måndag 31 december 2012

Och visst blev 2012 ett riktigt skitår.

 Det är bara att konstatera, 2012 blev ett jävla skitår. I världen med klimathot som gallopperar och ett mellanöstern som verkar närmare ett palestiskst holocaust än på länge. I Sverige fortsätter kattrakandet mellan partierna medan ojämlikhet och segregation fortsätter prägla allt utom samhällsdebatten och de politiska initiativen.

Det är nyårsafton och mörkret vägrar ge sig, Ljuset kommer inte genom molnmassorna och det oupphörliga regnet. Den allmänna dystopin gestaltas av naturen själv.

På det personliga planet blev det än värre. Att gå genom en skilsmässa efter 26 år är outsägligt tungt. Jag pendlar mellan att betrakta det som ett gigantiskt misslyckande och att förhållandet bara var tänkt för dessa 26 år. Efter så mycket kärlek och kamp för att ge den en chans, efter så mycket hopp om utveckling bara se den ta slut, att inse att det var en illusion, en löjlig förhoppning som avslutas med en fingerknäppning. Nu finns ju kärleken där trots allt i mina barn och barnbarn, en kärlek som nu får all den omsorg som tidigare gick till förhållandet. Jag kan finna en viss förtröstan i att tänka tanken att det aldrig var menat för mer än 26 år, att jag trots allt fick det. Ett bestämde jag mig dock för, att inte bli bitter, inte låta bitterheten äta mina dagar, min tid.

I arbetet skedde det mycket och där måste jag skilja, så gott det går, på arbetet och arbetsplatsen. I arbetet, det som jag älskar så mycket, förmår jag fortfarande utmana mig själv. I gamla föreställningar som sattes upp för fjärde året, fann jag nya möjligheter och uppsättningen blev bättre än sist trots att den rundade 130 spelningar. I de nya, om Edvard Munch respektive den om kampen för världens mest progressiva grundlag, Om grundloven av 1814, tillåter jag mig gå den svåra vägen och ge mig in på nya områden i scenskonsten. Vi gick under 2012 in i en ny organisation och nya lokaler speciellt byggda för våra behov. Känslan av att gå omkring i ett teaterhus var överväldigande. Arbetsglädjen boostade.

Men om konsten står stark så är dess organisation en katastrof. Nyordningen innebar att all kulturverksamhet i Fylket(=länet) samlades under samma tak och en ny lednigstruktur etablerades. Och den nye direktören hade bestämt sig. Gamla konflikter skulle grävas upp och den nya makten användas till att krossa teatern. Resurserna togs ifrån oss, oändliga möten, som till slut tog mer av vår tid än skapandet, gick åt till att diskutera hans tyckande och menande. Påstående utan täckning av fakta och verklighetens siffror tvingade oss till att ägna tiden åt meningslöst pladder och när tyckandet var tillbakavisat anmälde direktören nytt tyckande som krävde vår tid. Om och om igen utan uppehåll. 

I sociala medier blev jag passiv, jag slutade blogga och twittra. Bloggandet eftersom debatten upphörde i den. Twittret därför att det blev just det, planlösa parningsrop och förnöjsamhet över att ha funnit mat.

Halmstrået jag trots allt griper är konsten, den dör inte, den finns kvar därinne i mig. Jag tog upp min fotograferande igen efter 20 år, det som stals ifrån mig en idiotisk natt i Salamancha då alla mina kameror och all min utrustning stals ifrån mig tillsamman med min lust. Men 2012 kom den tillbaka. Jag fann glädje i bilderna, i att se bilderna innan de tas, att erövra den moderna tekniken och låta den förenas med den gamla. Så 2013 ska jag låta gå i konstens tecken odelat och helt.

Och visst finns det flera ljuspunkter, arbetet med Göteborgs Symfoniker, min cykelglädje och viktminskning, alla besöken hos och av släkt och vänner .... så.... kanske måste man ändå säga att det blev ett skitår med stora reservationer. :)

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 6 november 2012

Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr
Svartsjuka
Kyssen


Sittande Modell
Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren


Mordet på Marat

Madonna
Pubertet

Självporträtt i Helvetet


DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,



tisdag 30 oktober 2012

Äntligen release-party!






