torsdag 18 oktober 2012

Bra eller bäst avgör kvaliteten på upphandlade tjänster.

Jag har just varit med om att slutföra en kommunal upphandling. I en utförlig och välment seriös process har en leverantör valts ut.

Genom kvalificeringskrav hade en fyrklöver vaskats fram, uppgiften var nu att välja rätt bland dessa fyra. I tre steg skedde arbetet. Man bedömde det skriftliga anbud som inlämnats, i en intervju värderades anbudsgivarens engagemang och seriositet och slutligen så inhämtades en extern sakkunnigs värdering. Dessa steg skulle sedan värderades var och en i tre kategorier:
0=som förväntat, 1=mer än förväntat och 2=enastående.

Och plötsligt blev jag medveten om hur fel en sådan här process kan bli, hur arbetsgruppens arbete kan bli fel och därmed missa viktiga kvalitetskrav. Om man med betygsättningen rangordnar de fyra anbudsgivarna sinsemellan så försvinner omedelbart kvalitetskriteriet.

Genom ett simpelt men mänskligt fel så kan alltså processen att välja bra kvalitet i stället förvandlas till att rangordna bästa bud. I en grupp av fyra kan alltid en vara bäst, men det betyder inte med nödvändighet att det den levererar är bra!

Bäst betyder inte bra. Bäst garanterar inte kvalitet. Bäst är bara en rangordning. Och hamnar upphandlingen i ett rangordningsförfarande så försvinner möjligheten att vaska fram bästa möjliga kvalitet. Och till min förvåning så verkade inte arbetsgruppen och kommunens upphandlingsexpert inse detta. Och sannolikt gäller det för de flesta offentliga upphandlingar. 

Varför det blir så här är inte lätt att säga, men nog verkar det som att upphandlingsprocesserna är oreflekterade, att processens handhavande är dåligt förankrad hos de politiker som är satta att välja ut och slutligen så anar jag att man inte klarar att problematisera uppgiften. Man nöjer sig med att utse den man tycker är bäst, men som sagt det garanterar inte att man upphandlat bra kvalitet.


Intressant?

Inga kommentarer: