fredag 25 november 2011

Vems valfrihet omfattas av lagen?


Genom den utmärkta dagstidningen Ekehog idag så fick jag nys om en situation där valfriheten i äldreomsorgen ställs på sin spets.

På söder i Stockholm ligger Katarinagården och för den vill Stockholms stad överlåta driften till Attendo Care. Men de boende på gården med stöd från 1000 söderbor kräver att boendet blir kvar i kommunal regi. Nu är jag inte någon motståndare till att vård och omsorg utförs av privata företag, ja inte ens till att de går med vinst, så länge de gör ett bra jobb. Men den här situationen gör att man frågar sig hur LOV, lagen om valfrihet, nu skall tolkas. Är det de boendes valfrihet eller är det förvaltningens valfrihet som lagen omfattar? För LOV är i sin tur underställd LOU, lagen om upphandling, som alla kommuner nu är skyldiga att följa. För det är ju egentligen här problemen uppstår. Lagen om upphandling beskriver snarast ett tekniskt förfaringssätt när det gäller upphandling av all kommunal verksamhet, från renhållning, leveranser av kontorsmaterial och ärldreomsorg, och ger inte politkerna möjlighet att beakta medborgarens intresse som det kan ta sig uttryck lokala opinioner. Det ger medborgaren inget utrymme för att påverka sin egen livssituation. Valfriheten är en chimär.

Ett stort problem med vården och omsorgen är ju att någon egentlig marknad inte finns. Ett kommunalt monopol överlåtes till en privat aktör och simsalabim så skulle alltså valfrihet råda. Att de äldre ständigt skulle ha väskan packad för att i valfrihetens namn lämna sitt nuvarande boende och ge sig ut på gator och torg för att finna sig ett nytt faller ju på sin egen orimlighet.

Så någonstans så måste valfriheten i LOV omfatta de boendes beslut och önskningar, även om de uttryckligen hade önskat sig Attendo Care. Och här skiljer jag mig på ett avgörande sätt från de som förespråkar s.k. naturliga monopol, en omskrivning av förvaltningarnas ensamrätt till beslut. Här står en avgörande fråga för mig som socialdemokrat, den demokratiska frågan i omsorgen handlar inte om privat eller kommunal drift, den handlar ytterst om de äldres makt över sin egen livssituation. Makten över arbetets frukter, välfärden och livsdrömmarna.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 21 november 2011

Att peka åt ett annat håll än dit piskar manar.


Idag kan vi läsa om att Morgan Johansson m.fl i programkommissionen presenterar ett skarpt förslag om 6 timmars arbetsdag för föräldrar. Det är klart att man är överraskad och glad.

När jag började blogga för några år sedan, kring 2006, så var ett av de första politiska förslagen jag drev, tanken om en 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Det skulle ersätta det lapptäcke av barnledigt, föräldrapenning och vårdnadsbidrag som systemet byggde på. Jag kunde också peka på att det inte skulle behöva kosta så mycket som man skulle tro. Mina argument byggde på den egna föräldraerfarenheten, när jag och min sambo bestämde att ge oss själva 6-timmars dag. Jag gick på jobb kl 7 och var färdig kl 13 och hämtade på dagis, min sambo jobbade 10-16 och lämnade på dagis. På det sättet fick vi tid för varandra, vi fick kvalitetstid med barnet utan att hon gick miste om den viktiga tiden på dagis.

Gudarna ska veta att jag fick stryk av många socialdemokrater för mitt förslag. Arbetstidsförkortning var krav för feminister och drömmare. Det var flera arbetade timmar som skulle till för att säkra välfärden. Och de som inte fördömde, de höll tyst, av ointresse eller bara lydnad vete tusan. Men jag tyckte nog att jag hade rätt och stod på mig, senast ljumt motttaget i kommentarsfältet hos Lena Sommestad. Idag ansluter hon sig till tankarna om en förkortad arbetstid.


Nu känns det som att det är riktigt att fortsätta var kritiker av en politik som man inte tror på. Att peka åt ett annat håll än den politik som väljarna två val i rad har givit underkänt.

Jag säger inte att det här förslaget inte hade kommit till ändå, men ingen kan påstå att kravet varit någon stormvind i partiet direkt, så lite har det väl betytt att man stått på sig. Och det förtjänar att stryka under i en tid då det från många håll hävdas att tystnad och inrättning i ledet är den främsta plikten för en riktig socialdemokrat.

En lång näsa a la Northug får man lust att räcka. Men det gör jag ju inte, väluppfostrad som jag är. :)


Peter Andersson skriver om rörelsen och målet, Johan Westerholm om att vara sosse, Peter Högberg vill stöka mer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 19 november 2011

För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.


Nu är det äntligen dags att göra politik. Det innebär att vi ska formulera politiska krav och en ange en riktning för framtiden. Till det behövs ett modernt och nytt partiprogram utan kompromisser. Vi får hoppas att Lars Enqvist får fart på det arbetet nu. Framför allt krävs att partiet för fram ett budskap. Det måste vara slut på att partiledaren kastar ur sig något som ett par tre personer efteråt har full möda med att täcka över och maska. Tar inte Juholt sitt ansvar så kommer det att skrivas många fler sms.