Äntligen så låter regeringen täckelsen falla. Den revolutionerande lanseringen av Utanförskåpet är nu genomförd. På en golfbana i Barsebäck fick press och lokala politiker göra en provsväng med det nya fordonet, det sk utanförskåpet, där människor utan riktig konkurrenskraft kan placeras och fritt förflyttas i tid och rum. 

Platsen är vald med eftertanke, mot en fond av det nerlagda och avstängda  kärnkraftverket ges en demonstration av regeringens handlingskraft och stålsatta ambition att definitivt göra sig av med arvet efter socialdemokratin.

Designen är baserad på ett golfbilschassi för att inte avvika för mycket från sina tillskyndare och samtidigt minna oss om innanförskapets små glädjeämnen. Den röda färgen är vald för att peka på den socialdemokrati som skapade de förhållanden som med ett ord kan beskrivas som utanförskap. Regeringen har nu lyft detta till en helt ny nivå, Utanförskåpet. Där man kan synliggöra problemet utan att behöva se eländet. 

Tanken är att människor nu ska placeras i Utanförskåpet och fordonen kommer att framföras av därtill specialdrillad personal med Fas 3-licens. Varje skåp är tänkt att rymma 10 vuxna och 3 barn, varken mer eller mindre. I takt med att postverkets gula cyklar, mopeder och bilar försvinner så skall alltså Utanförskåpets urläckra röda skönheter få fylla tomrummet.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Angående herr ministerns förvillelser.


En försynt fråga till Major Björklund, har ni tänkt på möjligheten att nivågruppera babysim-verksamheten. Tänk om någon stackare kommer ut därifrån och är glad för att kunna simma men så rasar verkligheten på en och det visar sig att kompisen i 27-an är bättre och så får man inget jobb och blir hänvisad till utanförskåpet. Nähä, fy bubblan så trist.

Herr ministern som så idogt gräver i svunna tiders pedagogiska höjdpunkter kan säkert även finna relevant material om skallmätningens välsignade resultat och påbörja det socialhygieniska arbetet redan på BB. Även om ju ungarna ser väldigt olika ut vad gäller skallens form, det kan ha med problem att komma ut och in i samhället just där och då att göra. Men likafullt så bör väl ändå en grövre sortering kunna genomföras redan här, så att både föräldrar och den stackars nye medborgaren slipper sväva i osäkerhet om framtidens möjligheter. 

Eller så kan väl herr ministern bara sätta sig ner, knäppa upp några knappar i skjortan, ta sig en whiskey och bara slappa av. Ni har gjort så alltför mycket redan nu.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


torsdag 18 oktober 2012

Bra eller bäst avgör kvaliteten på upphandlade tjänster.

Jag har just varit med om att slutföra en kommunal upphandling. I en utförlig och välment seriös process har en leverantör valts ut.

Genom kvalificeringskrav hade en fyrklöver vaskats fram, uppgiften var nu att välja rätt bland dessa fyra. I tre steg skedde arbetet. Man bedömde det skriftliga anbud som inlämnats, i en intervju värderades anbudsgivarens engagemang och seriositet och slutligen så inhämtades en extern sakkunnigs värdering. Dessa steg skulle sedan värderades var och en i tre kategorier:
0=som förväntat, 1=mer än förväntat och 2=enastående.

Och plötsligt blev jag medveten om hur fel en sådan här process kan bli, hur arbetsgruppens arbete kan bli fel och därmed missa viktiga kvalitetskrav. Om man med betygsättningen rangordnar de fyra anbudsgivarna sinsemellan så försvinner omedelbart kvalitetskriteriet.

Genom ett simpelt men mänskligt fel så kan alltså processen att välja bra kvalitet i stället förvandlas till att rangordna bästa bud. I en grupp av fyra kan alltid en vara bäst, men det betyder inte med nödvändighet att det den levererar är bra!

