Varför ska vi förbjuda kvalitet och försvara massuppsägningar?

Det går inte att låta bli att reflektera över hur tankarna går hos sjukvårdens utförare. Att välfärdens resurser minskar vet vi alla och att det påverkar vården vet vi likaså. Då är det intressant att följa hur två utförare, det privata Capio som precis vann upphandlingen av St Görans sjukhus och det offentligt drivna Karolinska sjukhuset, resonerar inför sparkraven.

Karolinska meddelar raskt att man måste skära bort 300 tjänster för att få budget i balans. Ett enkelt hugg med kniven och ekonomin är på plats. Vilkas konsekvenser det får för kvalitet, patientsäkerhet, reflekterar inte sjukhusets ledning över men flaggar för längre väntetider. Budget går i balans.

Capio går en annan väg, trots minskade ekonomiska ramar och oförändrat uppdrag från Stockholms Landsting. De letar efter de onödiga kostnaderna, de som kan skäras bort utan uppsägningar och kvalitetssänkning. Och de pekar ut vårdskadorna som det enskilt viktigaste sparbetinget. Kan man bara sänka de skador vården själv orsakar människor så finns det mycket att spara, människor ska inte bli värre sjuka bara för att de söker vård. Sjukhusets lönsamhet ökar.

I Sverige dör varje år 6000 människor och fler än 100 000 skadas med långa sjukskrivningar bara för att de har sökt vård för andra, mindre allvarlig åkommor. Det är ju i sig ett fullkomligt orimligt förhållande. Göra bara tankeexperimentet att SJ meddelar att 6000 människor och 100 000-tals skadas varje år bara för att de har valt att åka järnväg. Och att ingen gör något åt det.

Nåväl, det intressanta är väl att i de här två exemplen så har det offentliga alternativet valt massuppsägning av personal för att spara pengar medan det privata alternativet väljer bättre kvalitet för att nå lönsamhet. Två tänkesätt. Två sätt att se på sitt uppdrag. Två sätt att se på sitt ansvar inför uppdragsgivarna.

Nu vill några att det ena alternativet skall förbjudas och det andra ska få ensamrätt till verksamhet. Om jag skulle välja utan skygglappar så borde offentligt driven vård förbjudas och privat dito vara det som fick fortsatt förtroende. 

Men så tänker inte en del. I stället lägger de all vikt vid de två kodorden ”spara” och ”lönsamhet”, spara är fint, lönsamhet är fult. Hur det drabbar medborgarna är ointressant. Inte ens när kostnaderna blir detsamma.


Och självfallet vill jag inte förbjuda offentlig verksamhet. Jag är inte för förbud. Jag är för bra beställare, bra upphandlare och bra utförare. Jag är för högkvalitet och patientsäkerhet. Jag vill att sjukvården skall vara tillgänglig och inte förvandlad till långa köer. Vem är inte det? 

Svensk politik och landets medborgare förtjänar bättre.

Intressant.


Jan Andersson skriver intressant i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om förbud, offentlig sektor, politik, sjukvården, socialdemokraterna, vinster, välfärden, vård,

Är det inte dags att förbjuda stat, kommuner och landsting att verka inom välfärden?

 

För ett år sedan ungefär briserade några tidningar i avslöjanden om vanvård och nedmontering av vården i vinsternas kölvatten. Återigen så visar det sig att de våldsamma skriverierna missar själva sanningen. Av blöjvägningar och svältdöd så återstod bara rubrikerna till slut. Det visade sig vara tomma tunnor. Inte heller kunde man se någon skillnadmellan förhållandena inom privat eller offentligt utförd vård.

Likafullt mobiliserade dessa ankor en kraftig opinion som nu lever sitt eget liv. Med upprörda stämmor kräver starka företrädare inom socialdemokratin att ”vinster ivälfärden skall stoppas” alternativt att ”vinstuttag” skall stoppas. När själva vanvården inte längre dög som argument så blev skattesmitandet angreppspunkten. Genom interna lån till skyhöga räntor inom bolagen lyckades ”riskkapitalisterna” undanhålla ”vinsterna från skatt". Och inte bara visade det sig att dessa anonyma riskkapitalister i verkligheten var pensionsfonder, kommunala fonder och statliga bolag, men  att det var en det praxis som i högsta grad också används av det offentliga. Kommunala bolag, AP-fonderna liksom de statliga bolagen med stora vinster lånar ut pengar till sig själva till skyhöga räntor i sin egen verksamhet. Allt för att undgå skatt. 

Och att det inte är något nytt kan alla vi som sedan decennier varit med i köpfesten i offentlig verksamhet i december, då överskotten skall nollas för att slippa skatt. Det görs på varje kommun, på varje universitet och varje institution, varje sjukhus och varje äldreboende. Oavsett det är privat eller offentligt.

Men varför hör man inte Sommestad, Juholt mfl nu kräva att kommuner ska förbjudas att ägna sig åt verksamhet i vården? Ska inte de statliga bolagen förbjudas att göra vinst på offentlig verksamhet? De smiter ju undan skatten? Det gör ju samma förfärliga försyndelser som de privata.

Dock verkar det vara besvärande så kritikerna finner nya angreppspunkter. Vinsterna från räntemanipulationerna i privata företag hamnar i ägarnas fickor via hemliga konton i skatteparadis.

Heureka!

Man tror sig ha funnit grundbulten i den nyliberala konspirationen! Men återigen visar det sig att det inte stämmer med fakta . Visst förekommer det rofferi, men det gör det i allra högsta grad också inom den offentliga sektorn. Fallskärmar och bonusar betalas ut här i samma omfattning som i det privata näringslivet och visst, vår moraliska seismograf registrerar det varje gång.

De flesta av oss tycker inte om att människor berikar sig, även om det sker inom lagens ramar. De ska minsann inte få leka på våran gård. Vi förbjuder dem helt sonika att verka.

När det så visar sig att precis samma beteende är för handen inom det offentliga så upphör vår fantasi. Då faller i stället den moraliska bilan och för ”vår politiker” räcker det med att göra en pudel. Åka på landsomfattande turné och be om ursäkt inför församlingen. Att rikta samma förbudskrav mot den offentliga verksamheten som finansieras av skattemedel blir det inte fråga om.

Man får känslan att kraven mer styrs av kritikernas ovilja mot privat och vinstdriven verksamhet överhuvudtaget. Jag tror att de betraktar vinst som något illa, något som besudlar ett helgat bygge, välfärdsstaten, där de statliga bolagen å andra sidan förverkligar den socialistiska drömmen, om än med några fläckar.

Det är en hycklande politiska kampanj som är illa underbyggd av fakta och visar på dåliga lösningar, verksamhetsförbud.

Välfärdsstaten befinner sig i kris. Det är ovedersägligt. Som Ingvar Carlsson påpekar så har den faktiskt varit det helt sedan 1970-talet. Då, när beslutet om det stora statliga projektet skulle sjösättas. Då, när folkrörelserna och människors egna och ofta kollektiva ansvar för inkomstbortfall och välfärdstjänster, skulle avvecklas till förmån för ”staten och dess skattekista”, denna heliga Graal, som i sin outsägliga visdom en gång skall lyfta människan från krälande i stoftet till en välordnad tillvaro där en armé av statligt anställda en gång skall ta hand om och säkra att vi varje gång får en optimal åtgärd.

