Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.

Morgan Johansson skriver en intressant artikel, eller snarare något som kunde ha blivit intressant, i Efter Arbetet; om svårigheten att förutse framtiden. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av en Per Borg i Dagens Nyheter där Borg spår om framtidens välfärd och flaggar för att egenavgifterna kommer att ta större del i finansieringen av välfärdspolitiken.

MJ ogillar Per Borgs förutsägelser och politiska idéer, och då måste man först sänka mannen, som han avfärdar med: ”Jag känner inte Per Borg, men jag har förstått att han i borgerlig press utmålas som en socialdemokratisk tänkare av tyngd. Han lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet, men han har aldrig varit aktiv i den interna socialdemokratiska välfärdsdiskussionen, åtminstone inte under de 15-20 år som jag kan överblicka.” Han kan sina härskartekniker den gode Morgan Johansson, som under några år i början på 2000-talet var minister i Göran Persson regering, om det nu är någon av läsarna som kommer ihåg honom.

Morgan Johansson minns en annan ”spådom”, en rapport från det som kallades Sekretariatet för Framtidsstudier, som gjordes 1982. Det gör han f.ö. varje gång han pläderar för högre skatter. I rapporten förutspåddes nämligen en våldsam expansion av den offentliga sektorn, två av fem skulle vara offentliganställda, skattekvoten skulle ligga på 60 % osv. Så långt så gott. MJ kan läsa innantill. Men sedan drar han några märkliga slutsatser. Han skriver: ”Då kunde vi konstatera att 1982 års prognoser varit uppåt väggarna. 2006 var antalet anställda i kommuner och landsting ungefär hälften så stort som man förutspått 1982. Det samma gällde antalet anställda inom vård och omsorg. När det gällde skattekvoten så hade den inte alls sprungit upp i 60 procent av BNP. Tvärtom låg den på ungefär samma nivå som 1982, eller t o m något under.”

Detta skulle på något sätt bevisa att förutsägelserna från SfFs är lika felaktiga som Per Borgs idag.

Där förhastar sig MJ. Förutsägelser förutsätter att en antagen politisk utveckling sker. Förutsägelser om samhällsutvecklingen bygger på att man antar att några bestämda politiska , sociala och vetenskapliga konstanter: att politikerna har valt att gå den vägen som ”spådomen” vilar på. Väljer man en annan väg så faller ”spådomen”. Man resonerar utifrån ett ”Om detta föreligger så kommer detta att hända.”. Man gör det för att initiera en debatt om sakfrågan.

MJ är inte överhuvudtaget intresserad av prognoser. Men då avvisar han också prognosen, ”spådomen”, som en politisk hypotes, något att resonera och samtala utifrån. Det som i den vetenskapliga världen är förutsättningen för alla framsteg. Det tog matematikerna 30 år att forska och beräkna innan de kunde ge Einstein rätt i sin förutsägelse om att tiden är ett krökt rum.

Men MJ vill inte debattera heller, han refererar bara till teknisk utveckling inom sjukvården som ställde ”spådomen” i skamvrån. Genom att fokusera på vård och omsorg tycker han sig får rätt. Att skatterna bara till en sjundedel används till vård och omsorg undviker han noggrant att redovisa, att transfereringarna bär drygt hälften av skattekronorna likaså. (Det var ju under hans tid vid makten som den stora expansionen där kom, så då gills det liksom inte.) Överhuvudtaget så tar han så många kringelikrokar runt alla viktiga frågor att hans resonemang faller platt.

För MJ föreligger inga tankeexperiment. Fria tankar skadar. De är alltid per definition fel. Och där faller MJ på eget grepp. Han avfärdar Per Borgs förutsägelser om skatter och avgifter, men drar sig inte för att, i nästa andetag, göra sin egen prognos om det möjliga i att höja skatten till 2006 års nivå under de kommande 30 åren! Alltså samma metod som han avfärdar och närmast idiot-förklarar Per Borg med, använder han nu själv i sin argumentation. Det blir patetiskt.

Morgan Johansson är en tillbakablickande politiker som gärna vill framhäva att allt var bättre förr, särskilt bra var det då han själv var minister och ansvarig för politiken. Vinklingen är förståelig rent mänskligt sett, men politiskt en tragedi. Det vänder den politiska blicken bakåt. I historisk tid ligger svaren, förutsägelser gjorda på tidigare epokers göranden svarar mot framtidens krav. Ekorrhjulet rullar snabbare och snabbare. MJ´s egen argumentationsteknik såpar trampolinen inför hans hopp. Memento mori.