Bäst betyder inte bra. Bäst garanterar inte kvalitet. Bäst är bara en rangordning. Och hamnar upphandlingen i ett rangordningsförfarande så försvinner möjligheten att vaska fram bästa möjliga kvalitet. Och till min förvåning så verkade inte arbetsgruppen och kommunens upphandlingsexpert inse detta. Och sannolikt gäller det för de flesta offentliga upphandlingar. 

Varför det blir så här är inte lätt att säga, men nog verkar det som att upphandlingsprocesserna är oreflekterade, att processens handhavande är dåligt förankrad hos de politiker som är satta att välja ut och slutligen så anar jag att man inte klarar att problematisera uppgiften. Man nöjer sig med att utse den man tycker är bäst, men som sagt det garanterar inte att man upphandlat bra kvalitet.


Intressant?

onsdag 10 oktober 2012

Människan







Det är en av mina absoluta favoritbilder av Edvard Munch. Inte är den särskilt teknisk, inte mer än en skiss kanske. Men den talar om utsatthet och motstånd - se det ansiktet. Den gör mig nyfiken och förfärad. Och skänker en märklig förtröstan, lite  så som Searching for Sugarman, filmen, gav mig det.

det finns något som är större än livet - människan.


lördag 22 september 2012

Kärlek konst och politik





Kärlek? Tjaa.
Konst? Jodå.
Politik? En aning.

Bloggen i ett nötskal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,




onsdag 6 juni 2012

Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

tisdag 15 maj 2012

Det osannolika



Jag vandrade omkring bland klipporna på Valön och bland allt det du  förväntar av vrakgods, måsar, snäckskal och fiskskelett så såg jag det här. Får. På klipporna. Nere på gräset i dalskrevorna ja men högst uppe på klipporna. Najs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Varför ska vi förbjuda kvalitet och försvara massuppsägningar?


Det går inte att låta bli att reflektera över hur tankarna går hos sjukvårdens utförare. Att välfärdens resurser minskar vet vi alla och att det påverkar vården vet vi likaså. Då är det intressant att följa hur två utförare, det privata Capio som precis vann upphandlingen av St Görans sjukhus och det offentligt drivna Karolinska sjukhuset, resonerar inför sparkraven.

Karolinska meddelar raskt att man måste skära bort 300 tjänster för att få budget i balans. Ett enkelt hugg med kniven och ekonomin är på plats. Vilkas konsekvenser det får för kvalitet, patientsäkerhet, reflekterar inte sjukhusets ledning över men flaggar för längre väntetider. Budget går i balans.

Capio går en annan väg, trots minskade ekonomiska ramar och oförändrat uppdrag från Stockholms Landsting. De letar efter de onödiga kostnaderna, de som kan skäras bort utan uppsägningar och kvalitetssänkning. Och de pekar ut vårdskadorna som det enskilt viktigaste sparbetinget. Kan man bara sänka de skador vården själv orsakar människor så finns det mycket att spara, människor ska inte bli värre sjuka bara för att de söker vård. Sjukhusets lönsamhet ökar.

I Sverige dör varje år 6000 människor och fler än 100 000 skadas med långa sjukskrivningar bara för att de har sökt vård för andra, mindre allvarlig åkommor. Det är ju i sig ett fullkomligt orimligt förhållande. Göra bara tankeexperimentet att SJ meddelar att 6000 människor och 100 000-tals skadas varje år bara för att de har valt att åka järnväg. Och att ingen gör något åt det.

Nåväl, det intressanta är väl att i de här två exemplen så har det offentliga alternativet valt massuppsägning av personal för att spara pengar medan det privata alternativet väljer bättre kvalitet för att nå lönsamhet. Två tänkesätt. Två sätt att se på sitt uppdrag. Två sätt att se på sitt ansvar inför uppdragsgivarna.

Nu vill några att det ena alternativet skall förbjudas och det andra ska få ensamrätt till verksamhet. Om jag skulle välja utan skygglappar så borde offentligt driven vård förbjudas och privat dito vara det som fick fortsatt förtroende. 