Som utopi är den usel, som verklighet än uslare.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om avreglering, Daniel Suhonen, den offentliga sjukvården, den starka staten, förlåt, gemensam sektor, Lena Sommestad, LOV valfrihet, marknadsekonomi, offentlig sektor, privatiseringar, riskkapitalbolag, SAP, samhället, socialdemokraterna, välfärdstaten,

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna

Det talas om att kapitalismen befinner sig i kris. Om man bortser från återkommande hög- och lågkonjunkturer så ser vi idag en kapitalism som sliter med en krisande finanssektor. Bankernas försök att skapa värden ur luft misslyckas. Men trots det så verkar ju kapitalismen må ganska bra. Börserna stiger och företagen går med vinster. Och likafullt verkar samhället att gå på knäna.

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna.

I Dorotea ockuperar hundratals bybor sin sjukstuga för att få behålla sina fyra akutvårdplatser och en helgöppen vårdcentral. De skall ersättas med ambulans. I grannkommunen Åsele som skall kunna erbjuda en del av akutservicen läggs ambulansen ner och ersätts med en ”specialutrustad” VWGolf. I bagageurtymmet på denna ”specialutrustade” Golf behandlas svårt sjuka patienter med akutsköterskan uppkrupen i baksätet och utrustningen nerstuvad i framsätets benutrymme. En scen, som hämtad ur ett reportage från en krigszon i mellanöstern.

Denna ”specialutrustade” tjänstebil får inte frakta skadade personer utan måste vänta den dryga halvtimme det tar för ambulansen från Dorotea att komma till Åsele. Huruvida dubbelt så många sköterskor och dubbelt så många bilar, som krävs för att behandla den samma patienten, i längden innebär någon besparing kan ju diskuteras. Vi talar här om två kommuner som mäter 25 mil från öst till väst, vad som händer om Doroteabilen befinner sig i Fredrika och en söndagmorgon får ett larm från Borgafjäll, en resa på nästan 50 mil, kräver inte mycket fantasi för att förstå. Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter.

Från socialdemokratiska debattörer och socialdemokratiska media är det tyst. De som på s-info så hängivet försvarar medborgarna mot övergrepp främst i borgerliga kommuner och landsting är tysta. De försöker inte ens ställa frågor för att förstå vad det är som händer i Västerbottens landsting. Är det därför att själva systemet nu ställs i fokus? Är ni rädda för att hamna utanför valbar plats på listorna, eller är det svårt att förhålla sig kritiskt till ett vänsterlett landsting?

Men det här är inte något undantag som enbart gäller det vänsterstyrda landstinget i Västerbotten, inte ens bara Sverige. Över hela Europa ser vi hur stat efter stat är tvungna att dra ner på välfärdsordningarna. Vård-skola-omsorg klarar inte längre av sina uppgifter, välfärdsförsäkringarna försäkrar allt mindre. Statens övervakning av finansieringen leder till mer och mer byråkrati, människor döms ut ur systemen och till en tillvaro långt under en rimlig levnadsnivå. Kort sagt, välfärdsstaten krisar.

Med välfärdsstatens uppbyggnad skapades en enorm arbetsmarknad, nya grupper, främst kvinnor, erbjöds arbete i en välfärdssektor som syntes oändlig. Fri sjukvård, 100% ersättning vid sjukdom, och en a-kassa som befriad från sina medlemmar nu övertogs av staten skulle garantera säkrad ekonomi under vandringen från ett arbete till ett annat. Men man glömde att den skulle finansieras. Man försummade att räkna på vilken tillväxt som krävdes för att förverkliga den. Man trodde att alla dessa nya jobb skulle generera de inkomster till staten som krävdes för att det skulle gå runt.

I samma ögonblick som denna en gång så framgångsrika keynesianska syn på ekonomin förlorade sin nationella bas så gick den i stycken. Keynes klarade aldrig av att få en globaliserad ekonomi att gå ihop med en bevarad nationalstats offentliga sektor. Pengarna är helt enkelt inte längre på plats när man behöver dom. Pengarna till vården i ett litet landsting norra Sverige återfinns nu involverade i infrastrukturbyggen i Malawi på den afrikanska kontinenten, i utbildningsprojekt i Indonesien eller sjukvårdsprojekt på den brasilianska landsbygden. Detta är den globaliserade ekonomins inre logik och det verkar våra inhemska debattörer ha väldigt svårt att förstå.

Välfärden monteras inte ner av ett par borgerliga regeringar, de bara fortsätter den anpassning av välfärdens tjänster som pågått sedan början av 1980-talet. Det är själva tankesystemet som driver välfärdsstaten som krisar, en tro på att en expanderande stat skulle lösa finansieringen genom en ekonmomisk perpetum mobile.

Jag ser att 75% av de socialdemokratiska arbetarkommunernas ordföranden som besvarat SvT´s fråga vill förbjuda vinstutdelning inom offentlig sektor. I sig ett problem, men knappast orsaken till välfärdsstatens kris. Men inför åsynen av det stora socialdemokratiska projektets sönderfall så måste man ha något att skylla på. Det är kapitalisternas fel, det är borgarnas fel, det är vinsternas fel. Det blir kanske mindre smärtsamt på det viset men knappast mera sant för det.

För sanningen är ju den att resten av världen vill vara med och dela på det överflöd som allas gemensamma ansträngning gett upphov till men alltför länge reserverats för en liten elit i den västra hemisfären.

Läs Peter Strobl och Anybody.


Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, offentlig sektor, den starka staten, den starka staten, Dorotea, skatter. Åsele, socialdemokraterna,

Att se verkligheten med nya ögon i stället för att grämas över skiten som skymmer sikten.

Uff då, det har inte varit någon rolig vecka för en sosse, för att säga det milt. Och ändå så tänker jag låta statsministerkandidatens bostadsbidrag ha sin gång. Vis av andra skandaler så brukar en viss tid mellan löpsedel och fördömande tjäna sans och förnuft. Men visst är det illa. Inte blir det bättre av när man läser om en privat skola i Täby, som verkar planera för att sticka med pengarna. Pengar som skulle ha gått till skolmiljö, läromedel och behöriga lärare. Nä fy tusan.

Man borde prata politik i stället. För mig, som vill att ungdomar, äldre och invandrare ska få jobb, att kvinnor ska få bättre betalt och mera heltidstjänster, att flera män ska söka sig till de typiska kvinnoyrkena, ökad jämlikhet kort sagt, då får jag söka mig till utredningssverige, ni vet, tjocka rapporter i nedladdningsbart pdf-format. Där finns det fakta och spännande vändningar på verkligheten, det som borde ligga till grund för politiken. Inte så sällan får man sina föreställningar motsagda, ett enkelt diagram öppnar ögonen för andra sanningar och andra möjliga synsätt. Att sitta fastspikad på en ideologisk bönepall är inte någon idealisk position.

Jag fann och läste en rapport från IFAU, som skall utläsas som Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utredning, en fristående myndighet som gör studier av hur politikernas beslut får arbetsmarknadspolitisk effekt. Den senaste jag läste heter ”Konkurrens och sysselsättning” och undersöker effekterna av konkurrensutsättningen av fem branscher; taximarknaden, förskolan, skolan, hemtjänsten och restaurangbranschen. Generellt så visar rapporten att färre konkurrenshinder skapar högre sysselsättning, framförallt hos unga, äldre och utlandsfödda. Hoppsan, var det inte några av de viktiga politiska målen, mycket återstår men likafullt.

Antalet sysselsatta män och unga inom förskolan är högre i regioner med fler privata etableringar, men att löneökningen i första hand kan ses i de offentligt drivna förskolorna. Andelen sjukskrivna, framförallt långtidssjukskrivna, är väsentligt högre i de offentligt drivna förskolorna. För de utbildade förskollärarna däremot så sjunker sjukskrivningarna, och utredningen antar att det beror på att bättre arbetsmiljö har blivit ett konkurrensmedel för att få dessa som anställda.

