Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

Anders Widén öppnar ögon i sin blogg. Läs den och begrunda, där finns stoff till en eftervalsdebatt värd namnet. Utan ett ord om Thomas Bodström dessutom. Jag skrev en kommentar där som blev så lång och fylld av mitt eget resonemang att det hellre borde publiceras på min egen blogg. Vilket jag alltså gör nu.

På jakt efter ett ideologiskt avstamp för en förnyad socialdemokrati måste vi gå tillbaka till det tidiga 70-talet. Då fanns den ideologiska spännvidden hela vägen upp i toppen av partiet. Wigfors mera frihetliga ideer mot den gode förvaltaren Sträng och pragmatikern Erlander. Där växte den solidariska lönepolitiken på samma träd som tillväxtmålen och internationell solidaritet. Och stoltheten av att vara en del av den rörelse som åstadkom detta.

Jag tror att just 70-talets tidigaste år markerade slutet på en lång epok av socialdemokratisk samhällsbyggnad där tillväxt gått hand i hand med jämlikheten. Ökad tillväxt gav högre löner, allmänna tjänstepensionen, längre semester, sjukförsäkring och en allmän välståndsökning. Ökad jämlikhet i samhället kort sagt. Tanken om alla människors lika värde verkade vara en möjlighet.

Peter Karlberg skriver klartänkt om tillväxt, solidaritet och socialdemokratins uppgifter: "Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre." Har vi glömt bort det i jakten på fokusgrupper och andra enklaver i en suddigt definierad medelklass?

Ilia Batljan, Nynäshamnpolitikern, uttalar sig i en intervju om den nödvändiga socialdemokratiska självkritiken: ”Att kombinera tillväxt med fungerande välfärdssystem är historiskt det som varit socialdemokratins paradgren. Det borde vi berättat. I stället för att föra en sjukförsäkringsdebatt som handlat om enskilda fall borde vi förklarat hur vi vill att ett nytt sjukförsäkringssystem ska se ut.”.

Efter 1975 så ackumulerades tillväxten i en alltmer expanderande administration och institutionalisering av välståndets politiska resultat, välfärdstaten. Det som kom att bli sitt eget socialdemokratiska projekt i form av den starka staten.

Den Starka Staten. Bara ordet förskräcker! Vem äter medborgarnas integritet till frukost?

Medborgarna kunde inte längre direkt avläsa tillväxtens välsignelser i sin egen vardag, som ett resultat av den socialdemokratiska politiken. I stället kom de egna valen att avgöra. Val av bostadsort, val av yrke, val av utbildning, val av företag, val av familjestruktur osv osv.

Här tror jag det krävs mycket av förmåga till analys av samhällsutvecklingen för att förstå vad som verkligen hände. Slängar om Feldt, nyliberalism och andra lättvindiga "förklaringar" blir mest floskler. Vi måste gå med färre skygglappar in i ett försök att förstå den politiska och samhälleliga dynamiken, som på basis av en global ekonomisk kullerbytta, bildigt talat har satt socialdemokratin på "pottkanten". Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

För det var ju bort från att vara finansiärer av överheten till att bli fria människor vi strävade, det var bort från skattebetalande undersåtar till jämlika medborgare vi skulle, eller hur, Medborgare Sahlin!


Intressant. Och här är ytterligare en läsvärd sak.

Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, socialdemokraterna, framtiden, SAP, solidaritet, politik, samhälle,

Några tankar kring Umeå Arbetarekommuns sk budkavle.

Arbetare som samlar in virke från ett förlist lastfartyg någonstans längs Bottenhavets kust.

I en spretig och ganska obegriplig skrift lämnar Umeå Arbetarekommun ifrån sig en del tankar som de dessutom sänder ut som budkavle till Sveriges folk. Ganska höga ambitioner kan man tycka. Men tyvärr känns det inte som man lever upp till sin egen högstämda retorik.