Men så tänker inte en del. I stället lägger de all vikt vid de två kodorden ”spara” och ”lönsamhet”, spara är fint, lönsamhet är fult. Hur det drabbar medborgarna är ointressant. Inte ens när kostnaderna blir detsamma.


Och självfallet vill jag inte förbjuda offentlig verksamhet. Jag är inte för förbud. Jag är för bra beställare, bra upphandlare och bra utförare. Jag är för högkvalitet och patientsäkerhet. Jag vill att sjukvården skall vara tillgänglig och inte förvandlad till långa köer. Vem är inte det? 

Svensk politik och landets medborgare förtjänar bättre.

Intressant.


Jan Andersson skriver intressant i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 10 maj 2012

Är det inte dags att förbjuda stat, kommuner och landsting att verka inom välfärden?

 
För ett år sedan ungefär briserade några tidningar i avslöjanden om vanvård och nedmontering av vården i vinsternas kölvatten. Återigen så visar det sig att de våldsamma skriverierna missar själva sanningen. Av blöjvägningar och svältdöd så återstod bara rubrikerna till slut. Det visade sig vara tomma tunnor. Inte heller kunde man se någon skillnadmellan förhållandena inom privat eller offentligt utförd vård.

Likafullt mobiliserade dessa ankor en kraftig opinion som nu lever sitt eget liv. Med upprörda stämmor kräver starka företrädare inom socialdemokratin att ”vinster ivälfärden skall stoppas” alternativt att ”vinstuttag” skall stoppas. När själva vanvården inte längre dög som argument så blev skattesmitandet angreppspunkten. Genom interna lån till skyhöga räntor inom bolagen lyckades ”riskkapitalisterna” undanhålla ”vinsterna från skatt". Och inte bara visade det sig att dessa anonyma riskkapitalister i verkligheten var pensionsfonder, kommunala fonder och statliga bolag, men  att det var en det praxis som i högsta grad också används av det offentliga. Kommunala bolag, AP-fonderna liksom de statliga bolagen med stora vinster lånar ut pengar till sig själva till skyhöga räntor i sin egen verksamhet. Allt för att undgå skatt. 

Och att det inte är något nytt kan alla vi som sedan decennier varit med i köpfesten i offentlig verksamhet i december, då överskotten skall nollas för att slippa skatt. Det görs på varje kommun, på varje universitet och varje institution, varje sjukhus och varje äldreboende. Oavsett det är privat eller offentligt.

Men varför hör man inte Sommestad, Juholt mfl nu kräva att kommuner ska förbjudas att ägna sig åt verksamhet i vården? Ska inte de statliga bolagen förbjudas att göra vinst på offentlig verksamhet? De smiter ju undan skatten? Det gör ju samma förfärliga försyndelser som de privata.

Dock verkar det vara besvärande så kritikerna finner nya angreppspunkter. Vinsterna från räntemanipulationerna i privata företag hamnar i ägarnas fickor via hemliga konton i skatteparadis.

Heureka!

Man tror sig ha funnit grundbulten i den nyliberala konspirationen! Men återigen visar det sig att det inte stämmer med fakta . Visst förekommer det rofferi, men det gör det i allra högsta grad också inom den offentliga sektorn. Fallskärmar och bonusar betalas ut här i samma omfattning som i det privata näringslivet och visst, vår moraliska seismograf registrerar det varje gång.

De flesta av oss tycker inte om att människor berikar sig, även om det sker inom lagens ramar. De ska minsann inte få leka på våran gård. Vi förbjuder dem helt sonika att verka.

När det så visar sig att precis samma beteende är för handen inom det offentliga så upphör vår fantasi. Då faller i stället den moraliska bilan och för ”vår politiker” räcker det med att göra en pudel. Åka på landsomfattande turné och be om ursäkt inför församlingen. Att rikta samma förbudskrav mot den offentliga verksamheten som finansieras av skattemedel blir det inte fråga om.