För skolan gäller samma positiva sysselsättningseffekter, antalet sysselsatta ökar där privata skolor etableras. Detta gäller särskilt för manliga, utlandsfödda och yngre lärare. Här finner man också löneökningarna främst för de offentligt anställda lärarna. Medan de kommunala skolorna har fler sjukskrivna.

Resultaten upprepar sig när man betraktar hemtjänsten. Dessutom kan man se rörelse mot fler heltidstjänster för kvinnor och äldre och de med en relevant utbildning. Hög privatiseringsgrad ger högre löner för de anställda i offentlig hemtjänst. När det gäller sjukskrivningar så upprepar sig mönstret- de offentliganställda är oftare långtidssjukskrivna och skillnaderna tenderar att öka med tiden.

Genomgående visar också rapporten att högre mera relevant utbildning är den viktigaste faktorn när det gäller lönebildning och bättre hälsa inom välfärdssektorn där det offentliga monopolet utmanas av konkurrensutsättning. De offentliga arbetsgivarna har uppenbarligen mycket att lära.

Och det handlar ju inte om ”privatisering av den offentliga sektorn”, det vore löjligt att karaktärisera en situation där det offentliga driver 89% av verksamheten som annat än ett offentligt monopol. Nej det handlar om fördelarna med konkurrensutsättning. Under förutsättning givetvis att marknadens aktörer, köpare och säljare, beställare och utförare är jämnstarka parter på en gemensam marknad, detta den svenska modellens signum.

Blev då en nedstämd sosse gladare av detta? Det verkar ju motsäga hela den socialdemokratiska retoriken, med krav på mera sysselsättning och mindre privat verksamhet i offentlig sektor, eller ”stoppa privatiseringen” som det käcka slagorden brukar formuleras för att samla de rättrogna.

Jo, faktiskt jag blev lite gladare, jag blev gladare för att det ser ut som att några av de politiska mål som jag har gemensamt med mitt parti tycks uppfyllas. Fler unga, fler äldre och utlandsfödda får jobb, fler kvinnor får heltid och alla verkar kunna välja en arbetsplats med bättre miljö och mindre risk för långtidssjukskrivning.

Och jag vet att det finns många socialdemokrater som delar min uppfattning. Verkligheten har en sinnrik förmåga att övertyga, men då måste man lämna de ideologiska glasögonen hemma och ge sig ut i det okända, vara beredd att bejaka sanningen. Och vips är politikens kärna flyttad långt bort från de sumpmarker som gödslas av chokladbitar, bostadsbidrag, radiolicenser och annat medialt snask.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, offentlig sektor, konkurrens, privatiseringar, sysselsättning, arbete, Håkan Juholt, socialdemokraterna,

Varför skriver så många sossar skit om offentlig sektor?

Martin Moberg skriver i sin blogg ett engagerat inlägg om en "utsåld" offentlig sektor. Han talar om vård och skola och förfasar sig över att vård och undervisning köps för skattemedel av företag. Han skriver "skolans värld har rivits sönder och samman av hugade riskkapitalister som gör sig stora och snabba vinster på skattemedel när friskolor köps och säljs huller om buller".

Det är en förfärlig bild han målar upp, där ansvaret för slöseriet med skattemedel faller lika tungt på våra lokala och regionala politiker som på "riskkapitalisterna." Antingen i en konspiratorisk sammansvärjning eller för att politikerna och förvaltningarna inte klarar av att förhindra att riskkapitalisterna själva utan kontroll förser sig av offentliga medel.

En bild hämtad ur seriernas värld som är populär bland en del socialdemokrater, vänsterpartister och andra populister långt ute till höger.

För i verkligheten så är det inte så, de flesta skolföretag är små och äger en till två skolor, vinsterna ligger på ca 5% och återinvesteras i huvudsak i skolan. Vinsterna vid försäljning betalas dessutom av den nya köparen, inte skattemedel. SKL - Sveriges kommuner och landsting- har nyligen övertygande bekräftat den bilden i sin tidning Dagens Samhälle. Detsamma gäller också inom vården. De över 30000 företag som ger vård inom ramen för våra försäkringar är till överväldigande delen små företag för tandvård, rehablitering och primärvård. Inom omsorgen så ser du samma mönster. För de flesta av landets medborgare så står problemen helt annorlunda än för Martin Moberg och hans likasinnade. Vi vill ha bra skola för våra barn, vi vill ha bra vård och en omsorg som behandlar unga och gamla med värdighet. Hur det organiseras är inte huvudproblemet, det är innehållet som måste värnas.

Nidbilden av offentlig sektor som en lastkaj där kommunpolitiker stå och skyfflar skattemedel på flaket till vinstberusade riskkapitalister slår faktiskt värre mot tanken på en skattefinansierad offentlig sektor i kommunal och regional regi än själva företeelsen friskolor och vårdföretag.

Om nu någon socialdemokrat väckts till tron på att Håkan Juholts utmärkta linjetal ger någon sort fribiljett till en attack mot en kommunalt och regionalt organiserad offentlig sektor så tror jag att denne bör tänka om. Tanken på en förstatligad vård och skola lär knappast ha vare sig de flesta socialdemokraters eller medborgarnas stöd.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, vårdföretag, friskolor, offentlig sektor, socialdemokraterna, skatter, vinster, riskkapitalbolag,

Demokrati? Nä du Alfred, det blir det nog inget av.

Vad är det som sker med den parlamentariska demokratin? I Sotenäs kommun vill man avveckla de politiska nämnderna i kommunen utom kommunstyrelsen (ks). Nämnderna ersätts med ks-utskott, där politiker och tjänstemän arbetar tillsammans. Samtidigt vill man minska antalet ledamöter i kommunalfullmäktige.

På heldagsmöten skall Kommunstyrelsen ägna förmiddagen åt information och föredragningar. På eftermiddagens offentliga del skall beslut tas. Förslaget ställdes först av (s) i opposition men antogs i modifierad form av den styrande alliansen. Allt detta skulle enligt (s) i Sotenäs stärka demokratin. Det ger ”helhetstänk” som oppositionsrådet Brit Wall uttrycker det. Man skulle bli bättre på att ta beslut.

Jag vet inte vad som ligger bakom det här, men att det är en radikalt annorlunda syn på det som vi traditionellt kallar parlamentarisk demokrati är säkert. Jag anar en en korporativ demokrati där det folkliga inflytandet och den demokratiska debatten kommer att minska. Vad vi ser är en utveckling bort från den folkvalda debatten, förslagställandet och beslutandet som underlag för nämndernas arbete, till en maktkoncentration i en kommunstyrelse som nu baserar sitt uppdrag på de föredragningar som tjänstemännen i utskotten har formulerat. Dvs de som verkställer skall också fatta besluten. Vi ersätter en traditionell parlamentarisk demokrati med en exekutiv demokrati, en besluts- och verkställighetsdemokrati vars legitimitet inte längre ligger hos de folkvalda. Dessa förvandlas istället till en sorts lekmanna-tjänstemän, som skänker ”demokratisk” legitimitet till tjänstemännens makt.

Detta diskuteras på fler platser än i Sotenäs. Partiernas svårighet att fylla de politiska uppdragen har efter att länge lett till mångsyssleri, nu lett till en brist på kompetenta politiker. Tjänstemanna-inflytandet över beslutsprocesserna har växt. Men i stället för att försöka råda bot på detta genom bättre partiarbete så tar man i Sotenäs steget fullt och gör missförhållandena till lag.

Jag kan ju se hur förtvivlat svårt man inom partierna har för att bryta mångsyssleriet. Succsessionsordningen, tronföljden är en ordning som värnas med näbbar och klor, här kommer inte vem som helst och gör anspråk, ålder och antal år i partiets tjänst är avgörande. Allt från förslagställande till valplattformskrivande är inordnat i ett osynligt system som bevakar tronföljden. Utmanare baktalas och misstänkliggörs.

