kommande partiledarevalet. Försök svara på den frågan, ställ de nödvändiga följdfrågorna och rannsaka dig själv och det parti som du är ställd att förvalta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

DN, AB, SvD, GP, Sydsvenskan, Arena, Dagens Arbete

Peter Högberg, Johan Westerholm, Peter Andersson, S-Info, Netroots, Erik Laakso, Peter Karlberg, Simone Olofsson, Kicki Liljeblad, Maryam Yazdanfar, Mario Matteoni Ulf Börgersson

fredag 12 november 2010

Inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda samhället.”


Obs!Johan Sjölander uppmärksammar mig på en felaktig länk, som ger intryck av att jag anklagar Morgan Johansson på ett osakligt sätt att en delrapport i Låginskomstutredning från arbetarrörelsens ekonomiska råd, som handlar om sjukdom och sociala förhållanden. Jag avsåg hela utredningen och länken dit föreligger här. Johan ifrågasätter också om det verkligen är ett underlag för partiets misslyckade arbetsmarknadspolitik. Även om det flyter i varandra så har Johan rätt och jag fel. Det är slarvigt av mig, men förändrar inte i sak att jag menar att MJ bidragit själv till den politik som led ett stort nedelag i valet och attt han förhåller sig utan självkritik./ AN

Det rullar i Socialdemokratin. Igår beskrev jag de första tecknen på jordbävningen som :”Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringar utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. På de årsmötena och den extrakongress som ligger framför oss så är det i positioneringens skugga som de kommande valen med acklamation kommer att genomföras”.

Det stämmer väl fortfarande bortsett från att agerandet på arenan gått över till en sorts fast forwardläge, där person efter person träder fram, säger något mer eller mindre kryptiskt, pissar lite revir och avvaktar. Tomas Östros skriver en bisarr artikel i dagens DN där han pläderar för bättre ekonomi för privatpersoner och samhälle. Knappast revolutionerande och det bisarra är inte att hans trossatser lika ofta hörs från Anders Borg utan att han hävdar att (s) var först. Vi har stått där i centrum och flyttar inte på oss för att andra närmar sig. Ja herre min je. Hela artikeln, innehåll och tajming ger snarast intrycket av en man som upptäckt att han står naken i regnet och försöker prata sig ur det. En aning desperat om man säger. Och ingen riktig bra ansökan om partiledarposten.

Läser man vidare i DN så ramlar man över följande spekulation om utgången av maktkampen: ” Ifall partiledaren återfinns på högerkanten anser många det naturligt med en partisekreterare från vänsterkanten, som till exempel Skånedistriktets Morgan Johansson.” och man tar sig för pannan. Vilka är många och vad är naturligt? Även om inte DN förstår något så hoppas jag att vi socialdemokrater åtminstone har minnet kvar. Ska vi upprepa nederlagsreceptet från Göran Persson tid där höger/vänsteridiotin resulterade att vi fick Persson som partiledare och Maritta Ulvskog som partisekreterare, arkitekterna bakom 2006 års valnederlag. Och Morgan Johansson av alla. Att han deltog i putschismen kring alliansbildandet och kuppade igenom samarbetet med (v) är i sig diskvalificerande. Hans roll som utredare för den arbetsmarknadspolitiska plattformen före årets val glöms gärna bort. Men det var trots allt en av de stora förlustfrågorna i valet.

Att paralysera partiet i höger och vänster vore dödsstöten idag. Det är en konstlad motsättning som avklätt består å ena sidan i en status quo/höger och å andra sidan en återgång till 1975 års partiprogram/vänster. Men det är inte i den motsättningen framtiden ligger, varken samhällets eller det socialdemokratiska partiets.

Den samhälleliga utvecklingens dynamik ligger i omvandlingen av Sverige och världen. Den ligger mellan rika och fattiga, mellan nord och syd, mellan stad och land. Och det måste var mitt i denna dynamik som partiet finner sin plats och sitt program. En framtidsinriktad socialdemokratisk ideologi står att finna i en förståelse för detta.

Då skulle vi få en verkligt ideologisk ledning som representerar de stora grupperna inom partiet, skogslänen och storstäderna, den enda möjliga dualismen i det framtida socialdemokratiska partiet.

Så om jag skall tillåta mig att spekulera så finns det plötsligt en uppsjö av goda namn. Om partiledaren kommer från skogslänen så bör partisekreteraren komma från storstäderna och vice versa. Sven Erik Bucht, Anna Johansson, Sven Erik Österberg, Illmar Reepalu, Annika Hulten, Margot Wallström osv. Där finner vi partiledningen för socialdemokraterna, inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda Samhället.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Lena Sommestad Kikki Liljeblad Mario Matteoni Claes Krantz

torsdag 11 november 2010

Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringer utan någon som helst begriplig riktning och motivation.