Ta tillbaka jämlikhetspolitiken är den stolta rubriken och och mer än så berör man just inte frågan om jämlikhet. Det man genom uppropet pläderar för är välfärdspolitik och de borrar sig tillbaka i den svenska socialdemokratins historia. Så långt är allt gott och väl. Väl i 80-talet tar det dock tvärstopp. Ja dom skriver visserligen 90-talet men det måste väl bara vara tryckfelsnisse som varit framme.

Med en analys av den politiska och ekonomiska utvecklingen som inte ens skrapar på ytan och med tolkningsramar som minst sagt förvånar så konkluderar man sålunda:

”Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" ("die Neue Mitte" skall det säkert vara, min kommentar) till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill. Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa. ”.

Visst det är sant, socialdemokratin tvingades nyorientera. Men det berodde ju inte på någon sorts politisk kupp utan hade handfasta ekonomiska och politiska orsaker med ett globalt perspektiv. I den tredje världen ställdes krav på att få vara delaktiga i den globala välståndsökningen, de sk asiatiska tigrarna vaknade och utmanade på allvar det västliga koloniala och imperialistiska monopolet. Under ett halvt århundrade hade i-länderna byggt upp ett ekonomisk välstånd världen aldrig tidigare skådat. Det baserades på ett ojämlikt utbyte utan jämförelse i historien. Men i en globaliserad värld söker sig kapital till de områden där det finns mest att vinna. I Korea, i Singapore, Hong Kong, Indonesien, Filippinerna, etc fann man det man behövde. Ännu så länge små, men oerhört snabbväxande ekonomier utmanade nu väst. Tillsammans med politiker och staten i dessa länder byggdes en gigantisk exportindustri för elektronik, verkstadsprodukter, fartygbygggande, bilar osv. Varor att erbjudas på en öppen världsmarknad. Och i samma takt som de här länderna förändrades innebar det en motsvarande strukturförändring i väst.

I Sverige som hade socialdemokraterna på 1970-talet satsat på ett oerhört ambitiöst projekt, Den ekonomiska demokratin. Löntagarfonder skulle ge löntagarna inflytande och del i de framgånsrika företagens förmögenhetsbildning. Det slutliga steget i den demokratiska samhällsbyggnaden skulle genomföras. Men löntagarfonder klarade inte fördelningsprinciperna i ett välfärdssamhälle. För det skulle välfärdsstaten, den starka staten, byggas.

Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Hela folket skulle nu ut i arbete för att finansiera det. LO satte ner foten och krävde att den oerhört framgångsrika arbetskraftsinvandringen skulle stoppas. Svenska jobb till svenska arbetare var ordet för dagen. Miljoner hemmafruar fick lågavlönade jobb i bygget av den offentliga sektorn. I vård och omsorg i statlig regi skulle folket sysselsättas. I skola och högskola skulle de utbildas för sina jobb. Det kostade enorma summor. Pengar som dels kom in via skattsedeln; på några få år tredubblades beskattningen av det svenska folket. Dels genom en framgångsrik exportindustri. Utan att vara tillräckligt så tvingade det staten till att genom ett konstlat värde på valutan, genom ständig devalvering hålla svenska exportindustri konkurrenskraftig. Det kan nämnas att svensk skogsindustri stod för lika höga exportinkomster som oljan gjorde för Norge. Sverige stod och föll på sin export. Vilket också gällde för alla Europas länder. Och de accepterade inte längre att vi lastade över våra kostnader på dem. Under 80-talet gick det inte längre. Sverige kunde inte devalvera sig ur sina underskott. Och löntagarfonderna stod i vägen för exportindustrins utveckling. Socialdemokratin låg, illa åtgången, blottad i gruset och fick inte ekvationen att gå ihop.

För samtidigt kom också de stora offentliga ekonomierna i Europa till vägs ände. De starka staterna i det som då kallades Östeuropa gick i stå, ekonomierna klarade inte av längre att försörja sina folk. Inför hotet om total kollaps rasade järnridån. Enorma summor pumpades in från väst, framförallt från Västtyskland, för att förhindra en social och politisk härdsmälta. En våldsam inflation hotade. För Sveriges del resulterade denna globala strukturkris i att kronan, som en liten och spekulerbar valuta, höll på att tömmas på värde; under en minnesvärd förmiddag steg den svenska räntan till över 500%.