Man får känslan att kraven mer styrs av kritikernas ovilja mot privat och vinstdriven verksamhet överhuvudtaget. Jag tror att de betraktar vinst som något illa, något som besudlar ett helgat bygge, välfärdsstaten, där de statliga bolagen å andra sidan förverkligar den socialistiska drömmen, om än med några fläckar.

Det är en hycklande politiska kampanj som är illa underbyggd av fakta och visar på dåliga lösningar, verksamhetsförbud.

Välfärdsstaten befinner sig i kris. Det är ovedersägligt. Som Ingvar Carlsson påpekar så har den faktiskt varit det helt sedan 1970-talet. Då, när beslutet om det stora statliga projektet skulle sjösättas. Då, när folkrörelserna och människors egna och ofta kollektiva ansvar för inkomstbortfall och välfärdstjänster, skulle avvecklas till förmån för ”staten och dess skattekista”, denna heliga Graal, som i sin outsägliga visdom en gång skall lyfta människan från krälande i stoftet till en välordnad tillvaro där en armé av statligt anställda en gång skall ta hand om och säkra att vi varje gång får en optimal åtgärd.


lördag 28 april 2012

Hur länkar man till tystnaden?

Finns det utrymme för en obunden socialdemokratisk debatt? Kan man vara socialdemokrat utan att vara medlem i det socialdemokratiska partiet? Är den socialdemokratiska partidisciplinen en hämsko för utvecklingen av det nödvändiga partiprogrammet som med avstamp i dagens verklighet stakar ut en väg mot ett bättre samhälle?

Frågorna hopar sig efter att jag suttit en halv dag på den s-märkta bloggkonferensen Nätroots12. En sak är vi uppenbarligen överens om, bloggens realiteter är i stark förändring. Jag ser hur debatten avstannar, kommentarstrådarna upphör, trots att antalet besök ökar. Debatten försvinner från bloggarna. Man kan fråga sig var den tar vägen. Är det så att vi blivit en hop av skåpsossar. Instängda i ett parti som kräver disciplin och enighet efter en tid av tumult och oreda, håller vi inne med meningsmotsättningarna.

Vi törs inte heller hålla med eller försöka utveckla en tankegång eftersom det kan leda ut i kylan. Kärleksfulla kritiker framförallt i Stockholm vittnar om att de blir ställda utanför uppdrag och nomineringar. Givetvis utan att någon säger något rätt ut. 

Tystnaden får tala även här.

 Det är ju en livsfarlig utveckling för en social rörelse som bara kan utvecklas i fri och öppen dialog. För det som följer är ju enfalden. Ta tex "debatten" om vinster i vården. Här kan ju "skånevänstern" husera fritt med sina populistiska krav på att "stoppa vinsterna". Ingen bred socialdemokratisk debatt vare sig innanför eller utanför partiet förs om vad kravet skulle innebära om det genomförs. Nej, man diskuterar inte ens vad som är de grundläggande problemen i välfärdsstaten.

Man tror att man funnit grundbulten, inte bara för välfärdens lösningar utan också och kanske framförallt för avvecklingen av det kapitalistiska systemet. Nog liknar det mer att gå all in med en hålstege på hand. 

Och om detta är det tyst. Här förs ingen debatt, här granskas inte verkligheten, inte heller buden. Nej här skapas ett mantra, en upprepad fras som ständigt upprepas i hop om att berget skall komma till oss. Att berget skall komma till oss utan att vi behöver röra oss själva.

Som om en socialdemokratisk ide skulle kunna skapas utan rörelse! Hur länkar man till tystnaden?

Och jag undrar om mina inledande frågor kanske till någon del har en förklaring i detta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 16 april 2012

Upproret börjar i Skåne.


Region Skånes socialdemokrater protesterar kraftfullt mot nedläggningen av 10 tandläkarkliniker i regionen. Eller snarar, kliniker i glesbygd slås samman med andra kliniker mera centralt belägna.

-”Det är en fullkomlig skandal att den borgerliga majoriteten nu lägger ner 10 folktandvårdskliniker i Skåne, säger regionrådet Henrik Fritzon (S). Det kommer att avsevärt försämra människors möjlighet att gå till tandläkaren och därmed riskerar munhälsan bli sämre.”

