En tyst dag .... till.

12 februari och ..... nää.... inte idag heller.

Men läs dessa
Leo min vän i kyrkan
Eva en klok en från Bräcke
Anders en furste på stäppen
Erik den nyförälskade
som alla skriver intressant om dagens frågor.

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

Hej Göran Hägglund, jag tror att du egentligen vill något helt annat.

-Hamlet och polischefen- Foto: Gunnar Brink

Hej Göran Hägglund, ja jag är lite gammaldags och har svårt för det här ”förnamnandet” som brett ut sig i offentligheten. Jag läste din artikel i DN och lyssnade på ditt tal i Almedalen. Jag tyckte att det var intressant det du gav uttryck för, du är ju en klok människa och uppskattad av dina kollegor har jag förstått.

Jag ska gå rätt på sak, jag är en sådan där ”teaterregissör”. Och sosse-politiker, folkvald revisor i Tanums kommun minsann. Så jag fyller väl måttet för det du betecknar som kulturvänster.

Jag har arbetet på teatern i trettio års tid nu och precis rundat de 60. Innan dess var jag verkstadsmek på Gränges Aluminium i Sundsvall. Jag har väl haft någon sjukdag, och faktiskt också en och annan a-kassedag. Men i huvudsak har jag jobbat. Skapat teater för unga och gamla, som handlat om kärleken, vänskapen, krig och fred , om utsatta barn och helt vanliga barn som bara vill bli älskade, om människor som kämpat mot både natur och överhet för att få leva ett hederligt och anständigt liv. Vi är många som sliter och strävar för att det ska bli verklighet. För verklighetens folk. Det är någon miljon människor som betalt sina biljetter och skrattat och för såvitt även fällt en tår när de sett på våra föreställningar. Du vet säkert att det är fler människor i vårt land som köper biljett för att se scenkonst än för att se fotboll och hockey?

Så jag har lite svårt att riktigt få ihop det där med kultureliten. Visst finns det en elit här i landet som styr och bestämmer, det är ju ingen direkt nyhet. Den har väl funnits i alla tider. Men det är det där med att det skulle vara någon sorts kulturelit som förtrycker folk i allmänhet, som jag inte känner igen. Jag bor ute på landet i norra Bohuslän. Jag kör mina 20 mil varje dag för att komma till jobbet. Här är nämligen lika mycket glesbygd som i min barndoms Dorotea i södra Lappland. Folk jobbar och sliter, i jordbruket, på ABBA, i ateljéer, äldreomsorg och skolor. Finanskrisen tömde oss på mycket av industrin, men det skall väl komma tillbaka på ett eller annat sätt. Som s-politiker så har jag många vardagliga problem att stöta och blöta med mina vänner.

För granngårds bor traktens bonde. Vi talas vid då och då, det är ju ofrånkomligt eftersom vi, förutom väder och vind, har väg och vatten gemensamt. Det handlar ofta om mjölkpriser och energiskatter. Åt andra hållet bor Barbro och Roland, han är sjukpensionerad pga manodepression, en besvärlig sjukdom, men inte värre än att han är en djäkel på att måla tavlor. Vi har väldigt roligt tillsammans. Barbro har äntligen, efter en tids sjukdom, fått en halvtid fram till jul på en förskola, annars är hon utbildad musikterapeut, men sådana jobb har inte kommunen råd med längre. Min sambo, som är konstnär, jobbar 66% som personlig assistent, för att få den känslan av att ha pengar i slutet av varje månad att betala sin del av kostnaderna med. Hon tillhör den krets av unga kvinnor som ni politiker på 90-talet tyckte skulle starta eget. Lämna a-kassa, arbetstidslagar, sjukförsäkring och dövande trygghet för det spännande livet som egen. Jo tack, långa dagar blev det men pengar, njaa. Här försöker vi att få livet, livspusslet säger man väl i Stockholm, att gå ihop. Och vi har väldigt få förmeningar om hur folk ska leva och tänka.

Tvärs över dalgången bor smeden. Han och jag brukar stå för maten när bygden bjuder till fest. Hans hummersoppa skulle du smaka och min rostbiff på highland cattle är inte heller att förakta. Och det var just en sådan gång, som vi kom att tala om föraktet för vanligt folk. Vår dotter hade tagit studenten och bjudit in bygden till fest, ett hundratal kom. Det var bonden, och stenhuggaren, smeden förstås, sjukvårdbiträdet, elektrikern, läkaren och läraren, arbetslösa och heltidsarbetande, konstnärer och amatörmålare, barn och gamla, och vi hade en trevlig eftermiddag kväll. Och vi kom att tala om föraktet mot vanligt folk, men det handlade då om förändringar i sjukförsäkringen, regler för a-kassa, nedragningar i skolan och för all del bonusar och riksdagsmännens inkomstgarantier. Och ingenstans kunde jag se någon kulturvänster titta snett på ”Svenssons och deras liv”. För det har vi alltför många volvos, villor och vovvar. Vad några enstaka konststuderande gör i tunnelbanan förändrar inte på det. Så jag vet inte riktigt var du fått den där uppfattningen om konstnärer, teaterregissörer och kulturverksamma från.

Nä, vet du vad, jag tror att du egentligen vill något helt annat. Jag tror att du vill knyta an till något vagt känt, en känsla av att folk ”tycker” som du. Känslan av att några ”däruppe” kör med oss ”vanliga”. Konstnärerna tex som ser konstiga ut och pratar konstigt så att ingen förstår. De där som lever gott på våra skattepengar och med sina konstiga idéer försöker få oss ”vanliga” människor att ändra på våra liv.

Jag tror att du pratar politik, eller hur? För skall vi vara ärliga så är det ju inte konstnärerna som innehar den politiska makten. Det är politikerna. Det är inte konsten som är ett demokratiskt problem, utan politiken. Men då blir också ditt resonemang så mycket farligare. Byt ut ordet ”konstnärerna” mot ”invandrarna”, mot ”judarna”, ”muslimerna” eller ”de kristna”, och det retoriska greppet blir uppenbart. Jag påstår inte att du hävdar detta, jag påstår bara att du använder samma retorik. För att appellera till de människor som har den där ”känslan” av att de vet varför livet inte blev som de önskade, till de som du kanske hoppas skall fylla ut ditt partis sinande väljarbas. Men det är farlig väg att gå. Att ställa ”vi” mot ”dom” är att väcka krafter som du inte alls kan vara säker på en dag gör som du vill. Och det gynnar i vart fall inte ”Svenssons och deras liv”.

Med sensommarhälsning från det undersköna Norra Bohuslän eller för att travestera Hamlets faders vålnad i Shakespeares pjäs:

”Glöm oss icke!”

Anders Nilsson

intressant

Andra skriver mycket om Göran Hägglund, bl.a här, här, här :), och här.

DN, Newsmill, SvD, och Markus Birro måste ni bara läsa liksom KD´s kulturpolitiska talesman