Min kloke vän Leo Holtter skrev en gång en kommentar på min blogg som fick mig att förstå något grundläggande om politiken. Så här skrev han ungefär: ”Den dag du går med i ett politiskt parti för att förändra partiet och inte samhället så kan du lika gärna hoppa av direkt.”. Här ligger många sanningar, och idag gäller de i synnerhet socialdemokrater och socialdemokratin. I ivern att förändra vårt parti får vi inte förlora fotfästet i verkligheten, samhället som det ser ut idag.

Det är trots all bedrövelse lite kul att se hur den interna kampen i SAP utvecklas. På ett sätt så verkar den civiliserad och nästan upplöst i procedurfrågor. Debattörerna ropar i metertjocka lager av bomull, ingen verkar vilja ta upp någon annans kastade brandfackla. Spelet ser mer ut som ett slutspel i mästarschack där mästarena under andlös tystnad reser sig, går några steg, gör en plötslig rörelse med den ena armen, sätter sig, vilar huvudet på två uppsträckta fingrar, ser ned, ser upp sträcker ut sin arm och gör sitt drag för att därefter blixtsnabbt starta klockan. Spelaren positionerar sig och motståndarens drag kalkyleras med matematisk precision.

Onsdagen den 10 november 2010 utvecklas kampen om partiledarskapet under dagen, en partistyrelseledamot, Håkan Juholt, en avpolleterad partisekreterare med egen agenda tycker på morgonen ansluter sig till SSU´s förslag att hela ledningen ställer sina poster till förfogande. Jytte Guteland som är ordförande i SSU, tycker strax därefter att det är bra sagt av Juholt.

En annan partistyrelseledamot, tidigare minister och utstött ur den översta kretsen, Morgan Johansson, går framåt lunch ut och kräver Tomas Östros huvud på sitt fat, för Östros del i en misslyckad rödgrön allians. Tros att Morgan Johansson själv i högsta grad är ansvarig för denna fiaskoartade alliansbildning genom sitt och hans partidisktrikts kuppartade sätt att tvinga fram Vänsterpartiets deltagande. Även om Johansson själv förespråkat en tillämpning av (v)´s ekonomiska politik, så anklagar han nu Östros för att ha övergett s´ politik. Förstå det den som kan. Att han dessutom är ansvarig för usla rapporter om arbetsmarknadspolitikan som låg til grund för historiens största nederlag bland de som arbetar, verkar inte på något sätt bekymra honom.

Ställd inför detta måste en partiledare, Mona Sahlin, på tidig eftermiddag visa på ansvarsfullt ledarskap och men en lite kokett handviftning kräva av sin partistyrelse att samtliga ställer sina platser till förfogande.

Så fortsätter debatten och ska vi gissa på att samtliga bär på mer eller mindre väl dolda ambitioner att vara partiledare efter extrakongressen. Bland bloggare, inklusive undertecknad, vankas mumma.

Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringer utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. Det är i den här positioneringen som valen kommer att genomföras på de årsmötena och den extrakongress som liggar framför oss. Med acklamation naturligvis.

Och så vidare.

På annan plats i tidningarna läser jag samtidigt detta ”Men för pappa Hamid, mamma Zahra och de sju barnen har den svenska närvaron inte förändrat något.”

Brittiska tonåringar tränas för att döda

Polisen låste in oskyldiga i moské

Studentupplopp i London

EU och USA eniga om Acta

Här rustar Seoul för laddat möte

Unemployed claimants to face tougher rules

Cameron urges China take greater role in world affairs.

Och så vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 8 november 2010

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.


Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.


När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.


Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

lördag 6 november 2010

Bring it on home to me....



Det finns vackra sätt att få sagt det på. Roger Ridley gör det. Stig Sjödin gör det hos Fredrik Jansson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intresant.

fredag 5 november 2010

Vi står i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång.


Välfärdsstaten är under attack och ifrågasätts. Välfärdsstaten är socialdemokratins stora projekt, det som socialdemokrater har satsat all sin politiska prestige i. Trots att den mötte ett folkligt motstånd. Inte idéerna om jämlikhet och att alla ska få en chans, vikten av att stötta de som vacklar och skänka trygghet till människor när de som bäst behöver den. Men man tvekar inför själva konstruktionen, den starka staten.

Och kritiken kommer från två håll. Dels från den renodlat kapitalistiska sidan. Var och en sin egen bäste dräng. Och det är ett motstånd som vi borde kunna formera oss emot ganska lätt. Men så är det inte. Vi blir vankelmodiga och oprecisa därför vi egentligen inte vet vad det är vi vänder oss emot. Vi bejakar återhållsamhet och god ordning i de offentliga finanserna, men vill helst inte acceptera nedskärningarna och sparande. Vi har kollrat bort oss i en tro på att staten är något neutralt väsen som kan ges det innehåll vi önskar. Men staten är den rådande ordningens garant. Den värnar det bestående och det bestående är det enda rationella systemet. En finanskris kräver att vi värnar bankerna annars faller systemet ihop. Exportindustrin kräver billig krona och staten devalverar. Folket får betala och stoiskt bära bördan för att inte allt ska gå åt helvete.