Detta var alltså den verkliga situationen, en värld i rapidartat global förvandling, ett Europa inför ett hotande sammanbrott och ett Sverige som i sin ensamhet inte längre kunde bära sitt projekt ”Den starka staten”. Att som Umeås AK förklara behovet av nyorientering med att det fördes en diskussion som tvingade socialdemokratin att retirera är nog att betrakta som ett häftigt idealistiskt understatement. För att få någon sorts absolution för sin tankemöda och göra det ytterligare enkelt för sig så fäster umekamraterna så skamfläcken ”höger” och "nyliberalism" på resultatet av socialdemokratins nyorientering.

Och bara för att göra det klart, det gjordes många misstag under denna nyorientering. Men den var inte mindre nödvändig för det. Socialdemokratin är en stor koloss. Verkligheten gav inte alltid oss tid att navigera i samlad och reflekterad trupp. En folkrörelse byter inte takt i ett hopplasteg utan att några hamnar i otakt. Men vad var att vänta. Å ena sidan en kapitalism som inte bara försäkrade rikedomar till de redan rika men också byggde välstånd i tidigare kolonier. (Alla ekonomer visste vad som väntade den dag de folkrika Kina och Indien började ruska på sig. ) Och å andra sidan, undergången för världens och 1900-talets socialistiska experiment, planekonomins totala nederlag. Ett ekonomiskt system som varken visade sig förenligt med demokrati, mänskliga rättigheter eller fungerande ekonomi. Detta hände i verkligheten.

Om det är denna verklighet Umeå AK menar när de skriver:

”Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.”

så kan jag bara konstatera att antingen vet dom inte vad de pratar om, vilket jag innerligt hoppas, eller så försöker de föra sina läsare bakom ljuset, vilket är desto värre. Finns det inte längre grundkurser i ekonomisk historia vid universitetet?

De skriver vidare att den offentlig sektorn inte är dyr. Det är ju nonsens. Självfallet är den dyr, varför skulle vi annars ha världens högsta skatter? Umeå AK påstår dessutom mot bättre vetande att den offentlig sektorn per definition är effektivare än privat, vilket också är fullkomligt ostyrkt.

Klart är att man missar möjligheten att förstå den offentliga sektorns betydelse i den globala omställningen när man så lättvindigt handskas med den historiska erfarenheten. I stället för att ställa konstruktiva frågor kommer man med färdigtuggade sanningar från någon obskyr grundkurs i marxism, Bidrog offentlig sektor till att ställa om vår ekonomi efter de krav som en ny världsordning krävde av oss? Eller försenade vi och försvagade vi våra möjligheter? De borgerliga regeringens och Åslings sk företagsakut, där staten köpte upp konkursfärdiga industrier och hela branscher, visar väl i historiens ljus på det offentligas tillkortakommanden därvidlag. En grundläggande diskussion om de här frågorna behövs visserligen inom socialdemokraterna, men förtjänar knappast den nivå där Umeåkamraterna lägger den.

Som tredje argument för kamraterna fram att: ”Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd.”. Och det stämmer ju med ett tillägg, eller snarare förtydligande, en fungerande offentlig sektor har starkt folkligt stöd. Fok hatar slöseri, missbruk, ineffektivitet, köer. korruption och slarv, alla kända komponenter i det offentliga utbudet.

Jag är precis som andra socialdemokrater för en stark och fungerande offentlig sektor, men jag är inte övertygad om att den måste vara statligt organiserad, jag är inte för politikernas dubbla roller som beställare och utförare i en och samma person, jag är inte för välfärd i händerna på en exekutiv myndighet typ Försäkringskassan osv. Många socialdemokratiska ideal om folkrörelse, kooperation och autonomi har fått vika på foten för byggandet av denna starka stat.