Det är bra att de skånska socialdemokraterna visar tänderna när den borgerliga regionledningens beslutar om nedskärningar. Människors möjligheter att bo kvar i glesbygd försämrar i snabb takt när service försvinner.

Vi får väl också nu hoppas att Skånes socialdemokrater kommer att ställa sig i spetsen för motståndet mot att förbjuda vinster i vården. Den avveckling av tandvård över hela landet som skulle bli resultatet av ett sådant beslut kommer att få dagens besked från Region Skåne att framstå som en myras fjärt i jämförelse med den nedläggningsvåg och massarbetslöshet ett vinstförbud leder till.

Eller är det kanske en helt annan sak?


Intressant
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 9 april 2012

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.


I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 8 april 2012

Varför vill Sommestad att de sämst ställda skall betala de rikas utsvävningar?

Bilden föreställer Don Quixote och Sancho Panza, riddaren och hans väpnare som drog ut i strid mot väderkvarnarna.

Lena Sommestad är en socialdemokratisk debattör och politiker som jag har den största respekt för. Hon hörde till mina favoriter till partiledningen både 2010 och 2012. Efter att hon valdes till kvinnoförbundets ordförande så anar jag en liten förändring i hennes skrivande. Hon har blivit mer agiterande och mindre resonerande. Populistisk positionering ersätter i en del av hennes texter reflekterande och problematiserande av samhällsutvecklingen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid sedan ansluter hon sig till kravet på att ”sätta stopp för vinster i välfärden”. Det är ett populärt krav, företagare som tar med sig miljoner till skatteparadis, pengar som det offentliga har köpt tjänster för genom offentlig upphandling, sticker i ögonen. Men det är också ett populistiskt krav just genom att det inte reflekterar och problematiserar. Mario Matteoni har på sin blogg på ett pedagogiskt sätt ställt frågor för att skapa klarhet i vad Sommestad egentligen menar. Hennes svar en bit ner i kommentarstråden är synnerligen anmärkningsvärt, läs det själva. Nu är hon inte den förste akademiker som blir oerhört provocerad, när ”populasen”, folk utan examen och akademiska poäng blandar sig i debatten på parnassen. Föraktet skrivs med eldskrift i ifrågasättande av förståndsgåvor och behörighet för vanligt folk att ställa frågor. Det är skamligt men nog om det.

Jag skall inte ta upp tråden ”vinst” och vad det betyder. Läs Mario Matteoni och Erik Laakso, för att nämna några på vänstersidan. Låt oss tala om de konsekvenser det skulle få för de företag som, enligt kravet ”sätta stopp för vinster i välfärden”, nu kommer att förhindras verka. Om vi begränsar synfältet till den del av välfärden där vinstdrivande företag bedriver direkt vård av människor, betald av de gemensamma försäkringar som medborgarna genom statens förvaltning förfogar över, så talar vi om vårdcentraler, sjukhus, ambulanstjänster, tandläkare, specialister, fysioterapeuter, psykologer, psykiater etc. Det omfattar ca 20 000 företag i Sverige, med omkring 100 000 anställda, allt från internationella riskkapitalbolag till kooperativet i Lövvik i västra Ångermanlands fjälltrakter. Om dessa nu på ett bräde skall förbjudas verka så talar vi i klartext om verksamhetsförbud, och kapitalförstörelse till mycket stora värden och ett hundratusental människor som skickas ut i arbetslöshet.

Då svarar säkert kravets tillskyndare att dessa ju kommer att få jobb i offentligt driven verksamhet i stället. Men blir det så? Var finns de anläggningarna som krävs? Ska de privata företagen konfiskeras? Eller ska de köpas? Var skall de pengarna tas? För det handlar om oerhört mycket mer än det som själva upphandlingen kostar. Samhället kommer inte ha råd att återanställa dessa 100 000 personer. Räknar vi högt så kanske hälften får ett nytt jobb. De andra hamnar i arbetslöshet och omskolning. Till vilken nytta?