Demokratins kris är partiernas kris skulle jag vilja påstå. Och då väljer parterna att gå i riktning mot den exekutiva demokratin, dvs färre politiker som jobbar i effektivare beslutsorganisationer. I stället för folkliga företrädare i politisk debatt får vi en korporativ struktur där de folkvalda förvandlas till lekmannaexperter, demokratiskt valda tjänstemän. Beslut och utförande förenas i ett. Och medborgareinflytandet reduceras till insyn en eftermiddag där kommunstyrelsen fattar beslut.

Intressant. Det skrivs här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, debatt, den starka staten, kommunalpolitik, lagstiftning, politiker, politik, offentlig sektor, värdegrund,

Lägg ner Försäkringskassan nu! Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna i helgen. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år innan skolan en gång byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som in folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna

Maktens arrogans och det tredje b-et i min valanalys.

”Dom har makten. Dom har makten över mitt liv.” Så uttryckte sig en ung kvinna på radions P1. Hon är förlamad från bröstet och nedåt och beroende av personlig assistans. ”Varje gång det droppar in ett brev från Försäkringskassan så slår hjärtat dubbla slag.” Inte av kärlek kan man anta. Nej hon beskriver sin ångest inför den makt som Försäkringskassan har tagit sig över hennes liv.

Hon har rätt till personlig assistent för att klara de vardagliga bestyren. Den rätten är formulerad i en lag, LASS som är en s.k. rättighetslag och ett komplement till Lagen om särskilt stöd, LSS. Dessa är till för att garantera alla en jämlik möjlighet att leva och verka i samhället. Idag har lite drygt 16500 människor personlig assistent. Nu vill Försäkringskassan stämpla ut folk från det här systemet. Det kostar för mycket. Har vi hört det förut? När våra välfärdssystem prövas i skarpt läge så rämnar fasaden. Och då visar sig statens/myndighetens rätta ansikte. En hårdför förvaltare av makten. Och de som skall underordnas är samhällets svagaste, de som är beroende av att välfärdsstaten levererar. De sjuka, de gamla, de arbetslösa, de outbildade, de funktionshindrade. Ibland flera i en och samma person. I väldigt många fall de som står ekonomiskt svagast i samhället. De fattiga. Och de står maktlösa inför en stat som ensidigt anser sig ha mandat att hjälpa eller stjälpa.

Det här är den tredje stora politiska frågan som inte berörs i årets valrörelse. Och tacka fasen för det. Vi har ju två allianser som i första hand tävlar om vilken som är den bästa förvaltaren av staten. Och då tar man på sig maktmössan efter valet oavsett vilket håll valet går. Ja, det är pessimistiskt och förhoppningsvis är jag alltför pessimistisk. Jag ser ju trots allt skillnaden på de två alternativen, jag arbetar dagligen för de rödgröna.

Men om vi inte törs se fattigdomen, diskrimineringen och maktlösheten, som de ödesfrågor de är, i vitögat, så kommer dessa förhållanden att cementera utvecklingen mot 2/3-delssamhället.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, socialdemokraterna, val 2010, personlig assistans, politik

Bloggare här och här.

DN, AB, Arena, SvD

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

Även en liten röst kan höras!

Jag kan inte låta bli att notera att mitt partis ordförande i Norra Bohusläns hälso- och sjukvårdsnämnd, Per-Arne Brink, nu har hittat 5 miljoner som gör att vi kan få behålla ambulanstjänsten i norra Bohuslän.

Det är en 180°-sväng från det som redovisades på Bohuslänsdistriktets årsmöte. Där klargjorde Brink varför en nedskärning av ambulansverksamheten var nödvändig. Och det var också där den lilla rösten försynt bekräftade att jag nu har hört hur två ledande regionspolitiker (s) fösvarat sina nedskärningar och försämringar för småkommunerna. Min enkla fråga var vad de hade gjort för att inte skära ner. Och tystnaden lägrade sig över församlingen. Maken till fräckhet! Ifrågasätta en partikamrats nedskärningar i offentlig verksamhet!

Men nu visar det sig två veckor senare att det likafullt fanns pengar, och med det en socialdemokratisk linje som försvarar medborgarnas intresse framför statsapparatens. Kanske är det förmätet att koppla denna helomvändning till min lilla röst. Men jag kan inte undgå att notera sammanträffandet. Intressant. Och hoppfullt.

Andra skriver om glesbygd och offentlig sektor.

Det räcker nu!

bilden hämtad från s-studenterna i Örebros blogg

I går var jag iväg till Partille för Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts höstmöte. Valet 2010 stod på programmet. Partiets valstrategi presenterades, lite mer utmejslat och smidigare än tidigare utkast. Man har lyssnat på den interna debatten och dragit slutsatser av årets två valrörelser.

Överhuvudtaget var det god stämning och återseendet med gamla vänner och kamrater glatt. Rapporterna från kongressen var entusiastiska. Man förstår att det skedde något där som man kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig ute i periferin där jag befinner mig. Mitt intryck är ju tvärtom att kongressen kännetecknades av kompromisser och inte av visioner som sträcker sig bortom valet i september 2010. Jag känner väl att kongressen snarast var en signal till mobilisering inför en nödvändig valkamp. Den nuvarande majoriteten måste bort och det är vi som skall göra det helt enkelt. ”Det räcker nu” blev det mest citerade och uppskattade slagordet. Ett slagord som formulerades varken av någon framträdande politiker eller av våra högt betalade reklambyråer, utan ironiskt nog av en komiker i en pausunderhållning!

På vårt höstmöte fick jag anledning att bli förbannad. Våra regionpolitiker försöker klargöra turerna kring avvecklandet av vattenterapin och sjukgymnastiken i Sotenäs och Tanums kommun. Verksamheten kommer att centraliseras till Strömstad och Uddevalla, vilket innebär att vi får åka 10 mil för att få del av den här verksamheten mot 2 idag. Bara det gör mig riktigt förbannad, men än mer att våra politiker inför oss valarbetare bara beskrev hur de gått tillväga för att lägga ner den här verksamheten. När jag ställde frågan vad de hade gjort för att förhindra nedläggningen blev det tyst. I salen och i panelen. Det verkade som att tanken aldrig förespeglat dem, att en socialdemokratisk politikers främsta uppgift är att stå på medborgarnas sida. Efteråt fick jag besked om att de hade åkt runt och informerat!

Svarslös gick jag därifrån och jag är glad för att jag ställde frågan. För det är just dessa frågor, som medborgare och väljare vill ha reda på. Och som jag borde ha ett svar på. Vad har socialdemokraterna gjort för att förhindra nedläggningen! Utan svar så kommer slagordet ”Det räcker nu” att riktas mot oss i stället.

Hela den här saken borde bli en väckarklocka som också gör det klart att om vi ska ta över makten 2010, eller som i Västra Götalandsregionen behålla den, så måste vi sluta tävla om vem som är bäste förvaltare av stat och kommun, för att i stället bli bäste företrädare för medborgarna i landet.



Andra skriver om kongressen och valet här och här och här.

Jag som trodde att vara social demokrat var detsamma som att verka för...ett samhälle baserat på demokrati och gemenskap

Även i vår lilla kommun utan andra friskoleetableringar än 4 kooperativa dagis gjorde vinstdebatten sitt intåg på senaste AK-mötet. Vår representant i BUN (Barn- och ungdomsnämnden) rapporterade upprört att nu skulle friskolorna grafsa åt sig ännu mer från kommunen. Det gällde alltså att de ska få kompensation för de merkostnader kooperativen har för moms och kontors/redovisningsarbete, som de kommunala dagisen, och för den delen skolorna, slipper undan. Detta för att de båda driftsformerna ska arbeta på samma villkor. Ingen orimlig tanke kan tyckas.

