I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.
Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.
Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.
Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.
Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.
Intressant om politik skriver många bland annat här.