Låt oss gå tillbaka till själva avstampet för den starka staten. Till 1970-talet. I de statliga företagen inom den statliga gruv- och skogsindustrin infördes nya arbetsbetingelser med tidmätningssystem, ackord mm. Orsaken till rationaliseringsivern var givetvis att effektivisera dessa företag så att de skapade större vinster för sina ägare, staten, nödvändiga vinster för att bygga den starka staten. Gruvarbetarna och skogsabetarna protesterade genom att gå i strejk.

Bland hemmafruarna i Skärholmen skapades en så stark opinion mot momsen, en nymodighet som också infördes under den här tiden av samma skäl, att man kan kalla det för ett skatteuppror och regeringen skakade. När Astrid Lindgren skrev sin Pomperipossa-saga i mitten av 70-talet blev hon fyrtornet för det folkliga motståndet mot den växande staten och den beskattning som ökat med det dubbla under 10 års tid. Lägg till det den massiva motståndsrörelsen bland småföretagare och medelklassen med förankring i privat sektor, så får vi en rättvisande bild av hur staten allt eftersom avskilde sig från medborgarna.


Så visst var motståndet stort, för tusan, vi förlorade makten vid 4 val av 8 under perioden 1973-1994. När hände det tidigare under socialdemokratins historia? Har vi glömt det?

Vi har aldrig förmått att genomföra en kritisk granskning av vårt eget verk och dess fundament, en stat som så att säga skulle befria medborgarna från bördan av att själva ta hand om varandra, att hjälpa den som behöver. Med våra skatter som avgift så övertygads vi om att låta staten, dess tjänstemän och politiker, sköta det. Och vi andra lät det ske och trodde oss kunna sova tryggt om natten.

Detta och berättelsen om det folkliga motstståndet mot vårt projekt vägrar socialdemokratin att erkänna, vi försöker på bästa CCCP-maner sudda i bilden av vår egen historia. Vi törs ju inte ta debatten om den. Inte ens bland de radikala i partiet. I stället lanseras den bekväma konspirationsteorin om nyliberalismens kupp i slutet av 80-talet. Brasklapparna duggar tätt i partets översta skikt. "Härtill är jag nödd och tvungen." bifogas varje nedskärning och besparing. Och för varje brasklapp så sviktar medborgarens förtroende mer och mer.

Vårt problem är att vi inte förstår att vi måste frigöra oss från den stat vi själva byggt upp, den kapitalistiska staten skulle Marx ha sagt. Vi har aldrig lyckats ta till oss den kritik mot staten som kommit från våra egna. Och det är den andra sidan av kritiken, en folklig kritik som innehåller både gott och ont. Och inte blir socialdemokratins ovilja mot en granskning mindre av att så många av oss för sitt dagliga bröd har blivit beroende av denna stat.

Ur ruinerna av en raserad folkrörelse stiger ett folk som förvånat ser att den drömmen om välfärdsstaten var en illusion. Folk behandlas inte bättre nu än förr, ojämlikheten i samhället är fortfarande kvar, familjen har inte längre en försörjare utan två, antingen ett par eller så en ensamstående med bostadsbidrag och andra insatser. Den starka staten skänkte inte mer makt till människorna, tvärtom förnedras, misstänkliggörs och hunsas man när man söker om den hjälp som drömmen om den starka staten en gång utlovade. Den har för många framträtt som en koloss som slukar pengar, ineffektiv och självgod. Och det är detta som vi har blundat för.

Vi saknar fantasin att se ett samhälle bortom den starka staten, därför stagnerar vi. Varför skulle vi annars ha så svårt att ge den minsta kontur av det samhälle vi vill skapa? Folk tror inte på vår berättelse. Vår berättelse stämmer inte med hur människor upplever verkligheten. Däför är det vi som måste förändra oss, det är vi som måste börja känna solidaritet och ansvar, inte med det stora projektet utan med medborgarna. Vi tror så gärna att vi är de enda som går vägen mot framtiden, att vi ska bringa ljuset till folket. Vi anklagar folket för otacksamhet och att inte förstå vår storhet när vi tågar fram och tycker nog att folket lagt sig i dikena för att lapa sol. Jag tror att det är en felaktig syn.

Sanningen är nog snarare den att folket är på väg någon helt annanstans och vi är inte bland dem. Vi står fångade i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång. I verkligheten är det ett Big Brotherhus. Det är dags att vi kommer oss ut därifrån

På sajten Eftervalsdebatt finner du den öppna debatten.