Partistyrelsens möte häromdagen verkar ha ett tydligt före och efter. På väg in till mötet ger Håkan Juholt sin syn på det politiska läget och tyvärr så bekräftade det intrycket av att han inte riktigt står med fötterna på jorden. Han var optimistisk för att som han uttryckte det: ...snart så skulle regeringens politik rasa samman på alla områden. Inte ett ord om en egen s-politik, inget om det arbete som ligger framför oss.

Detta är bara en återupprepning av den förra mandatperiodens misslyckade taktik. Efter 2006 ägnade vi oss också åt att peka finger och invänta katastrofen under tre år och vår opinionssiffror steg i höjden. När vi så öppnade munnen så kom fallet. Regeringens misslyckande hjälpte ingenting, skandaler i socialförsäkringen, arbetslösheten, skolan; inget vägde upp vår egen avsaknad av politisk alternativ. När nu Juholt använder detta receptet igen så är det ju en djupgående okunskap om politikens realiteter. Det var detta Anders Johanssons sms handlade om. Och det är symptomatiskt att man då inom (s) diskuterar formen för hur detta blev känt, inte innehållet.

Därför var det med stor lättnad att efter mötet ser det ut att andra krafter än Juholt tagit initiativet. Fram stiger nu Weidelich och talar konkret politik. Här i Bohuslän hade vi förmånen att få honom på besök på vårt distrikts höstmöte. Han gav ett väldigt starkt intryck och kunde på ett tydligt sätt visa var vi måste rikta krafterna. Ungdomsarbetslösheten, bostäderna och infrastrukturen är nycklar till att klara av de krav som framtidens välfärd ställer. Jag kan se att denna linje förstärktes under partistyrelsens möte. För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Men det förutsätter att Håkan Juholt nu rättar in sig i ledet och slutar med sina solorusher som ju nästan varje gång leder till ifrågasättande av sanningshalten i hans påståenden. Håkan Juholt har haft en förkärlek för att tala i första person, om ”jag” och ”mig”, när han talat om socialdemokratiska partiets historiska uppgifter i dagens politiska landskap. Inspirerad av Daniel Suhonens efterlysning av mera populism, har han slagit något av rekord i just populistiska löften om än det ena och än det andra. Mest återställare har det handlat om utan att ett ögonblick reflektera över att alla dessa återställare dragit undan mattan för alla reformer. Plus att vi antagligen tvingats dra på oss en statsskuld i italienskt format för att genomföra dem. Alternativet hade varit att svika löften i en omfattning som aldrig tidigare setts i det moderna Sveriges historia.

Det hade svenska folket aldrig förlåtit oss. Det är dags att börja tala om vi.

Jag läser Högberg med allt mera respekt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 16 november 2011

Partiledare må glömma, men väljarna gör det inte.


Det stormar i Socialdemokratiska partiet. Som om det vore något nytt. Det är klart att det stormar, vad vore politik utan stormar. Det märkliga tycks mig vara att så många önskar att det inte ska synas. Gärna konflikter men håll det internt, eller snarare på rätt plats i partiorganisationen. Om man inte helt sonika bara säger Glöm bort, gå vidare, vi låter krutröken skingras och tar nya tag. Låter rejält och arbetsamt. Upp med ärmarna och så gör var och en sitt bästa. Men det som händer då är att politiken försvinner, vi minns kontrahenterna och stämplar dem som höger eller vänster men det politiska innehållet försvinner. Så är det också, socialdemokraterna diskuterar formerna för debatten men glömmer innehållet.

Om jag förstått Anders Johanssons kritik av partiledaren så handlar det om att det socialdemokratiska partiet idag leds av spretande, sins emellan oförenliga budskap. Vi kan inte samtidigt lova utjämning av skatterna mellan arbetande och pensionärer och utbyggnad av järnvägen. De pengarna finns inte, än mindre till de utlovade återställarna av apotek, förstatligad vård- och omsorgssektor mfl löften som delats ut under hösten. Anders Johansson pekar på att (s) är på väg att skapa en enorm löftesbubbla, som när den spricker, kommer att ödelägga det socialdemokratiska partiet än mer än det är idag. Jag tror att han har en skarp poäng där.

I helgen hade vi höstmöte i s-distriktet. Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt. På dagordningen stod bl.a utarbetande av en verksamhetsplan för tiden 2012-2015, dvs över nästa supervalår. Vi gästades av Siri Martinsen från Østfold Arbeiderparti, våra närmaste grannar norrut. Hon berättade om de fantastiskt framgångsrika kommunalvalen i år för Arbeiderpartiet i våra grannkommuner. I de större städerna som Fredrikstad och Sarpsborg ökade man från 30%-nivån till nästan egen majoritet. Siri berättade om framgångar som var resultatet av ett mycket målmedvetet arbete. Flera väljarundersökningar låg till grund för arbetet. Man ville veta varför så många hade svikit AP i förra valet. Och här visades det att löftesbrott var den enskilt och särklassigt främsta orsaken till att man lämnat Arbeiderpartiet i förra valet. Partiet hade inte gjort ett tillräckligt gott jobb helt enkelt. Skandaler å andra sidan spelade mycket liten roll för vem man röstade på.

