fredag 16 juli 2010

Om det sensuella i att klippa gräs.


Att klippa gräs är ett måste. Utrustade med liten trädgårdstraktor, en gammal trilskande, rykande Stiga med Britt&Strattonmotor och membranförgasare eller en ettrigt knackande handjagare, mejas grönskan ner till 4 cm eller mindre. Trädgårdens gräs växer och ska klippas. Så är det bara. Ett gissel och en plåga för någon, fristad för en annan och ett avlönat och tidsutmätt jobb för åter andra. Själv tillhör jag de obetaldas skara mellan hopp och förtvivlan.

Vi har en gammal trädgård, en sådan där som egentligen aldrig varit en trädgård. På tomten har stått många hus. Gamla fina handhuggna stengrunder ligger uppsamlade lite varstans, på väg ner i skylande jordtäcke och glömska. Mellan dessa stensamlingar breder sig en trädgård ut. Nej, tillsammans med dessa stensamlingar breder den sig ut. Gräsmatta, buskar, planteringar och fruktträd samsas om de ytor som ligger mellan. I likhet med en japansk trädgård så är det mellanrummen, Ma, som är essensen.

En gammal trädgård har fått en form; sättningar, nedlagda trädgårdsland och rabatter, rötter efter träd som blåst ner eller dött av sjudom, majbrasor och dammprojekt som aldrig blev av har gemensamt skapat en helhet av böljande yta, nivåskillnader, fall och brutna linjer. Allt det där du inte får se i en nyanlagd trädgård med sina konstlade kullar och geometriska planteringar. Klipper du inte gräset så försvinner den gamla trädgårdens karaktär. Gräset blir som ett ludd som döljer det som ligger under. Halvhögt ger det intryck av ingenting, vare sig odling eller kultur. Därför måste gräset klippas. Det är en kulturgärning helt enkelt.

När jag drar igång min gräsklippare och börjar klippa så växer en trädgård fram. Jag skapar den. Den är aldrig sig lik, vare sig från gång till gång eller från år till år. Vissa delar får växa vilt, andra kultiveras. Aldrig lika. Ena gången lägger jag fokus på den gamla inbäddade jersminen, den blommar efter midsommar och ett par veckor framåt. Alltså får den all min uppmärksamhet, jag vill att ögat skall nå den och lusten att gå fram till den för att lukta skall väckas. En annan gång är det den djupröda bondpionens tur. Jag manipulerar och formar. Jag skapar. Jag söker linjerna och jag klipper för att framhäva dem. Efteråt kan jag stå och se på den från olika platser. Med hjälp av en batteridriven klippare och trimmer så kan jag sedan perfektionera kanter och på så sätt lyfta fram dess detaljer.

Jag njuter av detta formande och skapande. Att följa linjen mellan det gamla äppelträdet och gången ner till förra infarten eller från den stora kastanjen fram till altanens yttersta punkt. Vackra rytmiska bågar i ett minilandskap. Känslan av att ha gått där och ögats upplevelse av det färdiga resultatet förenas. Jag kan förnimma den, närmast andas in den. Den bestäms av dina sinnen, inte ditt intellekt. Det är ett sinnlighetens manifest. Ett manifest om det sensuella i att klippa gräs.

För mig finns det bara en sommarlåt. Den har jag älskat till, längtat och suktat och vakat långa ljusa sommarnätter genom.


Andr som ofta skriver om sina trädgårdar är Fritt ur hjärtat och Enn Kokk.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

LeoH sa...

Hur vackert och förföriskt du än skriver, så låter jag mig inte luras.
Jag konstatera bara - allt är fåfänglighet!

helena sa...

Jag kommenterade på twitter; fast det här ämnet är ju för stort för att avhandlas på twitter :)
Ungefär sådan tomt som du beskriver har även jag. Gamla husgrunder från nedrivna ladugårdar, och bastur...
Men att min tomt någonsin skulle kunna bli välansad är uteslutet.
Det får förbli en vildtomt; den är på tok för stor för att jag skulle orka tukta den under min livstid.
Men när jag börjat klippa den med trimmer; så har det plötsligt dykt upp några vackra blommor; som inte visat sig förr.
Tror det skulle kunna växa fram mycket från tidigare planteringar om jag orkade hålla efter och klippa.
Men som sagt; lie, tror jag vore det bästa redskapet för en sådan här gammal jordbruksfastighet.
Blev jättesugen på att åka och klippa när jag läste ditt blogginlägg.
Men som sagt; det blir dyrt att ställa på bilen. Då ska den plötsligt skattas och besiktigas.
Dessutom; några skithögar har roat sig med att slå sönder saker på bilen; har nyss fått byta en sönderslagen ruta, Häromdagen såg jag att någon kompletterat med att slå sönder en baklykta.
Så jag får hela tiden lägga pengarna på att laga det som somliga slår sönder på bilen.
Dom pengarna hade jag ju hellre använt för att ställa på bilen.

LeoH sa...

När jag berättade för Gun, som arbetat i trädgården hela dagen, vad du skrivit. Så konstaterade hon bara - så är det!

Eva Hillén Ahlström sa...

Oj, så vackert och målande du beskriver ditt skapande. Och konstverket. Jag ser det så tydligt.

Ha en riktigt fin sommar i det vackra Bohuslän.

/Eva

Anders Nilsson sa...

Tack för alla trevliga kommentarer, när man inga lantbrukardrömmar får man odla sina konster, steget är kanske inte så långt trots allt.