Många talar i den socialdemokratiska eftervalsdebatten om att vi bar fram en verklighetsbeskrivning som människor inte kunde känna igen sig i.
LO-arbetaren med extra inkomstförsäkring och sjukförsäkring känner inte igen sig i talet om osolidariska lyxlirare i gräddfil. Det var ju trots allt ett av LO-förbundens starkaste lockargument att de erbjuder ”bättre a-kassa”!
När socialstyrelsen visar att den kraftigaste ökningen i befolkningens inkomsttruktur är de med höga medelinkomster, så känner medelklassen inte igen sig i talet om ökade klyftor.
När de som kämpade mot landstingets nedläggning, äntligen fått en kooperativ vårdcentral till sin hemort, så känner de inte igen sig i talet om girighet och osmaklig vinstmaximering.
När partiet går ut med ett löfte att göra det billigare för tjänsten att laga mat, städa köket, duka av och diska efter efter dig, men höja skatten för den som städar ditt vardagsrum och din hall, så begriper inte medborgarna finliret.
Partiets verklighetsbeskrivning känns inte igen av de man vill ska ge oss in röst. Vad beror detta på?
Jag tror att en förklaring ligger i det sätt som partiet samlades och inriktades inför de fyra åren i opposition och ÅTERKOMSTEN 2010. Partiledaren byttes, den stora diskussionen, rådslagen, startades och valstrategerna presenterade strategin.
I ljusbildspresentationer och skrivna alster presenterades vi för en ”analys av strategiska mål/fokusgrupper”. Det var 30-åriga högutbildade kvinnor i karriären, unga manliga LO-arbetare , unga kvinnliga pensionärer, förstagångsväljande ungdomar etc. Med sociologisk nit och fantasi beskrevs dessa grupper som just det - grupper. De skulle vinnas med löften om sänkt maxtaxa (ett gammalt, beprövat Personlöfte), sänkt a-kassa och höjd ersättning, ökade bostadstillägg och jobb. Med gruppbestämningen som trubbigt vapen skulle massorna vinnas. Men man missade en sak. Vi förde inte tanken vidare till sin nödvändighet. Vi bortsåg från att vi inte har gruppväljande i vårt land. Det är människor, enskilda medborgare som enskilt och hemlighet avger sina röster. Individer som gör egna val efter egna beslut.
Valstrategerna däremot utgick från att väljarna kunde behandlas som grupp. De blev aldrig något annat än objekt att projicera partiets våta drömmar på. Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem hela vägen till vallokalen. De förväntades reagera som de objekt de blivit gjorda till.
Hur många gånger hörde man inte partimedlemmar, hög som låg, beklaga sig över att valet kom att handla om ”plånboksfrågor”, andra förfasades övar att invandrare röstade på SD, ”de är ju själva invandrare”?, ungefär samma resonemang fördes kring LO-folk som röstar borgerligt. Medborgarna vägrade inordna sig i ”gruppen”, de tog inte emot oss med öppna armar. Medborgarna röstade inte som man förväntade sig. Man kunde ana hos vissa partister att folket inte gjorde sig förtjänt av vår omsorg. Idiotförklaringarna av väljarna haglade tätt på vissa möten, för att utrycka det milt. "Idioterna får väl skylla sig själva."
Väljarna och medborgarna sågs aldrig som de subjekt de är. I stället för att förenas med dem i rörelse så försökte vi tämja dem. Signalsystemen var mer eller mindre förfinade. Vem minns inte partiledarens subtila vinkning till ”de 30-åriga yrkeskvinnorna” i form av en illröd Louis Vuitton-väska på ett gruppfoto. Eller den ekonomiska talesmannens hängivna uppbackning av SSU-arnas vansinniga kampanj om att var fjärde ungdom går utan jobb! Som om inte var tionde är illa nog.
Vi måste förstå att medborgarna är självständigt tänkande, de är subjekt som agerar i egen sak. Den egna saken kan vara mångas intresse i gemenskap, men det förvandlar inte människor till manipulerbara objekt.
Plånboksfrågor är legitima frågor. Arbetarrörelsen har alltid verkat för just plånboksfrågor. Vi mäter vårt välstånd inte bara i hur långa köerna är i sjukvården är eller hur höga skatter vi betalar, vi mäter den också i hur väl vi får det dagliga brödet på vårt bord att räcka till. Vi mäter det i hur långt vi måste köra för att komma till doktorn, inte bara i vem som äger vårdcentralen. Vi gläds över grannen som äntligen har fått sig ett jobb, även om det är hemnära tjänster som erbjuds, och vägrar rösta för dennes arbetslöshet. Vi funderar över var de miljoner som vårdbolagen redovisar i vinst tog vägen, då när landstinget drev verksamheten. Vi förstår inte vari rättvisan ligger i att det lågavlönade restaurangbiträdet ska betala samma a-kasseavgift som den högavlönade statstjänstemannen bara för att en dålig a-kassa redan får henne att betala mer. Vi förstår inte heller varför höjd skatt på en usel lön skall vara med och betala det. Partiets argumentation blev obegriplig, när vi lovar skattehöjningar men först en rejäl skattesänkning.
Partiet fick tag i någon undersökning om att svenskarna gärna betalade skatt för den gemensamma välfärden. Och det togs till intäkt för att vi hade ett carte blanche att höja skatterna. Men vi glömde att fråga om man var nöjd med det man fick för skatten, om man ansåg att skattepengarna användes på ett bra sätt. Kopplingen mellan solidaritet och ”plånbok” etablerades aldrig och då blir hela valrörelsens absurda vallöften om skattehöjningar just bara det, absurda.
Fokusgrupp efter fokusgrupp skulle förses med bindande löften och till slut stod vi med en samling sins emellan spretande vallöften som på inget sätt kunde ges en ideologisk enhet. Genom vårt val av fokusgrupper såg vi inte maktlösheten hos den enskilde i föräkringskassans våld förrän det var för sent. Vi såg inte fattigdomen som den gestaltades hos pensionären med minstapension eftersom vårt objektifierade grupptänkande bara såg ”orättvisan” i jobbbskatteavdraget. När vi lovade gruppen de välutbildade kvinnorna sänkt maxtaxa så såg vi inte den ensamstående tonårsmammans förvåning över att inte en krona kom henne till godo.
Och så vidare i oändlighet.
Läs här.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, eftervalsdebatt, pigavdrag, pölitik,