Det var alltså inte väljarna som svek partiet utan det var partiet som svek väljarna.


Hur skulle man då vända en nedåtgående trend?

-Stå för det man lovar.

-Övertyga människorna med en trovärdig politik, gräsrotskampanjer och smart mediaarbete.

-Och framför allt skyll inte på andra, bli inte ett gnällparti som bara pekar på andras fel.

-Skyll inte på media, använd dem.

Om vi ska tro våra vänner från Norge så betraktar de medborgarna som intelligenta människor som kan ta ställning till ett budskap, de kan välja och dessutom värdera om det blev gjort. Vi kan bara vinna i kraft av vår egen politik. Det är här Anders Johanssons SMS träffar min politiska vardag. Och det är det politiska innehållet i dagens tuppfäktning. Håkan Juholt har åkt runt i landet och den ena dagen lovat återreglera elmarknaden vilket skulle kosta runt 400 miljarder(!) dvs halva statsbudgeten och nästa dag utjämna skatter för 17 miljarder, vi ska bygga järnvägar för lika många miljarder och återreglera apoteken för gud vet hur mycket pengar.


Anders Johansson pekar på det faktum att trovärdigheten försvinner i samma ögonblick som löftena överskrider möjligheterna. Väljarna kommer att straffa oss för det. Det sänker vårt parti mycket mer än aldrig så fula skandaler. Och det måste diskuteras, inför öppen ridå.

Partiledare må glömma, men väljarna gör det inte.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 12 november 2011

Löften som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen.


Jag har följt debatten i efterdyningen på Juholts hyresersättningsaffär. Vid något tillfälle har jag dessutom kommenterat något inlägg. Men jag är så urbota trött på alltihop. För det första, den här förlåt-mig turnén som Håkan Juholt drar runt på är en skam. Varför ska han runt och be oss partimedlemmar om ursäkt? Vad är det jag skall förlåta? Vad är det vårt parti ska förlåta? Han har tagit ut alltför stor ersättning för sitt övernattningsboende, vad har partiet med det att göra? Vad har jag med det att göra? Hela affären är väl hans privatsak. Han har fulat, då är det väl hans sak att ordna upp i det. Han får göra rätt för sig. Men blanda inte in partiet i det. Hela ersättningssaken är en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, i det här fallet Sveriges Riksdag. Men att dra runt och samla medlemmar till gråta-ut möten är så fel.

Vad partiet måste göra är ju att åter ställa kampen mot privilegiesamhället långt fram på den politiska dagordningen. Det är det enda som vi som parti har anledning att dra som slutsats efter vår partiordförandes utsvävningar. Vi accepterar inte ett samhälle där människor är olika inför lagen, vi accepterar inte ett samhälle där vissa kan bevilja sig förmåner och friheter som undanhålls andra. Och då behöver vi en partiledare som har gjort rätt för sig.

Det är min enkla slutsats. Och min trötthet kommer sig av att så många försöker att undgå den självklara slutsatsen av Juholts ersättningar med att det är medias fel, alliansens fel, gamla SSU-motsättningar - you name it. Ett parti som vältrar sig i självömkan och undanflykter samtidigt som partiets sympatier bland medborgarna krymper i vansinnig takt är inget levande parti. Så snälla, håll käften på er dumskallar innan ni fullständigt har utplånat partiet. Ni begriper inte vad ni håller på med.

Bengt Silfverstrand i Viken är en av dem som läxar upp socialdemokrater som önskar en programdebatt och öppenhet i en skarp förnyelse av partiet. Ett av hans främsta argument är att han minsann var på möte med Håkan Juholt och blev inspirerad. Enligt Silfverstrand så skulle Juholt omvänt och återuppväckt partiet i Skåne, ett distrikt som var ledande i avsättningen av Mona Sahlin. Hur tomt och fullständigt utan verklighetsförankring denne Silfverstrand simmar omkring i sin egen illusion, kan inte illustreras bättre än av de senaste opinionssiffrorna i Skåne, partiet når 20% och Juholts förtroende är nere på 6. Sex procent för en socialdemokratisk partiledare i det distrikt som en gång såg partiet födas! I oppositionsställning! Och det kallar Silfverstrand en pånyttfödelse!

Mönstret känns igen, överallt där Juholt har besökt sina partivänner och bett om förlåtelse, medan opinionssiffrorna fortsatt dala har ett antal medlemmar vittnat om sin återfunna salighet . Hade dessa den minsta uns av ödmjukhet så skulle de självmant tystna och lyssna till de som tänker längre och klokare.

För det socialdemokratiska partiet behöver idag kärleksfulla kritiker, människor som har förstått att lyssna till medborgarna och som står med fötterna djupt rotade i vår samtid. Inte drömmare som sprider löften ena dagen om att återställa en monopoliserad elmarknaden, apoteken, sjukvården till kostnader som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen. För att nästa dag hävda att ”... partiet mår bra, det socialdemokratiska partiet är taggat. Vi har en berättelse, vi har inga ideologiskt stora stridigheter, vi är samlade.”.