Jag kan förstå att vår representant reagerar, kostnaden skulle bli 1 miljon extra i tider som är hårda nog från förr. Men reaktionen röjde också en inställning som enligt min mening är skadlig för socialdemokratin.

Här på landet är valfrihet inget stort, tvärtom får vi kämpa för att behålla det lilla vi har. Större lyx än så kan vi inte unna oss. Skolor, dagis, butiker, vårdcentraler, åldringsboenden lokalt läggs ner och centraliseras. I några fall så går vi boende samman och startar ”eget”. Vi startar ett inköpskoopertiv och det ersätter den nerlagda butiken. Genom frivilligt arbete hålls lokalerna rena, varor packas upp, fakturor bokförs och betalas osv. Detsamma gäller för de fyra dagiskooperativen. Föräldrar som såg hur kommunen stängde dagis och erbjöd plats i centralorten, två timmars körning bort i buss för barnen varje dag, beslöt sig för att starta ”eget”.

Hade det inte varit för föräldrarnas insats så hade inget dagis funnits, kvaliteten hade försämrats och en viktig samhällelig insats från de vuxnas sida omöjliggjorts. I stället för att tacka föräldrarna så skall de nu omyndigförklaras och mejslas in i en fundamentalistisk ”socialistisk” agenda.

I botten ligger här en grundläggande feluppfattning hos min partikamrat. Han tror att kommunens pengar är kommunens, inte skattebetalarnas. Han tror att kommunen äger sina medel, att han som politiker äger verksamheten. I stället är det ju så att vi politiker är valda för att med kommunen som verktyg förvalta skattebetalarnas pengar. Dagiskooperativen är exempel på andra samhälleliga lösningar på de gemensamma uppdragen och borde väl stöttas fullt ut av en rörelse som kallar sig social och demokratisk!

När fyra läkare bestämmer sig för att starta en vårdcentral, där kommunen och landstinget lagt ner och centraliserat, ironiskt nog till en privat vårdcentral, så kastar sig en annan av fundamentalisterna över detta och talar om girighet. Att folket som bor här kämpat och stridit, skrivit insändare och samlat namn mot nedläggningarna betyder inget. Allt det som kan förknippas med folkliga initiativ är omyndigförklarat.

Jag som trodde att vara social demokrat var detsamma som att verka för folkligt inflytande, för möjligheten att folk själva ska bestämma över sin liv, att kooperation och samverkan var mål och medel i kampen för ett bättre samhälle, ett samhälle baserat på demokrati och gemenskap.

Ibland undrar jag över hur de här fundamentalisterna egentligen tänker? I morgon ska jag fråga dom. För de är ju mina kamrater, medlemmar i socialdemokraterna och kamrater i kampen. Så självfallet ska vi diskutera de här frågorna på ett fritt och öppet sätt. I morgon är det nytt möte i arbetarekommunen.

Intressant om socialdemokratisk idédebatt skrivs det här och här och här, bl.a.

DN, Dagens Arena, Folkbladet, Fronesis

Johan Sjölander gav mig en riktig tankeställare

Johan Sjölander, socialdemokratisk fritidspolitiker i Stockholm, gav mig en riktigt tankeställare i en debatt här på min sida. I sin slutkommentar ger han mig erkännandet att frågan om vårdskador och det enorma lidande det påför drabbade och deras anhöriga, och dess samhällsekonomiska kostnader är en politisk politisk fråga, inte en vårdteknisk. Han menar att jag har en poäng i det synsättet.

I min förenklande enfald gick jag in i diskussionen, övertygad om att vi pratade politik. Men så är det uppenbarligen inte. Det ingår inte i de politiska målen huruvida människor dör eller överlever i vården, Det är ett tekniskt, i bästa fall ett medicintekniskt mål. Hur är detta möjligt? Politik är att vilja sa en gång Olof Palme. Politik är vad vi vill med vårt engagemang antar jag att det betyder.

Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt eget jobb. Jag är regissör och arbetar på en landstingsägd teater. På vår teater bestäms allt utifrån de kulturpolitiska och konstnärliga målsättningar som satts upp, dvs frågan om vad vi vill med teatern som ytterst bestäms av politikerna och vad gäller de enskilda föreställningarna av oss anställda.

Den närmaste treårsperioden planeras utifrån konstnärliga mål. Varje produktion/pjäs bestämmer sina, och arbetas fram utifrån dem. Jag tar dagligen säkert tusen beslut som vart och ett utgår från vad vi vill med föreställningen. Allt värderas, färgen på skådespelarens läppstift, kostymens skärning, betoningen av ett ord, strålkastarnas placering, hur många åskådare som vi kan ta emot. Allt bestäms utifrån den konstnärliga målsättningen.

Och då faller jag i förundran inför vår vårdpolitiker som kan låta en fråga om liv och död i vården avhändas dem och bli till en teknisk fråga. Som om vi skulle överlåta ljussättningen till elbolaget! Vad är det som får en politiker att frivilligt lämna ifrån sig sin politiska vision genom att karaktärisera så viktiga frågor som tekniska? Att låta verksamheten inte styras av en övergripande politisk målsättning och vilja?

Jag som bara är en vanlig sketen medborgare tänker ju i min populistiska (Johans karaktäristik) enfald att det vi röstar på är en övergripande och bestämmande vilja om vad vi vill med samhället, och hur våra pengar ska disponeras av de som vi väljer att förvalta våra pengar.

Jag trodde att det handlade om politik. Politik är förvisso att vilja, men politik är också i högsta grad att kunna och göra.

Intressant, andra skriver Här och här och här och här.

DN, Dagens Samhälle, i tidningen Vårdfacket diskuteras oft dessa frågor utifrån ett pesronalperpsektiv.

Om Jämtin och vinsterna, om spik i foten och rena osanningar.

Carin Jämtin går i svaromål om vinsterna och friskolorna. Det är bra tänkt. Hon preciserar och vidareutvecklar, men gör det så att det slutar med en tumme.

För det första, av de ca 90 miljoner som går till aktieutdelning så går omedelbart 30 miljoner rätt in i statskassan i form av skatt. Den riktiga summan som disponeras av aktieägarna är alltså 60 miljoner kronor. Och det förändrar inte den principiella frågan mer än på en punkt.

Nämligen, går de trettio miljonerna skattekronor direkt tillbaka till verksamheten?

I rimlighetens namn borde det ju vara så om man ska kunna förstå Kokks, Silfverstrands et consortes resonemang. Min fråga är retorisk. Självfallet går inte skattekronorna tillbaka till respektive skola och dess verksamhet. De går upp i statens samlade kassa och fördelas därefter enlighet med de övergripande politiska besluten. Så är det och så måste det vara. Möjligtvis kan man säga att det är rimligt att pengarna går tillbaka till skattebetalarna. Men det finns ingen garanti att de används till gemensamma nyttigheter. Jag kan garantera att Famnas undersökning skulle fått ett annat utslag om frågan istället löd: Tycker du att det är riktigt att vinst från friskolor skall investeras i krigsmaterielindustrin? Som man frågar får man svar.

