Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.

Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!

Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.