Flickan som cyklade till friheten - Relaunch

Det hände sig i början på 1990-talet. Det var en av de där sommarheta sista augustidagarna. Jag var på väg till ett kvällsjobb i Askim, Norge, söndag eftermiddag och hade passerat Svinesundsbron. Upp på rakan, innan avfarten mot Halden stod en flicka med en cykel. Hon vinkade och jag stannade. På staplande engelska frågade hon om hon kunde få åka med till Skjeberg. Folkhögskolan förstod jag efterhand att hon sa.

Jag brukar ta med liftare. Efter många mörka timmar vid stilla motorvägskaféer och många svurna svordomar, har jag tagit för vana att göra det. Även om de har cykel.

Flickan var blond och rosig, hade en blå jacka och ljusa bomullsbyxor. På huvudet bar hon en kornblå basker av en typ som man aldrig såg på svenska flickor vid den här tiden. Inte i den värmen. Hon var i 20-årsåldern och det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist och fick nu möta sina norska likar, andra ungdomar med journalistyrket som dröm. Ungdomar som till skillnad mot henne, samtliga var vana vid att få tala och tänka fritt.

Hon hade bara varit i Norge ett par veckor och den här dagen hade hon lånat en cykel och cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste ju att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Så att cykla de fyra milen fram och tillbaka för att köpa lite billigare torrsoppa, kan väl ha varit värt mödan. Hon skakade nekande på huvudet och så började hon berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen till Svinesund och sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Jo, tänkte jag, visst är bron vacker och utsikten magnifik, men att cykla fram och tillbaka över samma bro, är det inte lite överdrivet?

-Du förstår inte? frågade hon.

-Nej, jag tror inte det, svarade jag, en aning förvirrad. Hon verkade så övertygad om att hennes cyklande var självklart.

-Förstår du inte? Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.

Föga imponerad nickade jag och log snällt. Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta in i ett tredje. Tänkte jag, tyst för mig själv.

-Jag har cyklat hela dagen över en gräns mellan två länder utan att bli stoppad. Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga vapen och inga maktdemonstrationer från killar som kunde ha varit mina klasskompisar! Det finns inga vapen här!

Sakta började jag förstå.

-Du har alltså cyklat 2 mil till en bro som är en gräns och passerat den gång på gång under en hel dag, för att....?

-För att få uppleva friheten. För att känna friheten blåsa i mitt hår. Släppa händerna från styret och vinka till den. Jag fyller 20 i år, förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig fått uppleva frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Kan du förstå det?

Jag blev svarslös, knockad till golvet av denna starka lilla kvinna-barn-flicka, som fått uppleva och förstå vad hon menade med frihet. Frihet är inget banalt honnörsord som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den. Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.

Längre kommer vi inte. Vi är framme vid skolan. Hon hinner i tid till middagen. Det är kanske för att inte gå miste om mat den dagen. Eller för att vara hövlig mot sina värdar. Jag vet inte. Hon går snabbt in i skolan. Jag vinkar. Hon vinkar tillbaka, liksom-lyfter händerna från styret och vinkar och skrattar högt.

Jag kör vidare mot Askim, omtumlad av hennes starka berättelse. Jag tänker på de som var livrädda för henne och hennes längtans stämmning. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar. Vad var det som de var så rädda för? En flicka, cyklande på en bro, som släpper händerna från styret och vinkar?

Du, som fyller tjugo år i år, du fyller lika mycket som den här flickans frihet.


(apropå FRA-lagen, som kanske hindrar en och annan brottsling, men vad med cyklisten?)

Andra skriver om järnridån, kommunismens sammanbrott och friheten.

Om du vill övertygas, sätt dig ned i elden.

Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.

"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."

Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, övertygelse, politik, Rumi, samhälle, partier

Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.

Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.

För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.

Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.

Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.

Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.

I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.

Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.

I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.

Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.


Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?


Intressant?

Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.

Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.

Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.

Om att vältra sig i bitterhet över saker som skett.

ur expressen om 90-talet.

I en debatt ställde Johan Sjölander den indirekta frågan om var jag hade varit sedan 90-talet. Det är en bra fråga. Den fick mig att tänka till.

Vid 90-talets början hade jag kommit en bra bit in i livet. Bakom mig 25 års arbete i industrin och i teatern, ett gammalt sedan länge upplöst äktenskap, en dotter som nu själv skulle på allvar gå in i arbetslivet. Hon hade valt att bli tidningsgrafiker, ett bra och hedervärt arbete i en bransch under våldsam strukturomvandling, med ny teknik och en globaliserad marknad. Jag lärde mycket om det under de här åren. Min nuvarande sambo var också grafiker. Henne träffade jag 1985, under arbetet med en teaterensemble med killar och tjejer från Svenskan och DN, som spelade och övade på LO-borgen, i Strindbergs gamla Intima teater. Framför mig 90-talet. Kris! Budgetsanering! Pest och kolera!