Och det är här vi måste börja diskutera, om vi är för skatter, så måste vi diskutera hur dessa skatter skall utformas, och då helst ett steg bort från Robin Hood-idealismen. Vill vi ha en gemensam solidarisk välfärd, hur skall den se ut för att ge jämlika människor största möjliga frihet? Det största hotet mot jämlikhet idag är ju segregation och diskriminering av vissa invandrare, funktionshämmade, anställda med låga löner. Här tillerkänns inte människor samma värde och allt prat om jämlikhet stannar vid högtidstalen, om vi inte formulerar en politik för dessa 15% av medborgarna. Men en socialdemokratisk politik kan inte nöja sig med att vädja till folkmajoritetens goda vilja, den måste också kunna visa vägen till ett bättre samhälle för oss alla. Och då måste sjukvård fungera, skolor klara att utbilda, företag anställa, politiker förstå hur medborgarnas verklighet ser ut. Kort sagt.

Och framför allt tror jag att det skulle tjäna vårt parti om vi söker de politiska slutsatserna någon annan stans än i Vänsterpartiets program. Att slopa utgiftstaket, ett gammalt (v)-krav som de fick avsäga sig för att bli med i den rödgröna alliansen, vill nu Umeå AK återupprätta för att återigen bygga något, som visade sig inte hålla måttet. Det är med förlov sagt dumt. Vänsterpartiet står för en konservativ och romantiserande politik, dvs högerpolitik i dess grundläggande betydelse. Att anamma den kan bli dödsstöten för ett parti i gungning.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå Arbetarekommun, socialdemokraterna, program, välfärd, planekonomi, politik, eftervalsdebatt,

Intressant? Då kan du läsa mer här och här för att inte tala om alla enskilda bloggare som funderar kring detta. Och följ inte de besvikna socialdemkraternas uppmaning att inte läsa vad "de otrogna" skriver. Gör dig en egen uppfattning utan skygglappar. Det är så du behövs i den socialdemokratiska debatten, inte som megafoner och mesiga medlöpare.

Som en alldeles bedövande bra motvikt mot tomheten i socialdemokratisk eftervalsdebatt rekommenderar jag Lena Sommestads blogg här.

Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem till vallokalen.

Många talar i den socialdemokratiska eftervalsdebatten om att vi bar fram en verklighetsbeskrivning som människor inte kunde känna igen sig i.

LO-arbetaren med extra inkomstförsäkring och sjukförsäkring känner inte igen sig i talet om osolidariska lyxlirare i gräddfil. Det var ju trots allt ett av LO-förbundens starkaste lockargument att de erbjuder ”bättre a-kassa”!

När socialstyrelsen visar att den kraftigaste ökningen i befolkningens inkomsttruktur är de med höga medelinkomster, så känner medelklassen inte igen sig i talet om ökade klyftor.

När de som kämpade mot landstingets nedläggning, äntligen fått en kooperativ vårdcentral till sin hemort, så känner de inte igen sig i talet om girighet och osmaklig vinstmaximering.

När partiet går ut med ett löfte att göra det billigare för tjänsten att laga mat, städa köket, duka av och diska efter efter dig, men höja skatten för den som städar ditt vardagsrum och din hall, så begriper inte medborgarna finliret.

Partiets verklighetsbeskrivning känns inte igen av de man vill ska ge oss in röst. Vad beror detta på?

Jag tror att en förklaring ligger i det sätt som partiet samlades och inriktades inför de fyra åren i opposition och ÅTERKOMSTEN 2010. Partiledaren byttes, den stora diskussionen, rådslagen, startades och valstrategerna presenterade strategin.

I ljusbildspresentationer och skrivna alster presenterades vi för en ”analys av strategiska mål/fokusgrupper”. Det var 30-åriga högutbildade kvinnor i karriären, unga manliga LO-arbetare , unga kvinnliga pensionärer, förstagångsväljande ungdomar etc. Med sociologisk nit och fantasi beskrevs dessa grupper som just det - grupper. De skulle vinnas med löften om sänkt maxtaxa (ett gammalt, beprövat Personlöfte), sänkt a-kassa och höjd ersättning, ökade bostadstillägg och jobb. Med gruppbestämningen som trubbigt vapen skulle massorna vinnas. Men man missade en sak. Vi förde inte tanken vidare till sin nödvändighet. Vi bortsåg från att vi inte har gruppväljande i vårt land. Det är människor, enskilda medborgare som enskilt och hemlighet avger sina röster. Individer som gör egna val efter egna beslut.