Man tar sig för pannan. Kan man komma längre bort från verkligheten, kan man ställa det parti som försörjt en så många år i ett sämre läge?

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 10 november 2011

Skitregeringar, gång på gång.


Aktivitetsersättning. Sug på det ordet. Visst låter det ganska OK, man får en ersättning för att man deltar i någon form för aktivitet. Ordet får mig att tänka på äldre tiders AK-arbeten eller beredskapsjobb. En samhällsnyttig aktivitet i väntan på att skaffa sig ett jobb med lön och fackförening och gemenskap. Tvärtemot det gamla skamfulla förtidspensionen. Skamfullt och skamfullt, jo skamfullt var det väl bara när man blev förtidspensionerad för att man inte klarade av att fixa ett jobb, inte om man var sjuk eller så. För vem ville bli pensionär vid 20? Latmask var den sociala domen. Då är det härligt att vi har en stat som tar i med kraft. En nollvision för förtidspension. För det har man haft och faktiskt också fullbordat. Det finns inga förtidspensionärer längre!

Vad gjorde man för att utplåna denna skymf för den unge medborgaren? Inrättade man arbeten, skapade man smidiga utbildningsvägar, praktikplatser och personlig uppföljning? För det handlade ju trots allt bara om 7000 ungdomar år 2003. Nja riktigt så gjorde man inte. Så vad gjorde man? Jo man tog helt enkelt och avskaffade begreppet förtidspension och ersatte det med aktivitetsersättning. Simsalabim. Den förtretliga förtidspensionen var väck, och in på banan träder,..... (trumvirvel)..... får jag be om största möjliga tystnad.....Aktivitetsersättningen!! Ett balansnummer på slak lina i världsklass. Och nu ligger vägen öppen för handlingsförlamade politiker. Allmosan har ersatts av en ersättning och drönartillvaron av aktivitet. I retoriken vill säga.

Visst har det totala antalet sjunkit men inte när det gäller ungdomarna. Sanningen är den att på 8 år har antalet unga förtidspensionärer ökat med 80%, från 7 till 13 tusen. Min kommun, Tanums kommun är på 13000 innevånare, så jag kan ana storleken på fadäsen. I ett accelererande tempo skickas unga människor ut i en tillvaro där ingen förväntar sig något av dem. Och inte heller är det ”de självförvållade”, latmaskarna, som skickas ut. Nej det är i huvudsak de besvärliga, de med diagnoser, alfabetsmänniskorna som städas undan. Ett diskriminerande samhälle har sina paria.

Vi vet sedan tidigare att staten misslyckats med att skapa drägligare förhållanden för de funktionshindrade. Människor diskrimineras av olika orsaker, etnisk härkomst, kön och funktionshinder. Nu skall de besvärliga i allt högre grad ställas utanför samhället genom förtidspensionering. Ja jag kallar de förtidspensionering, för det är precis det som det är.

Den borgerliga alliansen lovade att stoppa den socialdemokratiska regeringens utanförskap. Och man har misslyckats kapitalt. De statsbärande partierna, oavsett regering, lovar runt men håller tunt. I förvaltarskapets namn så finns det inget utrymme för förändring eller omdaning av den stat som blivit sitt eget främsta värn. Och vart fjärde år legitimeras denna väktarstat i allmänna och demokratiska val. Vad betyder då 13000 svikna förhoppningar? Vad betyder 13000 misslyckade beslut? Vad betyder då 13000 människor som ingen väntar sig något av?

Jag säger bara: Vilken skitregering!





Intressant.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Igen: Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål.


Jag återlanserar en annan text från förra året som likafullt känns riktigt aktuell även idag. Betänk att detta är innan Håkan Juholt blev partiledare, innan Mona Sahlin avgått, innan programkommisionen stängde sig inne på sitt kontor.

Jag är stolt men inte nöjd. Så har det hetat, och så har det upprepats tills det blivit till en sanning. Men hållningen är ett stickspår, en återvändsgränd eftersom man på så sätt drar en tystnadens slöja över det verk som inte gav det vi hoppades på.

Socialdemokratin ropar efter förnyelse och förändring. Efter ett närmast fritt fall i opinionen måste partiet vitaliseras, befolkas och ändra riktning. Ett Augias-stall har lämnats att hantera. Men vågar vi det? Ska vi fortsätta vara stolta men inte nöjda? Vi verkar inte vilja debattera, än mindre analysera de sista 40 årens stora socialdemokratiska projekt, Den Starka Staten. Är det stoltheten som hindrar oss?

I Sverige har debatten och analysen av det vi har gjort, det man uttrycker sin stolthet över, blivit disputatio non grata, det onämnbara, den Heliga Graal som gör att vi inte längre beskriver det samma samhälle som medborgarna upplever. Vi har helt enkelt förlorat trovärdigheten.