1990 lämnade jag uppbygget av en regionteater i Norge och flyttat hem. Efter en uppslitande strid med chefen där kom jag tillbaka till Sverige utan a-kassa och utan jobb. I samma veva fick vi barn. Aliz. Den 7 december 1990. Min sambo, A, hade efter ett par års studier blivit nollad i sin a-kassa och gick ut i arbetslöshet . Där stod vi utan inkomster, med ett nyfött barn. Jag tog ett halvår på renhållningen, körde sopor i Sotenäs kommun, A var barnledig ett par månader, skaffade sedan ett kort vikariat inom omsorgen, men det tog snart slut.

Vi sökte socialbidrag, men vi gick därifrån, eftersom förnedring var det pris vi skulle betala för hjälp. Hellre åt vi grus än satte foten där igen. Vi var inte ensamma.

A erbjöds ”Starta eget-kurs”, det var på det sättet arbetslösheten skulle lösas. Starta eget och de försvann ur statistiken! För att överleva odlade vi potatis och grönsaker, torkade svamp, mosade äpplen och syltade björnbär och lingon. Jag läste baksidestext på barnmatsburkarna och lagade egen barnmat. 100 gr lövbiff räckte till 10 portioner kokt kött, potatismos och morötter. Bra mat garanterat. Till en början kunde vi fiska torsk i havet, men det var vid den här tiden som torsken försvann innanskärs, så det blev mest gädda och abborre från sjön intill.

Vi var inte ensamma, det var ett helt gäng av arbetslösa som stod där och fiskade. Och vi hade roligt. Ronny, göteborgare, som försökte komma undan drogerna,hade flytta upp med familj och 2 barn. Han var en väldigt skicklig fiskare, så han kunde åka ner till fiskaffären och sälja av lite öring och annat. Några tior blev det ju. Han flyttade sedan tillbaka till sta´n, men vi träffas varje sommar. I år kunde han berätta att han lyckats sluta med spriten, han har jobbat några år på en firma som brandsäkrar nybyggen, och nu hade han blivit lagbas. Stolt och nöjd med full rätt. Av de andra i fiskargänget så är någon sjukpensionerad, vi bor grannar. En annan tog gymnasiekompetens och utbildade sig till barnpedagog, en som kom hit som desertör från Kroatien, med posttraumatisk stressyndrom, blev musikpedagog. Men han klarade inte skolmiljön och jobbar nu som byggjobbare, med fast anställning. Andra springvickar i vården, några har faktiskt skaffat sig jobb i det de är utbildade för, en arkitekt har nu egen byrå. Umgänget är det samma, men tiderna förändras. Vi fiskar inte längre av nöd, bara av lust.

Om nöden är alla uppfinnars moder, så var vi levande exempel på det under den här tiden. För att kunna reparera och bygga ut de eländiga ruckel som ekonomin tillät oss att skaffa, så gick vi ihop i en ”grön ring”, där vi ställde upp, 10-12 personer, när en vägg skulle kläs om, ett tak läggas, ja till och med hus byggas. 24 händer och fötter kunde klä en vägg på en helg, det som tagit en evighet för en ensam att klara. Vi hjälptes åt. En för alla, alla för en. Vi som inte hade råd att köpa tjänster.

De flesta bor fortfarande kvar, vi festar, vallar hundar, pratar och möts i nya sammanhang. Tiderna förändras och när vi en sen kväll går ut bakom knuten för att pissa så kan vi nöjt konstatera att putsen är hel och ytterpanelen intakt. Nån grön ring har vi inte längre, men vi hjälps åt vid behov. Då på 90-talet, var det viktigt att möta andra i samma situation, att veta att man inte var ensam. Vi hade inget att skämmas för då och har det inte heller nu.

Jag skaffade jobb. En ny regionteater skulle byggas på andra sidan gränsen till Norge. 20 mil fram och tillbaka. Med ett barn som skulle in på dagis, bestämde min sambo och jag att jag går upp tidigt på morgonen och jobbar så att jag kan hämta på dagis kl 2, hon lämnar kl. 10 och jobbar till 17. Vi gick ner till 6-timmars arbetsdag och betalade det själva med lägre lön. Aliz fick glädjen av dagis men slapp utmattningen av att vara där för länge.

Efter några år av försök att ”starta eget” gick det inte längre. Svårt sjuk av depression och ångest måste A inse att jobbet kommer i andra hand. Jag fick jobba mer för att klara hem och familjen på dagarna, och för inkomsten på nätterna. Det gick det också. Vi hade ju fisket.

Så här fortsatte det ju in på 2000-talet. A blev frisk till slut och kunde få sitt eget liv tillbaka. 66% personlig assistent och 166% konstnärligt arbete. Känslan att tjäna pengar, betala skatt (rimligt mycket) och få vara skapande är obeskrivlig. Och jag lovar, den smittar.

Så vad har jag gjort sedan 90-talet? Jag har spelat teater för 100 000-tals barn och unga, jag har haft långa och ihållande samtal med säkert 10 000 av dem. Samtal om livet, vänskapen, kompisar, rättvisa, Gud, kärleken, mens, döden. Ja allt det där människor gärna vill prata om. Det har inte förändrats.