Peter Högberg är en annan som ägnar mycket av sin blogg till att diskutera dessa ämnen.

Intressant, Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 3 november 2010

Det var som om de lika gärna kunde ha tagit min ena arm, eller ögat som jag såg med i sökaren.


För trettio år sedan fotograferade jag. Jag tog bilder. Tänkte, sökte och ibland skapade motiv för dessa bilder. Från en blygsam början med en billig systemkamera i kit utvecklades intresset. Det blev närmast en mani, alltid kamera med, ständigt spanande efter ”bilden”. Hobbyn blev mer än en hobby. Jag antar att en del av ens vänner tröttnade. Samtal och promenader blir en aning hackiga. Så istället för att förlora vännerna gick jag i stället på egen hand.

Jag gjorde bara svart/vitt. Det var före den digitala revolutionen. Att själv framkalla film, att lära sig temperaturer, skakningar på burken och nödvändigheten av god sköljning och dammfri torkning, allt beroende av filmtyp och filmens särdrag, den ena olik den andra, det kändes mer och mer som ”proffsigt” att behärska. Jag gick aldrig någon kurs eller skola, lärde mig allting själv, så det blev mycket prövande och felande. Och om framkallningen var en lång process av lärande så var kopierandet, att göra bilderna det i ännu högre grad. Men så otroligt spännande att se vad man kunde göra med ett bra negativ.

Med tiden så hade jag väl utvecklats till något som i bästa fall kunde betraktas som en avancerad amatör. Kunde mer än de flesta men aldrig i närheten av de bästa. Och med det så hade jag också funnit min utrustning. En Nikon F2 med ett ljustarkt Nikkor 1:1,2/50mm-objektiv, en tysk ADOX, en mellanformats- ,6x6 bälgkamera och en gammal Zeiss Ikon, likaså bälgkamera med Tessar-optik. Nikon kameran gjorde allt vad jag ville och jag slapp blixt om än inte stativ. ADOX-en gav underbart mjuktecknade bilder och Zeissen klassisk skarptecknande kvalitet. En komplett utrustning för mig som jag växte ihop med. Jag behövde inte läsa en massa tidskrifter om nya, fantastiska drömmaskiner, jag hade det jag behövde.

Våren 1989 var jag och min sambo på väg till vårt älskade Portugal, vi körde som galningar och kom sent på andra dagens natt till Salamanca i Spanien med bara ett 30-tal mil kvar att resa. Vi kunde känna doften av Lousa och Alfocheira, den lilla bergsbyn på Sierra Estrellas västligaste utpost som var vårt slutmål, men bestämde oss för att övernatta på ett litet hotell. Dödströtta parkerade vi, tog bara med det allra nödvändigaste och gick till sängs. Efter en natts dålig sömn vaknade vi, åt frukost och gick ut, bara för att finna att vi hade haft inbrott i bilen. Alla våra kameror var borta, kikare och kasettband. Resten var kvar, men det var borta. Efter polisanmälan och tragglande med spanska poliser så hade vi dokumenterat det vi saknade och hade en skriftlig rapport att lämna till försäkringsbolaget, som senare ersatte oss för allt.

Nej, inte riktigt allt, bara det materiella. Jag förlorade helt lusten att fotografera. Jag försökte köpa nya kameror, men de kunde inte ersätta det jag. Det var som om de lika gärna kunde ha tagit min ena arm, eller ögat som jag såg med i sökaren. Det var inte skoj att plåta längre. Och utan lusten så försvinner förmågan. Ögat blir långsamt och ouppmärksamt, det ser inte längre det som måste ses för att gör bilder som engagerar dig. Så fotograferandet var nerlagt. Och det varade i över 20 år.

Men efter att ha gått i väggen på jobbet så har jag nu tagit upp kameran igen, idag en liten digital vidundermaskin som passar min hand och mitt sinnelag. Jakten på motiv är idag ett mera avslappnat seende. Alltid kamera med, iaktta och ta bilden. Jag har precis kompletterat kameran med det som behövs för att använda en del av de gamla objektiven, de som inte var med på den fatala övernattningen i Salamanca. Även om de är utan rost så är mitt huvud desto rostigare. Så det är mycket att hämta igen, men framför allt så börjar jag känna den där gamla glädjen komma tillbaka. Än så länge komposition och ögats snabbhet, så får tekniken komma senare. Tillfredsställelsen över en bra komposition är härlig, även om teknik och hantverk är rostiga.

Och på något sätt så kan jag se att det finns ett samband med min sjukdom. Man går inte in i väggen, man upptäcker att man har gjort det. I verkligheten är nog väggen summan av de många händelser i ens liv. Och den stulna drömmen den där vårnatten 1989 i Salamanca kan ha en lika stor del i min krasch som de akuta förhållanden som rådde då jag bestämde mig för att gå till läkaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant. Google om att fotografera