Vi verkar oförmögna att se att vi inte har skapat ett jämlikt samhälle, att vi inte har ökat friheten för alla, att solidariteten inte har växt. Kan ett bokslut som detta vara värt att vara stolt över? Likafullt mumlas detta mantra om och om igen; jag är stolt men inte nöjd, jag är stolt men inte nöjd.... . Så sant, visst kan vi vara stolta, men ärligt talat över vad? För samtidigt har stoltheten gjort att vi fastnat i en sorts paralysering inför framtiden. Själva uttrycket leder oss in på fel spår. Vi blickar bakåt, längtar, fabulerar men går med röven före in i framtiden, som Göran Johansson så träffande uttryckte det. Reformismen förvandlas i vår tappning till en politik för att lappa och laga. Vår politiska fantasi sträcker sig inte utanför de nedkörda spår vi kört i sedan 40 år. Var är uppfinnarna, nytänkarna, reformisterna?

Utmaningen för socialdemokratin är gigantisk. Vägen framåt leder inte via en oantastlig historia utan tvärtemot genom en noggrann och fördomsfri granskning av det verk som medborgarna inte längre verkar ha förtroende för eller ser det förtjänstfulla i. Har vi det modet? Vågar vi vända stenarna? Eller ska vi gå vidare med vår stolhet och övertyga folket om att de inte har förstått? Ska vi lappa och laga och hoppas på att det ska ge sig med tiden?

Det hjälper inte. Vi måste våga ta ansvaret att skärskåda vårt eget verk. Vi måste våga oss in i vår egen hetluft. Vi måste våga skapa en reformism för 2000-talet. Och då måste vi våga slå oss fria från den infantila och studentikosa uppfattningen, som har fått en stark representation i partiets kriskommission, om att motsättningen inom det socialdemokratiska partiet går mellan ”högern” och ”vänstern”.

Vi kan ju studera hur våra engelska vänner modigt ger sig in debatten om "the good society" och "the big society". Där törs man ta den förutsättningslösa debatten som vi inte kommer i närheten av här hemma. I stället så är vi på väg ner i "vänster-höger"-diket. För det är ju bara ett irrelevant begrepp som förlamar debatten och, på samma sätt som ”Stolt men inte nöjd”, hindrar oss från att se klart.

Därför hänger vi oss till konspirationsteorier och självömkan. Den Starka Staten var ju vårt verk och nu kommer borgarna och förstör den. Politiken blir ett Sisyfosarbete där vi ständigt får börja om från början. Och vi gnäller - på media, på moderaterna, på väljarna, på nyliberalerna, på partiledningen, på skåningarna, på allt utom vårt eget verk. Vår egen skapelse som blev Den starka staten för den svaga medborgaren. Allt annat än det vi hoppats på. En fri, jämlik och solidarisk människa.

Men stannade vi till och tänkte efter, utan skygglappar, så kanske vi skulle inse att det är något fundamentalt feltänkt i själva konstruktionen, Den Starka Staten. Kanske ska inte a-kassan ägas av staten utan av medlemsföreningar, inte bara till namnet som nu, utan i verkligheten med medlemsstyre. Är det verkligen en sjukförsäkring vi behöver, är det inte en friskförsäkring? Och varför skall den skötas som en statlig myndighet när målet måste vara att komma närmare människan?

Att sjukförsäkringen har misslyckats står ju utom allt tvivel, men vi (=s) verkar vara fullkomligt handlingsförlamade eftersom vi saknar fantasi och mod att se rakt genom vårt eget livsverk. Tillsammans med en gigantisk stab av lojala tjänstemän och politiker som är beroende för sin försörjning av samma myndighet står debatten stilla och ersätts av ett "tycka synd om" tänkande och fabulerande om Moderater som särskilt omänsklig art av människa. Sista veckans debatter under valrörelsen är en smärtsam påminnelse om detta. Och idag så lämnas en motion i riksdagen om små förändringar för att komma tillrätta med olycksfallen i arbetet. Lappa och laga var ordet.

Socialdemokratin måste åter bli ett folkrörelseparti. En del verkar mena att folkrörelserna är försvunna och att vi ska uppfinna dessa på nytt. Jag tror att man har missat något väsentligt. För de finns där redan, dock alltför ofta utan vår medverkan. Det finns en miljörörelse som är väldigt stark, det finns en ny kooperationsrörelse av ideella föreningar och småföretag som vi totalt har missat, vi borde vara drivande i föräldrainflytandet i skolor och återupprätta föräldrarnas inflytande där, vi borde vara mera aktiva när det gäller kulturfrågorna osv.

Överhuvudtaget måste vi vända den trend som bara räknar politiska uppdrag i nämnder, utskott och styrelser som politiskt arbete. En gång i tiden var Folkets Hus-föreståndare ett viktigt politiskt uppdrag. Att vara aktiv i en idrottsförening, ordförande i Riksteaterföreningen, aktiv i skolan och/eller som Farsa och morsa på stan osv måste återigen börja räknas som politiskt arbete av samma dignitet som att sitta som politiker i Barn- och utbildningsnämnden. För det är detta som är de nya folkrörelserna.

Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål. Vårt mål ska vara det Goda Samhället, ett samhälle där alla har samma värde, lever fria liv i solidaritet med allt det som är våra gemensamma livsförutsättningar.

Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.


populär sång skriven av Eugène Pottier år 1871

Intressant. Katrine Kielos skriver i AB. Peter Andersson rör runt i grytan. Engelska debattörer här och här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 9 november 2011

Igen: Det är inte folkrörelserna som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig.



Det här är en återpostning som kan läsas mot bakgrund av den debatt som just nu förs bland socialdemokrater, texten är något år gammal men tål att läsas även idag. Peter Karlberg kommenterade i sin blogg bl.a mig om en av mina bloggpostningar. Han frågade:

"Vilka blir egentligen konsekvenserna av Anders Nilssons resonemang, inte helt enkelt att se eftersom vi nog är rätt långt från den folkrörelsetradition han längtar till. När så mycket av partiets politik handlar om att vara lite generösare med skattemedel, bjuda över (valrörelens största taktiska misstag), restaurera idag illa fungerande system, statskrameri helt enkelt."

Så långt Peter Karlberg som skriver en intressant text där detta är hämtat ur.

Min huvudpoäng är att det socialdemokratiska mantrat "Stolt men inte nöjd" förhindrar socialdemokratin från att inse faktum: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Alltså borde projektet Den Starka Staten sättas under luppen. Och med det också den utveckling politiken och det politiska arbetet har tagit.

Från att en gång ha omfattat och betytt samhälleligt arbete har det nu reducerats till insats i nämnder och styrelser, inte ens fulllmäktigeplatsen har samma status längre. Vi har utvecklat en "exekutiv demokrati" som fjärmat sig från den parlamentariska demokratin. Handlingskraftiga män är det som gäller. Och i den här processen försvann idealen.

När det gäller folkrörelserna så är det inte de som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig. Den exekutiva demokratin har inte plats för dem. Det är problemets kärna.

Jag är inte alls på jakt efter eller längtar till folkrörelserna. Och inte heller tillhör de gårdagens samhälle. De finns runt omkring oss redan och jag är fullt involverad i dem. I kooperation och i föreningsliv på många samhälleliga arenor, från handel till kultur, ungdomsverksamhet och internationell solidaritet. Folkrörelserna finns där och lever i högönskelig välmåga. Trist nog utan socialdemokratisk medverkan. Man är ju fullt upptagen med att studera bygglovsärenden inför nämndens månatliga möte, bevars. Och att arbetet i folkrörelsen skulle kunna hänföras till politiskt arbete har försvunnit ur tankekonstruktionen. På arbetarkommunens dagordning finns inte punkten rapport från folkrörelserna längre. Möjligtvis kan man tillåta sig en lustig anekdot i kaffepausen. Med rättvisemärkt kaffe från ICA.


Därför har den viktigaste politiska interna arenan för en aktiv socialdemokrat idag blivit gruppmötet, inte medlemsmötet, givetvis med undantag för årsmötet ett medlemsmöte i november vart fjärde år. Det är ju då valen sker. Så jag tror inte att man ska bortse från att det också handlar om organisation. Men inte så att organisationen förändrar målen, Organisationen speglar de politiska visionerna. Alltså måste vi formulera målen, den politiska ambitionen för att få den organisation vi behöver. Och metaforen för dessa nya mål uttrycks alldeles utmärkt i begreppet "Det goda samhället".

HBT-sossen skriver om detta, Katrine Kielos, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Högberg, Peter Karlberg, mfl.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant.

lördag 5 november 2011

Om bloggar, länkar och annat elände, demokrati till exempel.


Jonas Morian gör en välkommen återkomst till bloggandet och bloggvärlden. I en text om själva bloggandet. Han pekar på ”länkeländet” dvs att det blivit allt vanligare att bloggare använder länken mer till att promota sin egen text, än att vidga och fördjupa dess innehåll. På 50-talet sjöng vi i en visa av Ulf Peder Olrog ”...allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt.”. Morian pekar på vanan hos vissa att fylla de sista raderna i sina postningar med mer eller mindre relevanta länkar till framför allt de stora dagstidningarna och mediabolagen. Länkandet har blivit en överlevnadsstrategi som paradoxalt nog också tömmer bloggandet på innehållets värde.

Det låter så pösmunkigt och pretentiöst när jag säger att för mig så har innehållet i texten alltid gått före räckvidden, det är antagligen inte ens sant. Självfallet vill jag att mina texter skall hamna mitt i hetluften, bland andra engagerade debattörer. Jag vill att folk skall finna fram till mina ord och i ett fritt kommentarflöde få dem att glöda. Jag slickar i mig beröm men räds inte heller kritiken. Ibland kan jag tycka att mitt mästerverk inte får sin förtjänta uppmärksamhet. Tillgången till en scen som är obegränsad lockar till hybris. För sanningen att säga så är man ju inte annat än en gubbe, ibland sur gubbe i en gudsförgäten avkrok i världen.

Det som lockar mig mest tror jag är öppenheten, den fria tillgången till ett medium där vem som helst kan publicera sig, och nästan alla förtjänar att läsas, hur dumt eller vidrigt det än formuleras. Den bloggare som femte gången i rad skriver om sin vånda att välja dagens kläder förlorar mitt intresse om där inte finns mer av verkligt existentiellt drama. Det är mitt val, 10 000-tals andra blir ändå kvar som läsare.