Om vi dessutom antar att dessa 50 000 nu arbetslösa sjuksköterskor, psykologer, läkare, vaktmästare, biträden osv faktiskt har ägnat sig åt vård, vart skall då deras patienter hänvisas? Vilka vårdbehov menar Sommestad är så onödiga att vi kan slopa dem? Behövs vård i Norrlands inland? Eller ska vi förlänga köerna?

Vad exakt tänker Sommestad säga till de av kvinnoförbundets medlemmar som nu ställs i kön vid a-kassan. Och vad skall kvinnoförbundet säga till det ännu större antal kvinnor som man kan anta vara dess politiska bas?

Framträdande politiker har väldigt lätt för att komma med förslag om att hårt arbetande och skattebetalande människor tillsammans med de sämst ställda, de sjuka, ska betala för några få rikas utsvävningar. Man kan fråga sig varför? För även om det i sin populistiska klädnad snabb lockar applåder så tål de ju aldrig att synas i sömmarna. Och som vallöfte så kommer de bara att leda till svek, eller katastrof. Så Lena Sommestad har allt att tjäna på att tänka till en gång till.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 5 mars 2012

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna


Det talas om att kapitalismen befinner sig i kris. Om man bortser från återkommande hög- och lågkonjunkturer så ser vi idag en kapitalism som sliter med en krisande finanssektor. Bankernas försök att skapa värden ur luft misslyckas. Men trots det så verkar ju kapitalismen må ganska bra. Börserna stiger och företagen går med vinster. Och likafullt verkar samhället att gå på knäna.

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna.

I Dorotea ockuperar hundratals bybor sin sjukstuga för att få behålla sina fyra akutvårdplatser och en helgöppen vårdcentral. De skall ersättas med ambulans. I grannkommunen Åsele som skall kunna erbjuda en del av akutservicen läggs ambulansen ner och ersätts med en ”specialutrustad” VWGolf. I bagageurtymmet på denna ”specialutrustade” Golf behandlas svårt sjuka patienter med akutsköterskan uppkrupen i baksätet och utrustningen nerstuvad i framsätets benutrymme. En scen, som hämtad ur ett reportage från en krigszon i mellanöstern.

Denna ”specialutrustade” tjänstebil får inte frakta skadade personer utan måste vänta den dryga halvtimme det tar för ambulansen från Dorotea att komma till Åsele. Huruvida dubbelt så många sköterskor och dubbelt så många bilar, som krävs för att behandla den samma patienten, i längden innebär någon besparing kan ju diskuteras. Vi talar här om två kommuner som mäter 25 mil från öst till väst, vad som händer om Doroteabilen befinner sig i Fredrika och en söndagmorgon får ett larm från Borgafjäll, en resa på nästan 50 mil, kräver inte mycket fantasi för att förstå. Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter.

Från socialdemokratiska debattörer och socialdemokratiska media är det tyst. De som på s-info så hängivet försvarar medborgarna mot övergrepp främst i borgerliga kommuner och landsting är tysta. De försöker inte ens ställa frågor för att förstå vad det är som händer i Västerbottens landsting. Är det därför att själva systemet nu ställs i fokus? Är ni rädda för att hamna utanför valbar plats på listorna, eller är det svårt att förhålla sig kritiskt till ett vänsterlett landsting?

Men det här är inte något undantag som enbart gäller det vänsterstyrda landstinget i Västerbotten, inte ens bara Sverige. Över hela Europa ser vi hur stat efter stat är tvungna att dra ner på välfärdsordningarna. Vård-skola-omsorg klarar inte längre av sina uppgifter, välfärdsförsäkringarna försäkrar allt mindre. Statens övervakning av finansieringen leder till mer och mer byråkrati, människor döms ut ur systemen och till en tillvaro långt under en rimlig levnadsnivå. Kort sagt, välfärdsstaten krisar.