Jag är ingen älskare av tanken på att skattepengar i form av vinst från skolor och privata sjukhem, delas ut till aktieägare. Men det är mer en fråga om anständighet. Jag sympatiserar helt med de frivilliga, icke-vinstdrivna företagen som organiseras i FAMNA. Men varför jag kan acceptera att vinstmaximerande företag kör mina barn till skolan, lagar deras lunchmat, trycker och producerar deras böcker, tillverkar deras bänkar och datorer, lägger deras mattor, monterar deras barnsäkrade fönster och dörrar osv, allt det som bidrar till att de får en bra, säker och empatisk miljö, men inte att deras lärare skulle ledas av en chef för ett lika vinstmaximerande skolföretag, det begriper jag inte. Är det så att jag utan att vara medveten om det är besatt av en föreställning om skola och omsorg som ideell verksamhet. Att historien om Florence Nightingale bestämmer mina känslor, att kvinnor, ja det handlar oftast om kvinnor, ska vårda och ta hand om oss utan snöda tankar på vinning, om den obetalde volontären som ledfyr?

För själva vinsten och dess fördelning var ju en välsignelse för samhällsutvecklingen när den kom. Inte så att den skapade något lyckorike, tvärtom klassmotsättningarna skärptes och blev ännu tydligare. Men tanken att vinsten från en verksamhet kunde delas ut, och investeras in en annan bransch, var en förutsättning för vårt moderna samhälle. Det var det feodala samhällets tvång, skråsamhällets begränsningar när det gällde användande av det ekonomiska överskottet, som gjorde att samhället stelnade. Ett samhälle där jordägarna bara kunde skaffa mera jord men inte maskiner, snickarmästaren kunde göra flera stolar och anställa flera snickare men inte lägga vinsten i att utveckla bättre svarvar osv. Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.

Så att rikta sina politiska attacker mot vinsten blir till slut en spik i foten, den missar kärnan i frågeställningarna kring en bra skola. Att införa någon sorts system där överskotten från en verksamhet måste gå tillbaka till samma verksamhet skulle bara skapa elefantsjuka och stagnation.

Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13. När når vi i så fall den ultimata kvaliteten? När det går 5 elever per lärare? 3? 0,5? Att resultaten skulle vara mycket sämre i friskolorna finns inga belägg för. Tvärtom! Så vad argumenterar Jämtin för egentligen?

Jo hon säger att det offentliga måste bli en mycket bättre beställare av välfärdstjänster, och där har hon rätt. Men resonemangen kring vinster i samma verksamhet är befängda. Och i ärlighetens namn så måste vi också sluta använda den rena osanningen, att överskott i offentlig verksamhet plöjs ner i den verksamhet som skapar dem.

Vi lever tack och lov inte längre i feodalismens Europa.

ps. att friskolor betalar moms, som kommunala skolor inte gör, är ju en annan fråga, men som bör tas i beaktande om man talar om kostnader och kvalitet liksom pengar tillbaka till det offentliga. ds

Andra skriver intressant om detta här och här och här.

Demokratins dödgrävare

Det var i början på 2000-talet. Föräldraföreningen hade kallat till möte. Kommunen aviserade neddragningar, uppsägningar av lärare, på vår lilla skola.

Under mötet, dit man skickat kommunalrådet (fp) och oppositionsrådet (s), förklarades att ”kommunens ekonomi tvingar oss”, ”Vi har funnit oss nödsagade...”, ”Trots skattehöjningen klarar vi inte” osv. Efter att ha lyssnat på genomgången, så började frågestunden. Jag vet inte vad politikerna hade föreställt sig, men vi ställde många frågor. Vi krävde besked om varför, vi nöjde oss inte med de svepande formuleringarna. Inte för att vi inte förstod att läget var allvarligt och ekonomin pressad; vi förstod inte det rimliga i att säga upp lärare i en situation där barnkullarna var större än någonsin.

Omsider började bilden avteckna sig. Kostnaderna för att skjutsa elever till skolan hade skjutit i höjden. Bland annat pekades på att hämtningen av två barn på Hamburgö kostade tolvhundra kronor om dagen. Hamburgö ligger 1 minut färja och 7 minuter körning bort från skolan.

Nu började vi föräldrar reagera. Det kan inte vara rimligt att skolans pengar ska gå till att avlöna taxichaufförer, när vi avskedar lärare! För de pengarna kan vi anställa en lärare som åker ut till barnen och undervisar! Diskussionen blev het och vi satte ner foten. Vi tillät inte kommunen att genomföra sina planer, utan krävde att vi skulle få ett par månader på oss för att komma med ett förslag till lösning. Vilket vi gjorde. Vårt förslag var att skolan skulle leasa tre minibussar, anställa 1,5 fritidsledare för att de skulle köra och hämta de elever som bodde krångligt till. Och tro det eller ej, men vi fick gehör för förslaget.

Nu fick alltså skolan fler vuxna med elevkontakt, vi fick tre bussar för att göra resor till muséer, teater, idrott etc, kort sagt vi fick en bättre skola utan att säga upp personal. I själva verket visade det sig att vi dessutom sparade en halv miljon kronor.

Hur blev det då? Vi har ett exempel där aktiva föräldrar tar ansvar för skolans och kommunens ekonomi, där skolan samarbetar bra och kommunen lyssnar. Frid och fröjd?

Vi såg en lysande möjlighet för skolan att ta itu med en del lokalproblem; bildsalen hade fått tas i anspråk som klassrum, grupprum saknades mm.

Nästa år så var överskottet inbakat i kommunens budget, skolans tilldelning minskad med samma summa. Tankarna om utveckling och fortsatt förbättring kunde vi lägga till sidan. Redan här tappade många sugen. Varför ska vi engagera oss när kommunen ändå bara gör som den vill? När sedan framsynta politiker i riksdagen dessutom fick igenom förbudet mot att föräldrar kunde vara med på aktiviteter i skolan, att inga pengar eller insatser fick göras, dog långsamt det aktiva föräldraintresset bort. Allt kunde gå tillbaka till det gamla vanliga. Minus aktiva föräldrar.

Bland socialdemokratiska statskramare så sprids en myt om att i den offentliga skolan går överskotten tillbaka till verksamheten. Man baserar sina principers övertygelse på den. Och man försöker få oss att tro på det. För det låter ju så bra. Men det är bara luftpastejer. Pengarna försvinner in de hål som kommunens ekonomi har. Det finns inga öronmärkta skattepengar. Vilket ju också är det enda rimliga. Skattsedeln kan ju inte förvandlas ett kryssningsformulär, där medborgaren kan kryssa för vad hon vill att skattepengarna ska gå till. Men det borde täppa till truten på skitsnackarna, om de nu har någon känsla för sanningen. Men det ingår säkert inte i principerna.

För varje gång som verklighetens krossar de illusioner som skitnackarna försöker delge människor, varje gång människorna upplever att politiker snackar skit, så förvandlas skitsnackarna från akademiska åsiktsapparater till demokratins dödgrävare.


För att göra det tydligt, det här är ingen plädering för privata skolor, det är en kritik av ett offentligt system som stjälper demokratin, och det är en kritik av de som i debatten med falska argument agerar dess dödgrävare. För sina principer skull.

Ps. Det handlar alltså om en kommunal skola, om det är någon som trott något annat. ds

Vem vill kratta manegen på Circus Såss

Min dotter gick på gymnasiet i Göteborg, GTI som ligger på Karl Gustavsgatan. Hon gick en teknisk linje, ensam tjej bland bara killar från Bergsjön och Hisingen. Det blev en ganska tuff stämmning ibland, så hon sökte sig över till kommunala Hvidtfeldtska hösten åk2 och kom in, men hon blev där bara tre veckor eftersom det var för opersonligt, snobbigt, brytigt för henne. Lärarna nonchalerade eleverna och tänkte bara på sitt. Ingen lyssnade på hennes önskemål eller förslag. Skolan var en sorteringscentral för vit medelklassungdom.