En väl fungerande bloggosfär (är det rätt ord?) skulle kunna vara motsatsen till den förlamande konsensus-kultur som dominerar den svenska debatten. Det finns liksom bara utrymme för en åsikt i taget. Lisbeth Lindeborg skrev för några nummer sedan en kort artikel i tidskriften Axess, där hon pekar på hur konsensus leder till ett samhälle där rätten får vika ner sig för makten.

Hennes artikel för mig vidare och pekar på en utveckling bort från den klassiska svenska konsensustraditionen, den vidgade debatten och demokratins nödvändiga långsamhet. Vi pratar till vi kommit överens, en svensk variant av Loja Girga, den stora församlingen. I denna tradition så debatterades det länge, åsikter bröts och idéer kunde samlas till politiska alternativ. Den svenska debatten om införandet av ATP, den allmänna tjänstepensionen, varade under många år på 50-talet och genomfördes 1960 efter en folkomröstning och en avhoppad folkpartist i riksdagen. Jämför det med Sveriges ansökan om inträde i EU, som en punkt på en lista över krisåtgärder i det tidiga 90-talet så tas beslutet av en socialdemokratisk regering.

Idag styrs vi av en föreställning om den exekutiva demokratin, den handlingskraftiga och beslutsduktiga politikern som kan skära genom och driva en församling till beslut. Demokratins nödvändiga långsamhet är nu ett hinder. Det finns tom ett begrepp för denna utveckling bort från demokratin, NPM, New Public Management elle Ny offentlig styrning, där näringslivets styrningsmodeller ersätter de demokratiska i offentlig verksamhet. Vi fjärmar oss från demokratins natur, bort från antikens öppna debatter på torget mot styrelserummen med fördragna gardiner.

Härförleden hamnade jag i en absurd debatt. Västra stranden publicerade en något förvirrad text om varför tågen inte går och ambulanserna inte kommer. Jag gjorde ett litet påpekande om att texten blev svårbegriplig om man läste en av de refererade källorna som författaren, professor Demker, gjorde. Professorns reaktion blev stark, kanhända var jag oklar i min kritik, men professorn begrep inte vad jag sa, och tillrättavisade mig för mina tillkortakommanden. Då jag trots allt vidhöll min kritik av professorns text så stängde professor Demker mig ute från kommentarfältet, inte bara från debatt med henne utan också i sann patriarkal anda från debatt med andra. Nu är ju inte professor Demker ensam om att ge sin egen upphöjdhet stort värde, hon fullföljer en lång akademisk tradition där överklassens arrogans är dess främsta argument. Och när den inte får avsedd verkan, så avstänger man inkräktaren från akademin. Det är uppenbarligen inte bara i de offentliga förvaltningen där NPM har blivit ett rättesnöre, vissa professorer tillämpar det också på sina institutioner.

Det är givetvis i det här perspektivet som bloggen skulle kunna få sin betydelse, som det stora öppna torgets forum, tautologin är i språkvetenskaplig mening avsedd. Därför är också den sjuka som nu sprider sig över bloggen, att stänga kommentarfält eller utelämna dem helt också det största hotet mot bloggen som idé. Konsekvensen blir att man samlar en krets av jasägare kring sig, och den perverterade konsensus som baseras på diktat och underkastelse tar över där den fria tankens utbyte borde råda, på bloggen liksom i den politiska demokratin.

Bloggen kan vara den öppna dialogens medium eller så låter vi den utvecklas till en narcissistisk offentlighet för den privata dagboken.

Erik Laakso har också skrivit på detta tema och Kulturbloggen vidgar diskusionen ytterligare och Mikael Persson ger en ny vinkel på det.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 1 november 2011

Medan vi väntar på Vadå.


Den senaste veckan har bjudit en giganternas kamp om historien. Dråpligt blev det när twittertråden #stuffmoderaternadid fullkomligt exploderade i fantasi och kreativitet för att fylla på den historieskrivning Sofia Arkelsten påbörjat. Efter att Juholts ersättningsaffär förvandlats till en blanketthistoria så behövdes denna skrattfest för att skapa lite medial jämvikt.

Men bakom denna fars döljer sig en helt annan och djupare dimension. Var går frontlinjen mellan regering och opposition? Där Miljöpartiet ständigt försöker formulera det nya, det tillväxtbefriade samhället och Vänsterpartiet kommenderar höger-vänster om marsch tillbaka till ett samhälle och ett system som så grundläggande har visat sig misslyckas både med demokrati och välfärd, i denna opposition, var står socialdemokraterna?

Göran Persson lanserade det ”gröna folkhemmet”, det klassiska peralbinska folkhemmet med grön, uthållig profil, och genast så hamnade han i den moderna socialdemokratins dilemma, att i en tumskruv mellan tillbakablickande nostalgi och ett ofrånkomligt tvång att försöka hantera den omedelbara framtidens skräckscenario; havsnivåer sex meter högre än dagens, vindodling vid nordkap, öknar runt hela ekvatorn, söka formulera ett politiskt alternativ. Tillsammans med en ohejdad befolkningstillväxt tycks Harmageddon oundviklig, jordens undergång alltså, inte filmen.