Med välfärdsstatens uppbyggnad skapades en enorm arbetsmarknad, nya grupper, främst kvinnor, erbjöds arbete i en välfärdssektor som syntes oändlig. Fri sjukvård, 100% ersättning vid sjukdom, och en a-kassa som befriad från sina medlemmar nu övertogs av staten skulle garantera säkrad ekonomi under vandringen från ett arbete till ett annat. Men man glömde att den skulle finansieras. Man försummade att räkna på vilken tillväxt som krävdes för att förverkliga den. Man trodde att alla dessa nya jobb skulle generera de inkomster till staten som krävdes för att det skulle gå runt.

I samma ögonblick som denna en gång så framgångsrika keynesianska syn på ekonomin förlorade sin nationella bas så gick den i stycken. Keynes klarade aldrig av att få en globaliserad ekonomi att gå ihop med en bevarad nationalstats offentliga sektor. Pengarna är helt enkelt inte längre på plats när man behöver dom. Pengarna till vården i ett litet landsting norra Sverige återfinns nu involverade i infrastrukturbyggen i Malawi på den afrikanska kontinenten, i utbildningsprojekt i Indonesien eller sjukvårdsprojekt på den brasilianska landsbygden. Detta är den globaliserade ekonomins inre logik och det verkar våra inhemska debattörer ha väldigt svårt att förstå.

Välfärden monteras inte ner av ett par borgerliga regeringar, de bara fortsätter den anpassning av välfärdens tjänster som pågått sedan början av 1980-talet. Det är själva tankesystemet som driver välfärdsstaten som krisar, en tro på att en expanderande stat skulle lösa finansieringen genom en ekonmomisk perpetum mobile.

Jag ser att 75% av de socialdemokratiska arbetarkommunernas ordföranden som besvarat SvT´s fråga vill förbjuda vinstutdelning inom offentlig sektor. I sig ett problem, men knappast orsaken till välfärdsstatens kris. Men inför åsynen av det stora socialdemokratiska projektets sönderfall så måste man ha något att skylla på. Det är kapitalisternas fel, det är borgarnas fel, det är vinsternas fel. Det blir kanske mindre smärtsamt på det viset men knappast mera sant för det.

För sanningen är ju den att resten av världen vill vara med och dela på det överflöd som allas gemensamma ansträngning gett upphov till men alltför länge reserverats för en liten elit i den västra hemisfären.

Läs Peter Strobl och Anybody.


Intressant


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 31 januari 2012

”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra..."



Hans Nielsen Hauge fick som 25-åring kallelsen. Han var känd som en stor predikant och av kyrkan ansedd som en upprorsmakare. Hans förmåga att fånga människor med sin retoriska förmåga var stor. Det berättas att han en gång i Tune socken höll en predikan som väckte ett sådant gensvar från menigheten, att den utbröt i lovsånger och hallelujarop. Efter högmässan trängdes människor kring honom för att tacka och man uttryckte hur fantastisk hans predikan varit. Hauge svarade då: ”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra redan när jag gick ner från predikstolen.”. Han visade då hur förförande och farligt folkets beundran för ens talekonst kan vara, en beundran som djävulen kan nyttja för att blända och förvilla.

När jag läser om den här händelsen kan jag inte låta bli att associera till en nyligen avsatt partiordförande. En man som som aldrig hörde eller förstod vad djävulen viskade. Han lät sig bländas och trodde att han var osårbar, vilket ledde till hans fall.

Det som förvånar mig är den ilska som släpptes fri i partiet efter att han till slut var borta. Jag trodde väl också ibland på att han hade stödet från gräsrötterna, men i måndags förstod jag vad tystnadskulturen gör med människor. När jag var på arbetarkommunens styrelsemöte igår så gav flera uttryck för hur förbannade de var på denne man som på 10 månader var på god väg, men inte hann förstöra partiet fullständigt. Och det var en ilska som jag aldrig har sett i partiet förr. En ilska som jag kände igen mig i och faktiskt till slut också gav uttryck för.

Väl så kraftfull som en gång ovationerna var.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 18 januari 2012

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...


Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 14 januari 2012

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.


Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal”
har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 8 januari 2012

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.


Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 5 januari 2012

Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.


Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,