Jag samlade i början av 2000-talet en grupp personal och patienter inom psykiatrin. Vi har skrivit och spelat teater. Deltagarna har berättat sina historier, förvånande lika många andras historier om att sträva, förlora och likafullt överleva. Om sjukdomar, om förnedringen från överhetssamhället, om diskriminering och förakt. I sex år höll vi på och för en gång skull så fick den här gruppen av samhällets mest förbisedda tala fritt. Från en scen mitt i byn kunde de ostört berätta sina livs historier i ord musik och bilder. Och det är berättelser som borde försätta berg. Två gånger i veckan fick jag möta mina egna fördomar och ställa dom i skamvrån. Helgen innan midsommar kommer alltid två minibussar från Indre östfold och vi har en heldag i min trädgård med grillning, kaffe och kaka. Och prat, om gamla minnen och nya planer.

Jag gör lokala spel där bygdens människor går samman för att berätta sin historia. Det är snickare, lärare, pensionerade doktorer, ungar och föräldrar, gifta och frånskilda, handikappade och förtidspensionerade. En salig blandning.

Jag har kört 25 varv runt jorden för att inte missa en dag med min dotter och för att få vakna upp vid sidan av min kära, hon jag oupphörligt älskat i 25 års tid.

Jag har begravt mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag har överlevt en felbehandling av en banal skada, som nästan kostade mig livet och tog ett år att läka.

Jag har distanstuderat vid Dramatiska Institutet och dykt djupt ned i en kunskapsflod jag törstat efter.

Jag arbetade i 9 år i Föräldraföreningen vid skolan.

Jag var med och startade en kooperativ affär när ICA lade ner.

Jag gick med i SAP 2006.

Överallt, nya och gamla vänner och bekanta, kända och okända, gamla och nya umgängeskretsar.

När jag konverterade till Islam i början på 90-talet så kom jag också till en ny församling. I alla dess bemärkelser. Nya livsöden, nya berättelser. Vid fredagsbönen träffs vi, några bara där, andra också annars. Det är pizzabagarna, Azzams livs, städare och taxichaufförer, Said, Charaf, Rasoul. En del med och en del utan akademisk utbildning. Några försvinner efter ett år, andra blir, jag går inte varje fredag till moskén, men jag tycker om det. Som ende svenne får man både ta och ge en hel del. Och Gud vet att där pratas om allt möjligt, mycket klokt, men också mycket strunt, ja rentav dumt.

Och överallt har jag mött nya människor, med nya berättelser, jag har kanske inte bytt umgängeskretsar, men fogat nya till de gamla. Jag har låtit berika mitt liv med allt det möten med andra människor låter oss ta del av.

Det som slår mig hur intakt ens liv ändå har varit. Fastän det hela tiden förändras. Idag lever vi ju gott, Aliz läser till mattelärare på högskolan, huset är mer än beboeligt och inte alltför högt belånat, vi tjänar nog över 20 000 kronor och behöver inte oroa oss. Möjligtvis är det pensionen och det oranga kuvertet löfte om 8000 i månaden som skaver lite. Vi klarade oss igenom 90-talet fastän priset var högt. Om hoppet är det sista som överger människan, så tycker jag att våra liv är en god illustration.

Johan skrev så här: ”Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden.”, en sammansatt och inte helt lätt fråga att svara på, eftersom den innehåller så många underliggande betydelser, och kanske förutfattade meningar.

Jag kan ana en politisk-sociologisk undertext, att en lärare inte kan förstå en snickare, en snickare inte ett sjukvårdsbiträde osv. En mycket pessimistisk samhällsvision. Det skulle ju i så fall diskvalificera i stort sett hela det politiska Sverige. Inte minst det socialdemokratiska partiet. Tack och lov är livet betydligt mera än bara åsikter.

Jag kan också ana en moraliskt underton i Johans retoriska fråga: att eftersom jag inte tycker som han, så har jag levt ett felaktigt, rent av omoraliskt liv, till skillnad från honom, som aldrig har bytt umgänge och därför känner den nuvarande krisen under huden. En logik som är svår att riktigt anamma. Det måste finnas många som aldrig har bytt umgänge men likafullt inte kan känna krisen. Reinfeldt antar jag är en sådan. Eller gamla SSU-are som gjort karriär i partiet och flyttat in på Sveavägen 68.

Men alldeles oavsett vilken avsikten var så är det en utmärkt frågeställning. För min del är så är jag nu ännu mer övertygad om att politikens uppgift är att inge medborgarna hopp om att en bättre framtid är möjlig.

Inte att säga: ”Rösta på mig så ska jag fixa det åt dig.” och framför allt, att inte betrakta människors berättelser som att de ”vältra(r) sig i bitterhet över saker som har skett."(Johan Sjölander,den 2 oktober 2009 21:16)

Var så god, ta en madeleinekaka! Lite lindblomsté?


Andra skriver här om krisen, om minnen, om berättelsen.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.

Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.



Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.

Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.

Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.



Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.

Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.

Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.