Efter förlustvalet 2006 satsade (s) allt på att utmana den borgerliga alliansen på regeringsduglighet och förvaltarskap. Vem vårdar bäst de gamla erövringarna, den stora starka stat som man byggt från sjuttiotalet och framåt. (s) såg de gamla moderaterna framför sig, Carl Bildts 90-talsregering och 500% ränta, men missade att moderaterna hade förändrats. De nya moderaterna är inte en enbart kosmetisk förändring, utan en variant av ”det gröna folkhemmets” strategi. "Vi ska värna och förvalta det gamla och vi skall inom ramen för detta förverkliga den moderata högerns frihetsideal." var högerns budskap och löfte. Om Carl Bildts 90-talsregering var en nyliberal, himlastormande Thatcherinspirerad ny höger så är de nya moderaterna en konservativ och mycket moderat höger. Och detta missade (s). Agitationen inför valet 2010 omfattade allt från nedmontering av välfärdsstaten, skenande arbetslöshet och nyliberal utförsäljningsfest. Och budskapet tycktes besannas, opinionssiffror för (s) var uppe och rundade 50%. Alliansen är rökt sa statistikoraklet.

Jag skrev blogg på blogg om detta och varnade för backlashen som skulle komma. Jag sa uttryckligen att när arbetslöshetssiffrorna ett halvt år innan valet kommer att sjunka under siffrorna för tiden före den första finanskrisen, så kommer det rödgröna alternativet att falla. Som ett brev på posten kom också nya opinionsmätningar där alliansen passerat oppositionen. Och i valet ökade alliansen sin väljarandel. Det finns flera faktorer till oppositionens fall, men just detta är en negligerad del av förklaringen. Valet 2010 kom att stå mellan två förvaltaralternativ, två konservativa block som bägge sa sig försvara det bestående och de nya konservativa moderaterna bestod provet. Och det oprövade ledarskap som socialdemokraterna ställer på benen idag fortsätter utmana Borg och Reinfeldt om vem som förvaltar bäst.

Anna Ardin är en socialdemokratisk bloggare. Hon är irriterande skarp och äger ett brinnande engagemang. Man läser henne med stort intresse. I en av hennes senaste texter skriver hon under rubriken ”Man blir smutsig av att välja politiken” att partierna måste förändras. Visst saknar man ett resonemang om de dubbla verkligheterna och politikens innehåll men så långt så väl. Följer man däremot kommentarstråden så sker något märkligt. I en ordväxling med en Henric Sjökvist, där han ser politikernas dilemma i att de tilldelats alltför mycket makt, avvisar hon honom med: ”Vi” gör ingenting, för jag håller inte med dig om något, så starta ditt lägga-ner-staten-parti eller vad du finner lämpligt och få folk att rösta på det, så röstar jag för att försöka tygla marknadsliberalismen.”.

Här blottar hon i sitt svar ett av den samtida socialdemokratins stora problem, oviljan att diskutera det socialdemokratiska Projektet. Det starka staten är oantastlig, vi kan diskutera allt men inte staten. Som om synen på staten vore socialdemokratins ”flesh and bones”. I 1975 års partiprogram lades idén om den starka staten till grund för politiken. Under ett decennium växte skatteuttaget med det tredubbla, statens omfattning lika mycket. I löntagarfonder skulle väl så mycket som någonsin i den norska oljefonden ackumuleras. Med staten som bas skulle samhället förändras, ju mer den stärktes desto större förändring tycktes man tro. Staten och samhället växer i den föreställningsvärlden samman till ett.

I 40 år har detta projekt varat och Anna Ardin vill inte diskutera det, hon hänvisar den diskussionen till andra partibildningar. Och då ger hon också röst till så många av dagens allt färre socialdemokrater. Staten har blivit vårt fundament, och vår egen skapelse skall inte ifrågasättas, den behöver inte diskuteras. Staten har blivit en idé med samma status som frihet, jämlikhet och solidaritet.

I stället så har vi fastnat i en dröm om att bara vi förvaltar detta arv, denna stat på rätt sätt så kommer tågen att komma i tid, paraplyer i överflöd att sträckas till de dyblöta och försäkringskassan aldrig att behandla en medborgare respektlöst. Den politiska kampen har blivit en de konservativa giganternas kamp om förvaltarskapet. Men vad ligger i framtiden? Däri ligger det politiska dilemmat.


Istället för att indignerat protestera mot att någon annan stjäl historien från oss, så måste Socialdemokratin vidga debatten till att omfatta även en genomlysning och kritisk granskning av sitt eget verk.

Sätt ett bokmärke för Johan Westerholms sida, Peter Högberg söker mer än någonsin, Erik Laakso kan man lita på, HBT-sossen likaså, Johanna Graf har funnit något under sina fredagar på kafé. Widar Anderssson är inne på samma tema i sin ledare i Folket.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,