Jonas Morian gör en välkommen återkomst till bloggandet och bloggvärlden. I en text om själva bloggandet. Han pekar på ”länkeländet” dvs att det blivit allt vanligare att bloggare använder länken mer till att promota sin egen text, än att vidga och fördjupa dess innehåll. På 50-talet sjöng vi i en visa av Ulf Peder Olrog ”...allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt.”. Morian pekar på vanan hos vissa att fylla de sista raderna i sina postningar med mer eller mindre relevanta länkar till framför allt de stora dagstidningarna och mediabolagen. Länkandet har blivit en överlevnadsstrategi som paradoxalt nog också tömmer bloggandet på innehållets värde.
Det låter så pösmunkigt och pretentiöst när jag säger att för mig så har innehållet i texten alltid gått före räckvidden, det är antagligen inte ens sant. Självfallet vill jag att mina texter skall hamna mitt i hetluften, bland andra engagerade debattörer. Jag vill att folk skall finna fram till mina ord och i ett fritt kommentarflöde få dem att glöda. Jag slickar i mig beröm men räds inte heller kritiken. Ibland kan jag tycka att mitt mästerverk inte får sin förtjänta uppmärksamhet. Tillgången till en scen som är obegränsad lockar till hybris. För sanningen att säga så är man ju inte annat än en gubbe, ibland sur gubbe i en gudsförgäten avkrok i världen.
Det som lockar mig mest tror jag är öppenheten, den fria tillgången till ett medium där vem som helst kan publicera sig, och nästan alla förtjänar att läsas, hur dumt eller vidrigt det än formuleras. Den bloggare som femte gången i rad skriver om sin vånda att välja dagens kläder förlorar mitt intresse om där inte finns mer av verkligt existentiellt drama. Det är mitt val, 10 000-tals andra blir ändå kvar som läsare.
En väl fungerande bloggosfär (är det rätt ord?) skulle kunna vara motsatsen till den förlamande konsensus-kultur som dominerar den svenska debatten. Det finns liksom bara utrymme för en åsikt i taget. Lisbeth Lindeborg skrev för några nummer sedan en kort artikel i tidskriften Axess, där hon pekar på hur konsensus leder till ett samhälle där rätten får vika ner sig för makten.
Hennes artikel för mig vidare och pekar på en utveckling bort från den klassiska svenska konsensustraditionen, den vidgade debatten och demokratins nödvändiga långsamhet. Vi pratar till vi kommit överens, en svensk variant av Loja Girga, den stora församlingen. I denna tradition så debatterades det länge, åsikter bröts och idéer kunde samlas till politiska alternativ. Den svenska debatten om införandet av ATP, den allmänna tjänstepensionen, varade under många år på 50-talet och genomfördes 1960 efter en folkomröstning och en avhoppad folkpartist i riksdagen. Jämför det med Sveriges ansökan om inträde i EU, som en punkt på en lista över krisåtgärder i det tidiga 90-talet så tas beslutet av en socialdemokratisk regering.
Idag styrs vi av en föreställning om den exekutiva demokratin, den handlingskraftiga och beslutsduktiga politikern som kan skära genom och driva en församling till beslut. Demokratins nödvändiga långsamhet är nu ett hinder. Det finns tom ett begrepp för denna utveckling bort från demokratin, NPM, New Public Management elle Ny offentlig styrning, där näringslivets styrningsmodeller ersätter de demokratiska i offentlig verksamhet. Vi fjärmar oss från demokratins natur, bort från antikens öppna debatter på torget mot styrelserummen med fördragna gardiner.
Härförleden hamnade jag i en absurd debatt. Västra stranden publicerade en något förvirrad text om varför tågen inte går och ambulanserna inte kommer. Jag gjorde ett litet påpekande om att texten blev svårbegriplig om man läste en av de refererade källorna som författaren, professor Demker, gjorde. Professorns reaktion blev stark, kanhända var jag oklar i min kritik, men professorn begrep inte vad jag sa, och tillrättavisade mig för mina tillkortakommanden. Då jag trots allt vidhöll min kritik av professorns text så stängde professor Demker mig ute från kommentarfältet, inte bara från debatt med henne utan också i sann patriarkal anda från debatt med andra. Nu är ju inte professor Demker ensam om att ge sin egen upphöjdhet stort värde, hon fullföljer en lång akademisk tradition där överklassens arrogans är dess främsta argument. Och när den inte får avsedd verkan, så avstänger man inkräktaren från akademin. Det är uppenbarligen inte bara i de offentliga förvaltningen där NPM har blivit ett rättesnöre, vissa professorer tillämpar det också på sina institutioner.
Det är givetvis i det här perspektivet som bloggen skulle kunna få sin betydelse, som det stora öppna torgets forum, tautologin är i språkvetenskaplig mening avsedd. Därför är också den sjuka som nu sprider sig över bloggen, att stänga kommentarfält eller utelämna dem helt också det största hotet mot bloggen som idé. Konsekvensen blir att man samlar en krets av jasägare kring sig, och den perverterade konsensus som baseras på diktat och underkastelse tar över där den fria tankens utbyte borde råda, på bloggen liksom i den politiska demokratin.
Bloggen kan vara den öppna dialogens medium eller så låter vi den utvecklas till en narcissistisk offentlighet för den privata dagboken.
Erik Laakso har också skrivit på detta tema och Kulturbloggen vidgar diskusionen ytterligare och Mikael Persson ger en ny vinkel på det.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggande, bloggare, bloggen, debatt, Demker, demokrati, konsensus, politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar