Jag återlanserar en annan text från förra året som likafullt känns riktigt aktuell även idag. Betänk att detta är innan Håkan Juholt blev partiledare, innan Mona Sahlin avgått, innan programkommisionen stängde sig inne på sitt kontor.
Jag är stolt men inte nöjd. Så har det hetat, och så har det upprepats tills det blivit till en sanning. Men hållningen är ett stickspår, en återvändsgränd eftersom man på så sätt drar en tystnadens slöja över det verk som inte gav det vi hoppades på.
Socialdemokratin ropar efter förnyelse och förändring. Efter ett närmast fritt fall i opinionen måste partiet vitaliseras, befolkas och ändra riktning. Ett Augias-stall har lämnats att hantera. Men vågar vi det? Ska vi fortsätta vara stolta men inte nöjda? Vi verkar inte vilja debattera, än mindre analysera de sista 40 årens stora socialdemokratiska projekt, Den Starka Staten. Är det stoltheten som hindrar oss?
I Sverige har debatten och analysen av det vi har gjort, det man uttrycker sin stolthet över, blivit disputatio non grata, det onämnbara, den Heliga Graal som gör att vi inte längre beskriver det samma samhälle som medborgarna upplever. Vi har helt enkelt förlorat trovärdigheten.
Vi verkar oförmögna att se att vi inte har skapat ett jämlikt samhälle, att vi inte har ökat friheten för alla, att solidariteten inte har växt. Kan ett bokslut som detta vara värt att vara stolt över? Likafullt mumlas detta mantra om och om igen; jag är stolt men inte nöjd, jag är stolt men inte nöjd.... . Så sant, visst kan vi vara stolta, men ärligt talat över vad? För samtidigt har stoltheten gjort att vi fastnat i en sorts paralysering inför framtiden. Själva uttrycket leder oss in på fel spår. Vi blickar bakåt, längtar, fabulerar men går med röven före in i framtiden, som Göran Johansson så träffande uttryckte det. Reformismen förvandlas i vår tappning till en politik för att lappa och laga. Vår politiska fantasi sträcker sig inte utanför de nedkörda spår vi kört i sedan 40 år. Var är uppfinnarna, nytänkarna, reformisterna?
Utmaningen för socialdemokratin är gigantisk. Vägen framåt leder inte via en oantastlig historia utan tvärtemot genom en noggrann och fördomsfri granskning av det verk som medborgarna inte längre verkar ha förtroende för eller ser det förtjänstfulla i. Har vi det modet? Vågar vi vända stenarna? Eller ska vi gå vidare med vår stolhet och övertyga folket om att de inte har förstått? Ska vi lappa och laga och hoppas på att det ska ge sig med tiden?
Det hjälper inte. Vi måste våga ta ansvaret att skärskåda vårt eget verk. Vi måste våga oss in i vår egen hetluft. Vi måste våga skapa en reformism för 2000-talet. Och då måste vi våga slå oss fria från den infantila och studentikosa uppfattningen, som har fått en stark representation i partiets kriskommission, om att motsättningen inom det socialdemokratiska partiet går mellan ”högern” och ”vänstern”.
Vi kan ju studera hur våra engelska vänner modigt ger sig in debatten om "the good society" och "the big society". Där törs man ta den förutsättningslösa debatten som vi inte kommer i närheten av här hemma. I stället så är vi på väg ner i "vänster-höger"-diket. För det är ju bara ett irrelevant begrepp som förlamar debatten och, på samma sätt som ”Stolt men inte nöjd”, hindrar oss från att se klart.
Därför hänger vi oss till konspirationsteorier och självömkan. Den Starka Staten var ju vårt verk och nu kommer borgarna och förstör den. Politiken blir ett Sisyfosarbete där vi ständigt får börja om från början. Och vi gnäller - på media, på moderaterna, på väljarna, på nyliberalerna, på partiledningen, på skåningarna, på allt utom vårt eget verk. Vår egen skapelse som blev Den starka staten för den svaga medborgaren. Allt annat än det vi hoppats på. En fri, jämlik och solidarisk människa.
Men stannade vi till och tänkte efter, utan skygglappar, så kanske vi skulle inse att det är något fundamentalt feltänkt i själva konstruktionen, Den Starka Staten. Kanske ska inte a-kassan ägas av staten utan av medlemsföreningar, inte bara till namnet som nu, utan i verkligheten med medlemsstyre. Är det verkligen en sjukförsäkring vi behöver, är det inte en friskförsäkring? Och varför skall den skötas som en statlig myndighet när målet måste vara att komma närmare människan?
Att sjukförsäkringen har misslyckats står ju utom allt tvivel, men vi (=s) verkar vara fullkomligt handlingsförlamade eftersom vi saknar fantasi och mod att se rakt genom vårt eget livsverk. Tillsammans med en gigantisk stab av lojala tjänstemän och politiker som är beroende för sin försörjning av samma myndighet står debatten stilla och ersätts av ett "tycka synd om" tänkande och fabulerande om Moderater som särskilt omänsklig art av människa. Sista veckans debatter under valrörelsen är en smärtsam påminnelse om detta. Och idag så lämnas en motion i riksdagen om små förändringar för att komma tillrätta med olycksfallen i arbetet. Lappa och laga var ordet.
Socialdemokratin måste åter bli ett folkrörelseparti. En del verkar mena att folkrörelserna är försvunna och att vi ska uppfinna dessa på nytt. Jag tror att man har missat något väsentligt. För de finns där redan, dock alltför ofta utan vår medverkan. Det finns en miljörörelse som är väldigt stark, det finns en ny kooperationsrörelse av ideella föreningar och småföretag som vi totalt har missat, vi borde vara drivande i föräldrainflytandet i skolor och återupprätta föräldrarnas inflytande där, vi borde vara mera aktiva när det gäller kulturfrågorna osv.
Överhuvudtaget måste vi vända den trend som bara räknar politiska uppdrag i nämnder, utskott och styrelser som politiskt arbete. En gång i tiden var Folkets Hus-föreståndare ett viktigt politiskt uppdrag. Att vara aktiv i en idrottsförening, ordförande i Riksteaterföreningen, aktiv i skolan och/eller som Farsa och morsa på stan osv måste återigen börja räknas som politiskt arbete av samma dignitet som att sitta som politiker i Barn- och utbildningsnämnden. För det är detta som är de nya folkrörelserna.
Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål. Vårt mål ska vara det Goda Samhället, ett samhälle där alla har samma värde, lever fria liv i solidaritet med allt det som är våra gemensamma livsförutsättningar.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
populär sång skriven av Eugène Pottier år 1871
Intressant. Katrine Kielos skriver i AB. Peter Andersson rör runt i grytan. Engelska debattörer här och här
Läs även andra bloggares åsikter om valanallys, framtiden, socialdemokraterna, politik, det Goda Samhället, folkrörelser, debatt, den starka staten,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar