När man följer den socialdemokratiska efterMonaSahlin-debatten kan det verka som att skattefrågorna är den viktigaste frågan för socialdemokrater inför framtiden. Tidigt var den stockholmske landstingspolitikern Ilia Batiljan ute och förklarade förmögenhetsskatten för pervers och de rödgrönas skattepolitik som en valsänkare.
Thomas Östros kände sig efter Mona Sahlins avsättning, manad att framträda och skrev en bisarr artikel om att ”det ska löna sig att arbeta”. Han hävdar att denna devis egentligen alltid har varit en av socialdemokratins eviga principer, sann och giltig i evinnerlig tid. Amen. Han underkänner helt och hållet den uppgörelse som låg till grund för skattepolitiken i de rödgrönas valplattform. Fastighetskatten var feltajmad och förmögenhetskatten redan utgången på datum. Man kan inte låta bli att undra över hur det största partiet fick så lite att säga till om i förhandlingarna med två småpartier?
Morgan Johansson ställer samma fråga och fann nu en plattform för sin kandidatur till partiledarposten. Han har gjort det till sitt adelsmärke att med en elegant och lundensisk handviftning sopa undan det faktum att han själv i högsta grad är ansvarig för de sista 20 årens socialdemokratiska politik. Så för honom var valförlusten helt enkelt Thomas Östros fel. Av den bländande johanssonska retoriken kunde anas att det var Thomas Östros själv, i egen hög person som fått hela 100 000-medlemspartiet att åka i diket. Morgan Johanssons kandidatur stärks inte av den tankemödan.
Lena Sommestad, tidigare minister i Göran Perssons regering, skriver från sin utsikt i Uppsala och universitetet en bitvis upplyftande kommentar till Thomas Östros, Hon försöker höja resonemanget om socialdemokratins eviga sanningar. Och avvisar Östros något korta perspektiv. Men å andra sidan verkar det som att Sommestads socialdemokratiska historia upphör 1986. En avgränsning som trots allt är märklig. Varför skulle inte 25 års socialdemokratisk politik inte räknas? Hon har ju själv suttit i regeringen och ansvarat för den politiken? Det lurar en det-är Thomas-Östros-fel-glidning i resonemanget.
Nu ska det väl sägas till Lena Sommestads försvar att hennes bloggtext är bra och ett viktigt inlägg till försvar för en ideologisk medvetenhet i partiet. Hon skriver om jämlikhet och solidaritet och skriver om arbetet som välfärdens moder och välfärdspolitiken som dess barnmorska. Det hela är befriande fritt från att fastna i fastighetskatteträsket. När hon skriver: ”Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar.” så tycker jag att hon glider på sanningskravet och glömmer ett litet också. Den svenska socialdemokratins ”eviga värden” har snarare skrivits som ”... arbetets frukter därför också tillhör dem som arbetar.”. Den svenska socialdemokratin har erkänt marknadsekonomin. Och fördelningen av arbetets frukter skall fördelas av jämbördiga parter i förhandlingar och bekräftas via avtal. Först genom en gemensam fördelning av välståndet kan vi nå välfärdens samhälle. Det är den svenska modellen och fastslogs i Saltsjöbadsavtalet. Det som skulle säkra det goda Folkhemmet. Så Lena Sommestads bloggtext beskriver snarare Vänsterpartiets historia. Det är synd att ingen i partiets ledande kretsar verkar få nappa på Sommestads inbjudan till en socialdemokratisk idédebatt. För hennes bloggtexter är verkligen en spännande utmaning.
Istället så träder Veronica Palm in på banan dagen efter sitt famösa av respekt för medlemmarna talar jag inte om huruvida jag kandiderar eller inte. Dagen efter markerar hon sig i skattefrågan till försvar för den rödgröna valplattformen. Hon konstaterar att "Vi har ju fått spö av väljarna, en gång till. Det krävs att vi tänker till”. Jag har svårt att förstå logiken i att då uppmana till kamp för just den samma politik som väljarna gav oss spö för. (sic) Hon vill återinföra fastighetsskatten, även om hon vet att den inte ger mer än marginella inkomster i statskassan. Men nu är nog inte det huvudargumenteet. Uppenbarligen är demonstrationsvärdet det viktiga. ”Vi ska jaga dom med blåslampa” som hon så valvinnande uttrycker det. Att hon själv, som med sina 750000 kronor i årsinkomst kan handla huhållsnära tjänster utan RUT, saknar förståelse för att de med inkomster motsvarande en tredjedel av hennes och utgör majoriteten av RUT-brukare, knappast ser på sig själva som samhällsparasiter, understryker bara ytterligare att hon inte verkar förstå verkligheten för vanliga människor. Veronica Palm förstår inte att det var det som väljarna "spöade" oss för i årets val.
Och efter att entusiastiskt pläderat för den rödgröna skattepolitiken så utbrister hon: ”Det viktiga är att kunna förklara att skatten inte är till för att straffa människor, ....–Vi vill ju använda pengarna till en massa bra saker.”. (Läs gärna detta två gånger)
En retorik som ”..skatten är inget straff ” och ”...en massa bra grejer.” lär knappast övertyga den vanlige väljaren, snarare andas väl detta en unken maktfullkomlighet och en idiotförklaring av medborgarna. Jag är övertygad om att de äger större förmåga till självständigt tänkande än det Veronica Palm föreställer sig.
Jag hoppas verkligen att det som skulle kunna bli en fördjupad ideologisk debatt med avtryck i framtiden inte ersätts av en moraliserande skattedebatt mellan kandidater vars levnadsförhållanden ligger skyhögt över den vanlige medborgarens liv. För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, partiledare, Veronica Palm, Thomas Östros, Mona Sahlin, medlemmar, politik, demokrati,