Hon åtevände till sina bilmekar på det privata GTI, där hon blev sedd som den människa hon var och fick utveckla sina färdigheter på ett sätt som passade henne. Hon fyllde 18 i vintras och hon ska rösta första gången nästa år. Tror någon att hon känner igen sig i beskrivningen av privata skolor som utsugande, giriga inrättningar där elevena bara är till för att maximera vinsten? I amsagorna om de kommunala skolorna som jämlika och soldariska paradis? Tror någon att hon och hennes kompisar kommer att rösta på det parti som kommer att hävda det?

Jag är så mycket socialdemokrat att jag anser att hennes åsikter och erfarenheter är lika mycket värda som Alva Myrdals knähundars. Att lyssna på de som det verkligen gäller kan ibland vara mycket mera givande än principryttarnas samtliga konster i manegen. Även om de bara är arbetarungdomar som aldrig satt sin fot i Rosenbad.

Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.

Katrine Kielos försöker få oss att vända blicken från forna stordåd och rikta blicken framåt, Britta Sethsson ställer i sin blogg upp en rad mycket viktiga tankar om vad som krävs av ett framtidsprogram för socialdemokratin. Peter Andersson täcker in debatten och ger den riktning bort från återställandets återvändsgränd. Arvid Falk prövar i ett snabbt hopp tillbaka till Marx att avfärda Kielos. Här gör man ett försök att ta tag i frågan om makten, och hur de maktlösa skall medvetandegöras om sin maktlöshet. Detta för att senare kunna mobilisera dessa i kampen för socialismen. Ett klassiskt 1800-talsrecept, med starka drag av leninism. Peter Karlberg gör en förtjänstfull räddning av Arvid Falk genom att fördjupa en början till en klassanalys. Erik Laakso tar tjuren vid hornen och får den på knä.

Roger Jönsson lanserar i en blogg tanken att (s) skall stå för sina gamla ideal som han formulerar som "En vision som bygger på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, möjligheter, integritet och nya chanser."Han betonar nödvändigheten av att (s) skall se människan som subjekt i stället för (som nu?) objekt. Hur han skall klara det utan att noggrant värdera det socialdemokratiska projektets senaste trettio år och sin starka tro på staten är svårbegripligt. När han dessutom förvanskar vår socialdemokratiska grundval "Frihet, jämlikhet och solidaritet", genom att utelämna friheten så missar han också det som idag är några av huvudfrågorna i den politiska debatten, frågan om FRA, IPRED och andra integritetskränkande lagar.

Enn Kokk å andra sidan verkar tycka att en kritisk granskning av den stat som skulle ta över är ovidkommande. Priset vi måste acceptera för att hålla kritiken mot den starka staten är högt. Hans principer är viktigare.

Ola Möller trängs på samma parnass och försöker sig på ett återupplivande av Lenin och den sovjetiska praktiken, en dikeskörning som kan verka nog så desperat. Man bör skilja på att lära sig av sin historia och att göra om gamla misstag.

I SSUs tidskrift Tvärdrag slår man ett slag för några småskrifter från Ernst Wigforss hand. Den ena skrev han 1928 och den andra 20 år senare. Det är ju i och för sig bra att publicera, läsa och studera våra reformistiska klassiker, men gör man det utan att sätta det skrivna i sitt historiska sammanhang så blir ju läsningen historielös och snarast en litterär verksamhet. För det handlar trots om själva kärnan i ett socialdemokratiskt program för 2000-talet.

Wigforss var på 20-talet en företrädare för planekonomi. 1929 var planekonomin en marxistisk sanning, ett nytt ekonomiskt system för en ny samhällsform som radikalt bröt med de råa kapitalistiska ekonomierna som man kände dem, en utopi som väckte stora förhoppningar hos de egendomslösa och arbetande. Stalins seger i den interna partistriden i Sovjetunionen omsatte teorin i handfast verklighet. De första femårsplanerna antogs och tog definitivt död på den reglerade marknadsekonomi, NEP, som skulle föra Sovjetunionen ut ur inbördeskrigets svält och inre folkvandring. Nu skulle privat egendom och vinstintresse avskaffas. Inget offer var för litet i den striden.

I en fullständigt häpnadsväckande takt tycktes Sovjet, under de första femårsplanerna, utvecklas från ett ett närmast feodalt, medeltida agrarsamhälle till en modern och expansiv industristat. Och det var inte bara i Sovjetunionen som den planerade ekonomin fick vingar. I Italien föddes Mussolinis fascistiska planekonomi ur en längtan efter en italiensk storhetstid och ett italiensk imperium på Afrikas horn. I Portugal skapar Salazar nationell samling kring en fascistisk planekonomi och ett kolonialt projekt som omfattade både Afrika och Asien. I Japan förde de nationalistiska strömningarna likaså till en forcerad ekonomisk nydaning under statlig kontroll. Hitlers seger i Tyskland 1933 skapade en planekonomi som fick världen att häpna, framgångarna tycktes som ett mirakel. Ur den största förnedring och misär reser sig det nazistiska Tyskland som en ledande världsmakt. I Kinas inbördeskrig bygger kommunisterna en miljonarmé ur resterna av ett uppror. Med planekonomi i de ”befriade områdena” finansieras denna kamp av tvångsrekryterade bönder, som brukade jorden för att förse ”bröderna” i Sovjetunionen med mat, medan de kinesiska bönderna själva svalt.

Samtidigt kraschar kapitalismen. Västeuropas och den kapitalistiska världen kastades 1929 över natt in i massarbetslöshet och kapitalförstöring, den värsta kraschen sedan tulpanmarknaden kraschade i Holland 1637.

Med utsiktspunkt i 1929 kan man väl utan att överdriva påstå att planekonomin ledde, inte med 1-0 utan snarare 12-0. Marknadsekonomin låg på knä.

Att planekonomin var en krigsekonomi, Tyskland skulle inte ha klarat sig mer än ett par månader om man inte startat det andra världskriget, det såg man inte. Kritiken mot Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna riktades inte mot deras ekonomiska system, utan mot deras galna härskare. Att planekonomi i sig var oförenlig med demokrati blev väl inte tydligt förrän 1989, när hela Sovjet-imperiet föll samman och visade att planekonomin inte heller kunde skapa välfärd för sitt folk. Den var ett ekonomiskt odugligt tvångssystem.

Allt det kunde Wigforss inte ha en aning om 1928. Och även om Wigforss försöker moderera efterkrigsprogrammets krav på stora statliga ingripanden i planekonomisk riktning så behöll det planekonomiska tänkandet sin lockelse. Med stora delar av Europa och Asien inlemmade i ett planekonomiskt block tycktes ju denna ekonomiska teori ha fog för sig, kunde man bara bli kvitt diktatorerna. Till synes skänkte den ju sina folk välstånd och utveckling. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte bet sig fast, inte minst bland de akademiker som i slutet av 1960-talet invaderade kanslier och utredningar i partiet.

Socialdemokratins dilemma är att man utan problem avskärmat sig från kommunismens elitteori, men aldrig lyckats formulera ett hållbart alternativ till planekonomin. Blandekonomi är ett missfoster till begrepp som inget annat är än en feg omskrivning. I stället för att erkänna marknaden och marknadsekonomin så har vi smugit i buskarna med denna hybrid som vi kallat ”blandekonomi”, lite planekonomi och lite marknadsekonomi, rör om och blanda väl. Proportionerna? Tja det får man väl ta lite efter tycke och smak. Typ. Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Varför erkänner vi inte att vi på arbetsmarknaden, en av de bäst fungerande marknaderna i vårt samhälle lyckats förena frihet för starka aktörer att verka under ansvar, där aktörerna, fack och arbetsgivare, envist hävdat sin rätt att själva, genom förhandlingar och avtal, styra och bestämma arbetsmarknadens villkor. Ett föredöme för en fungerande marknad. Dessutom en ”uppfinning” av reformismen.