Valstrategerna däremot utgick från att väljarna kunde behandlas som grupp. De blev aldrig något annat än objekt att projicera partiets våta drömmar på. Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem hela vägen till vallokalen. De förväntades reagera som de objekt de blivit gjorda till.

Hur många gånger hörde man inte partimedlemmar, hög som låg, beklaga sig över att valet kom att handla om ”plånboksfrågor”, andra förfasades övar att invandrare röstade på SD, ”de är ju själva invandrare”?, ungefär samma resonemang fördes kring LO-folk som röstar borgerligt. Medborgarna vägrade inordna sig i ”gruppen”, de tog inte emot oss med öppna armar. Medborgarna röstade inte som man förväntade sig. Man kunde ana hos vissa partister att folket inte gjorde sig förtjänt av vår omsorg. Idiotförklaringarna av väljarna haglade tätt på vissa möten, för att utrycka det milt. "Idioterna får väl skylla sig själva."

Väljarna och medborgarna sågs aldrig som de subjekt de är. I stället för att förenas med dem i rörelse så försökte vi tämja dem. Signalsystemen var mer eller mindre förfinade. Vem minns inte partiledarens subtila vinkning till ”de 30-åriga yrkeskvinnorna” i form av en illröd Louis Vuitton-väska på ett gruppfoto. Eller den ekonomiska talesmannens hängivna uppbackning av SSU-arnas vansinniga kampanj om att var fjärde ungdom går utan jobb! Som om inte var tionde är illa nog.

Vi måste förstå att medborgarna är självständigt tänkande, de är subjekt som agerar i egen sak. Den egna saken kan vara mångas intresse i gemenskap, men det förvandlar inte människor till manipulerbara objekt.

Plånboksfrågor är legitima frågor. Arbetarrörelsen har alltid verkat för just plånboksfrågor. Vi mäter vårt välstånd inte bara i hur långa köerna är i sjukvården är eller hur höga skatter vi betalar, vi mäter den också i hur väl vi får det dagliga brödet på vårt bord att räcka till. Vi mäter det i hur långt vi måste köra för att komma till doktorn, inte bara i vem som äger vårdcentralen. Vi gläds över grannen som äntligen har fått sig ett jobb, även om det är hemnära tjänster som erbjuds, och vägrar rösta för dennes arbetslöshet. Vi funderar över var de miljoner som vårdbolagen redovisar i vinst tog vägen, då när landstinget drev verksamheten. Vi förstår inte vari rättvisan ligger i att det lågavlönade restaurangbiträdet ska betala samma a-kasseavgift som den högavlönade statstjänstemannen bara för att en dålig a-kassa redan får henne att betala mer. Vi förstår inte heller varför höjd skatt på en usel lön skall vara med och betala det. Partiets argumentation blev obegriplig, när vi lovar skattehöjningar men först en rejäl skattesänkning.

Partiet fick tag i någon undersökning om att svenskarna gärna betalade skatt för den gemensamma välfärden. Och det togs till intäkt för att vi hade ett carte blanche att höja skatterna. Men vi glömde att fråga om man var nöjd med det man fick för skatten, om man ansåg att skattepengarna användes på ett bra sätt. Kopplingen mellan solidaritet och ”plånbok” etablerades aldrig och då blir hela valrörelsens absurda vallöften om skattehöjningar just bara det, absurda.

Fokusgrupp efter fokusgrupp skulle förses med bindande löften och till slut stod vi med en samling sins emellan spretande vallöften som på inget sätt kunde ges en ideologisk enhet. Genom vårt val av fokusgrupper såg vi inte maktlösheten hos den enskilde i föräkringskassans våld förrän det var för sent. Vi såg inte fattigdomen som den gestaltades hos pensionären med minstapension eftersom vårt objektifierade grupptänkande bara såg ”orättvisan” i jobbbskatteavdraget. När vi lovade gruppen de välutbildade kvinnorna sänkt maxtaxa så såg vi inte den ensamstående tonårsmammans förvåning över att inte en krona kom henne till godo.

Och så vidare i oändlighet.

Läs här.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, eftervalsdebatt, pigavdrag, pölitik,

Är det att förundras över att när svenska folkets förtroende låg i vågskålen så vägde vi för lätt?

Vi förlorade valet. En gång till. Endast tack vare en stark Mona Sahlin och en vänsterpartists sjuka mor lyckades vi komma över 30 % av rösterna.

Vi har gjort många misstag, låt oss undgå att upprepa förra gångens återigen. Då, 2006, skyllde vi allt på en person med både litet och stort P. Vi struntade i självkritiken, vi lade den inte som grund för utarbetandet av en ny politisk plattform. Vi bytte ledarstil och satsade på lite nymodigheter. Det var det stora misstaget.

Vi borde ha utnyttjat tiden i opposition till analys, av samhället, vårt parti och vår politik. Det gjorde vi inte.

I stället satsade vi på en pekafinger-demagogi. Från dag 1 i opposition anklagade vi regeringen för än det ena, än det andra. Detta utvecklades till en långvarig agitation som skulle tjäna att odugligförklara regeringens förmåga att sköta sitt uppdrag. Vi utmanade de borgerliga i regeringsduglighet, som om politikens främsta mål är god förvaltning av kommun, landsting och stat, och främst dess finanser. För att klara detta så vecklade vi in oss i märkliga statistiska hokuspokus-räknestycken.

-När de LO-anställdas löner äntligen efter många års eftersläpning ökade mer än tjänstemännens så talade vi om sjunkande löner och ökade klyftor.
-När arbetslösheten började minska igen efter finanskrisen gick vi upp i falsett och förfasades över en galopperande arbetslöshet.
-När statsskulden sjönk så anklagade vi regeringen för att låna till skattesänkningar.
-När vi förfasades över att socialförsäkringen ändrades, så glömde vi att det var vi som tillsatte utredningen som låg till grund, att den leddes av en socialdemokrat och att det var vi som anställde de 300 tjänstemännen, som skulle jaga fuskarna.
-SSU gick ut i våldsam kampanj där det påstods att var fjärde ungdom var arbetslös genom att hänvisa till en statistik där skoltrötta 8-9-klassare i grundskolan, heltidsstuderande gymnasister och högskolestudenter räknades som arbetslösa.

Detta var grundvalen i odugligförklaringen av de borgerliga i allmänhet och finansministern i synnerhet. Främst i den kören stod vår egen finansministerkandidat. Är det inte misstänkt likt en som fikar efter jobbet? Moderaterna utmanade våren 2009 socialdemokratin om vilket som var det statsbärande partiet i Sverige. De utmanade och vi gick i fällan. Jag förutsade vändningen i opinionen till mitten av juli i år men missade med en vecka. Så klart framstod det för var och en läskunnig men partiledningen och ytterst partisekreteraren vägrade se det. Och jag tror att detta var det enskilt största misstaget. Vi kom aldrig att föra debatten på den ideologiska planhalvan. Förrän sista veckan. Och då hade vi inte annat på fötterna än personliga öden, som gav en obehaglig bismak av att parasitera på en enskild medmänniskas olycka.

Är det att förundras över att vårt förtroende hos medborgarna raserades?

Jag hade många och långa debatter med ledande socialdemokratiska bloggare och även med riksdagsmän och partisekreteraren själv om det vansinniga i detta, men talade inför döva öron. I princip så ombads jag hålla käften. Jag är inte efterklok och sätter mig på höga hästar, men jag viker inte ner mig eller stoppar huvudet i sanden heller. Socialdemokratin gav sig inte tid till att självkritiskt granska sin historia, vi sökte inte en förståelse av det efterindustrilella Europas utmaningar, vi hittade inga ideologiska fundament i de sista 40 årens statsbygge. Vi försökte inte förstå i vad folkrörelsernas och fackets avveckling stod att söka. Vi sökte inte i oss själva.

I stället sökte vi förklaringarna hos motståndaren. Eller rättare sagt, vi demoniserade motståndaren oavsett om de var lettiska arbetare, borgerliga regeringspartier eller rasistiska sverigedemokrater. Ena gången var det den blodtörstiga majoriteten i riksdagen som applåderade beslutet om den förändrade socialförsäkringen och där vi framställde det som att de bara längtade efter få ställa dödssjuka cancersjuka utan hus och hem. Eller så var det känslolösa ministrar som inte köpte ett dödsdömt SAAB för skattepengar. För att inte tala om det bristande ledarskap som inte insåg sveket mot folkhemmet hos den minister som inte betalat TV-avgiften. Vi omänskligförklarade de manliga företrädarna för borgerligheten och idiotförklarade dess kvinnor, Åsa Torstensson, Christina Husmark Persson, Maud Olofsson utan att blinka och talade om en Mosa Mona-kampanj i samma andetag. Och vi ägnade den sista månaden av valkampanjen att beklaga oss över en orättvis behandling från borgerliga media. Tillsammans skapade den här demoniseringen av motståndaren en bild av en socialdemokrati som inte erkände folkets val, verkade anse att landet var utsatt för en statskupp och våldfört av en rovgirig och besudlad borgerlighet.

Är det att förundras över att svenska folkets förtroende låg i vågskålen och att vi vägde för lätt?

I fallet med Sverigedemokraterna så handlade det inte bara om demoniseringen av dem. Vi försökte också att bekämpa dem med tystnaden. Vi skulle inte debattera, inte ta i dem med tång, vi skulle inte ge dem minsta utrymme i debatten. Som om det var vi som hade att avgöra det! Utan att reflektera utan att se de historiska erfarenheterna så gjorde vi samma misstag som gjordes i Frankrike, i Danmark och i Norge. Där det passade fick de var med, annars ignorerade vi dem. När den svenska socialdemokratin genomför sin viktigaste kongress under 2000-talet, den sk Jobbkongressen, så lämnade man den med valplattform där orden invandrare och invandring inte nämns, det 35-åriga nejet till arbetskraftsinvandring stod kvar och ordet diskriminering nämns bara en gång och då i samband med HBT-frågor! Inget ont i det, HBT-frågorna är viktiga. Men hur skall en socialdemokrat som vill bekämpa främlingsfientligheten och dess politiska företrädare i SD få någon vägledning från sitt parti? Nej sanningen att säga, vi stoppade huvudet i sanden, försökte tiga ihjäl dom och fick en draksådd i våra parlamentariska församlingar. Detta kommer historiens dom att fästa vid vårt parti. Det är en skam. För det är inte kämpande medlemmar som har saknats, nej det är ett parti som har svikit, en partiledning som sökt makten före ideologin och en partisekreterare som valt valstrategernas fokusgruppspekulationer framför medlemmarnas ansträngningar i rådslagen inför kongressen.

Är det att förundras över att vi förlorar ännu ett val?

Jag kommer att fortsätta skriva om enskilda frågor, om en socialdemokrati för framtiden, om viktiga allianser och politiska mål, och jag kommer fortsätta vara en böld i baken för vissa. Jag vet att jag har haft viktiga saker att säga, inte därför att jag skulle var så märkvärdig, utan därför att jag vet att jag fortfarande lever med vanliga medborgare, jag lyssnar och samlar på mig och för det vidare i min form.

Och Gud nåde att jag skulle förfalla till reptilhjärnans arroganta reflex som den gestaltas av en av våra riksdagsledamöter här. För det finns så många socialdemokrater och andra vänner som verkligen vill ha en bättre framtid. Och ett parti som svara upp mot den.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, eftervalsdebatt, valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, politik, Sverigedemokraterna, debatt, Mona Sahlin,

Intressant är det att följa sidan Eftervalsdebatt