Men idag så ser vi en ny ”planekonomisk” debatt blossa upp, i bloggar, på Facebook och i de stora dagstidningarnas debattsidor. Och inte med ett ord behandlas den uppenbara problematik som ligger i att planekonomi inte någonsin har kunnat förenas med demokrati eller att skänka folket välstånd. Frågan växer sig betydligt större än en debatt om 84 miljoner i utdelade vinster från privata skolentreprenörer. Det handlar om synen på individen, om staten, om människans frihet och en jämlikt och solidariskt buren och fördelad välfärd. Det handlar om demokratins innersta väsen.

Så slutsatsen av denna långa text blir att socialdemokratin för framtiden måste hävda sina grundläggande värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet, där all tre leden tillsammans utgör en en enhet, Det finns ingen frihet utan jämlikhet och solidaritet, ingen jämlikhet utan solidaritet och frihet ingen solidaritet utan frihet och jämlikhet.

Socialdemokratin måste också vågas slå fast att bara ett samhälle med en ekonomisk bas bestående av väl fungerande marknader kan garantera våra värderingar. Med starka och jämlika aktörer kan välfärd och utveckling fördelas bland folket. Socialdemokratins främsta politiska uppgift måste därför bli att definiera och verka för att dessa aktörer får möjlighet att utveckla verklig makt och inflytande.

Jag talar om en makt som inte kan utövas genom staten utan bara genom människor själva i samverkan. Kollektivt ägande, starka fackföreningar, enade hyresgäster, rättvisa förhållanden som garanterar enskildas egendom och rättighet att själva söka sin egen lycka, medborgarinflytande och makt över de förstatligade välfärdssystemen och på sikt en en nedmontering av den borgerliga staten och dess statskapitalistiska hegemoni.

Däri ligger receptet. Klassisk socialdemokrati för 2000-talet.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.

Morgan Johansson skriver en intressant artikel, eller snarare något som kunde ha blivit intressant, i Efter Arbetet; om svårigheten att förutse framtiden. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av en Per Borg i Dagens Nyheter där Borg spår om framtidens välfärd och flaggar för att egenavgifterna kommer att ta större del i finansieringen av välfärdspolitiken.

MJ ogillar Per Borgs förutsägelser och politiska idéer, och då måste man först sänka mannen, som han avfärdar med: ”Jag känner inte Per Borg, men jag har förstått att han i borgerlig press utmålas som en socialdemokratisk tänkare av tyngd. Han lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet, men han har aldrig varit aktiv i den interna socialdemokratiska välfärdsdiskussionen, åtminstone inte under de 15-20 år som jag kan överblicka.” Han kan sina härskartekniker den gode Morgan Johansson, som under några år i början på 2000-talet var minister i Göran Persson regering, om det nu är någon av läsarna som kommer ihåg honom.

Morgan Johansson minns en annan ”spådom”, en rapport från det som kallades Sekretariatet för Framtidsstudier, som gjordes 1982. Det gör han f.ö. varje gång han pläderar för högre skatter. I rapporten förutspåddes nämligen en våldsam expansion av den offentliga sektorn, två av fem skulle vara offentliganställda, skattekvoten skulle ligga på 60 % osv. Så långt så gott. MJ kan läsa innantill. Men sedan drar han några märkliga slutsatser. Han skriver: ”Då kunde vi konstatera att 1982 års prognoser varit uppåt väggarna. 2006 var antalet anställda i kommuner och landsting ungefär hälften så stort som man förutspått 1982. Det samma gällde antalet anställda inom vård och omsorg. När det gällde skattekvoten så hade den inte alls sprungit upp i 60 procent av BNP. Tvärtom låg den på ungefär samma nivå som 1982, eller t o m något under.”

Detta skulle på något sätt bevisa att förutsägelserna från SfFs är lika felaktiga som Per Borgs idag.

Där förhastar sig MJ. Förutsägelser förutsätter att en antagen politisk utveckling sker. Förutsägelser om samhällsutvecklingen bygger på att man antar att några bestämda politiska , sociala och vetenskapliga konstanter: att politikerna har valt att gå den vägen som ”spådomen” vilar på. Väljer man en annan väg så faller ”spådomen”. Man resonerar utifrån ett ”Om detta föreligger så kommer detta att hända.”. Man gör det för att initiera en debatt om sakfrågan.

MJ är inte överhuvudtaget intresserad av prognoser. Men då avvisar han också prognosen, ”spådomen”, som en politisk hypotes, något att resonera och samtala utifrån. Det som i den vetenskapliga världen är förutsättningen för alla framsteg. Det tog matematikerna 30 år att forska och beräkna innan de kunde ge Einstein rätt i sin förutsägelse om att tiden är ett krökt rum.

Men MJ vill inte debattera heller, han refererar bara till teknisk utveckling inom sjukvården som ställde ”spådomen” i skamvrån. Genom att fokusera på vård och omsorg tycker han sig får rätt. Att skatterna bara till en sjundedel används till vård och omsorg undviker han noggrant att redovisa, att transfereringarna bär drygt hälften av skattekronorna likaså. (Det var ju under hans tid vid makten som den stora expansionen där kom, så då gills det liksom inte.) Överhuvudtaget så tar han så många kringelikrokar runt alla viktiga frågor att hans resonemang faller platt.

För MJ föreligger inga tankeexperiment. Fria tankar skadar. De är alltid per definition fel. Och där faller MJ på eget grepp. Han avfärdar Per Borgs förutsägelser om skatter och avgifter, men drar sig inte för att, i nästa andetag, göra sin egen prognos om det möjliga i att höja skatten till 2006 års nivå under de kommande 30 åren! Alltså samma metod som han avfärdar och närmast idiot-förklarar Per Borg med, använder han nu själv i sin argumentation. Det blir patetiskt.

Morgan Johansson är en tillbakablickande politiker som gärna vill framhäva att allt var bättre förr, särskilt bra var det då han själv var minister och ansvarig för politiken. Vinklingen är förståelig rent mänskligt sett, men politiskt en tragedi. Det vänder den politiska blicken bakåt. I historisk tid ligger svaren, förutsägelser gjorda på tidigare epokers göranden svarar mot framtidens krav. Ekorrhjulet rullar snabbare och snabbare. MJ´s egen argumentationsteknik såpar trampolinen inför hans hopp. Memento mori.

Och till slut, det riktigt spektakulära praktplasket. Först avfärdar han arbetskraftsinvandring, närmast i en bisats, med att vi idag har massarbetslöshet! Som om att dessa faktorer skulle ha något givet samband! Han begriper inte att en arbetskraftsinvandring skulle ha kunnat skapa de ekonomiska förutsättningar som gjort att vi kunnat slippa massarbetslösheten! Erfarenheterna från Norge talar för det. På samma sätt envisas han med att tala om skatterna i förhållande till BNP, trots att vi all idag vet att den BNP han visar till var en gigantisk uppblåst finansbubbla som försatte världen i sin allvarligaste kris sedan 1930. Att jämföra BNP 1982 med BNP 2008 är inte bara enfaldigt, han ser inte hur han fullständigt huvudlöst skapar egna hembyggen om orsak och verkan, det är också direkt ohederligt när man som MJ vet förutsättningarna. Det är en trist historia.

Jag känner inte Per Borg och har ingen aning om hans bakgrund i kanslihuset. Hade det så varit som vikarierande vaktmästare, så hade jag tyckt att det hade varit värt att lyssna till en socialdemokrat som är beredd att diskutera välfärdspolitiken och dess finansiering. Det betyder inte att jag köper hans slutsatser, hans politiska förslag, men jag lyssnar och diskuterar. Det behöver socialdemokratin inför kongressen, inför valet 2010 och inför framtiden.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


intressant flera skriver om framtiden, välfärden, här och politiken.