Och till slut, det riktigt spektakulära praktplasket. Först avfärdar han arbetskraftsinvandring, närmast i en bisats, med att vi idag har massarbetslöshet! Som om att dessa faktorer skulle ha något givet samband! Han begriper inte att en arbetskraftsinvandring skulle ha kunnat skapa de ekonomiska förutsättningar som gjort att vi kunnat slippa massarbetslösheten! Erfarenheterna från Norge talar för det. På samma sätt envisas han med att tala om skatterna i förhållande till BNP, trots att vi all idag vet att den BNP han visar till var en gigantisk uppblåst finansbubbla som försatte världen i sin allvarligaste kris sedan 1930. Att jämföra BNP 1982 med BNP 2008 är inte bara enfaldigt, han ser inte hur han fullständigt huvudlöst skapar egna hembyggen om orsak och verkan, det är också direkt ohederligt när man som MJ vet förutsättningarna. Det är en trist historia.

Jag känner inte Per Borg och har ingen aning om hans bakgrund i kanslihuset. Hade det så varit som vikarierande vaktmästare, så hade jag tyckt att det hade varit värt att lyssna till en socialdemokrat som är beredd att diskutera välfärdspolitiken och dess finansiering. Det betyder inte att jag köper hans slutsatser, hans politiska förslag, men jag lyssnar och diskuterar. Det behöver socialdemokratin inför kongressen, inför valet 2010 och inför framtiden.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


intressant flera skriver om framtiden, välfärden, här och politiken.

precis som dinosaurerna så har de växt sig för stora och alltomfattande

Jag sitter och rensar skrivbordet från papper som har blivit liggande. Däribland mycket från den politiska verksamheten.

Jag uppbär ju det blygsamma politiska uppdraget som lekmannarevisor och då får man samtliga protokoll från den politiska verksamheten i kommunen hemskickat. Och läser man dom så framgår det att våra folkvalda har ägnat huvuddelen av sina nämndmöten, gruppmöten, fullmäktigemöten och kommunstyrelsemöten åt att avgöra huruvida Sten Olsson, Berga 2:17, ska få lov att gräva en ny brunn på sin gård, Gerda Person vill bygga en ny brygga, nån annan måla om sin dörr, andra sälja sitt hus.

Det är ingen hejd på vad man ska bestämma över. Man ägnar möte efter möte åt att behandla dessa frågor och på kommunhuset sitter tjänstemännen och bereder frågorna och verkställer besluten.

Detta är politiken som den ser ut idag, är det konstigt om folk tröttnar, eller snarare dör på sin post och ungdomen flyr? Då spelar det ingen roll om man spelar Springsteen i pausen eller lottar ut fruktkorgar till kaffet. Det är själva den politiska gigantonomin som dödar politiken; precis som dinosaurien så har den växt sig för stor och alltomfattande.

Det är historien om samhället som blev till en stat.

Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.

Mikaela Valtersson, finanspolitisk taleskvinna för Miljöpartiet, framträdde häromdagen på en presskonferens tillsammans med regeringen. Det gällde sjösättningen av en utredning om utökad asylrätt och arbetskraftsinvandring. Bland socialdemokratiska bloggar bröt en mindre bloggbävning ut, inte på grund av sakfrågan, utan pga av personen Valtersson och/eller att hon framträdde på samma bild som migrationsministern. Gemensamt för alla verkar vara att de ogillar Miljöpartiets finanspolitiska taleskvinna som person.

Fredrik Jansson twittrade om sin avsky för Valtersson och erkände att ”frejan@ekehog Jag har överhuvudtaget inte pratat om någon utredning. Det är hela hennes politiska framtoning det handlar om.” Ola Möller gör den klartänkta analysen att ”...Valtersson vill positionera sig inför en regeringsbildning vid en valseger för oppositionen.” och understryker att Valterssons framträdande inte alls handlar om utredningen som presenterades ”inlägget hade inte ens med invandringen eller SD att göra.” för attt senare när han pressas på sina argument avvisa legal arbetskraftsinvandring med något som verkar klippt från Sverigedemokraternas hemsida ”..30% ungdomsarbetslöshet och du går på något enormt om behovet av arbetskraftsinvandring? Vad är det som inte duger med våra ungdomar, är dom för dyra kanske?” Har ni hört argumenten förut? CG Carlsson från Luleå utgjuter sig i en drapa att presskonferensen är en ”katastrof för arbetarrörelsen och partiet”. Det är minst sagt en intressant utveckling som pågår bland några socialdemokratiska debattörer. De slutar prata politik och diskuterar bara form och person. Eller är det så att de bara förklär sin politiska agenda i personangreppets form?

Ingen, säger ingen, av dessa personer ställer sig frågan varför inte hela oppositionen stod på den presskonferensen och försvarade arbetarnas rättigheter. Det handlade om en parlamentarisk utredning där möjligheterna till progressiva skrivningar fanns. Jag menar att det hade varit oerhört viktigt att de demokratiska partierna i Sverige hade stått enade och visat vägen förbi den sverigedemokratiska träsket. Ohly och vänsterpartiet var glasklara, det är inte fråga om att tillåta arbetskraftsinvandring. Nationens gränser skall stängas, svenska arbetare ska ha svenska arbeten. Men vi Socialdemokrater höll tyst. Vi hade chansen att påverka, men avstod. Det var bara miljöpartiet som tog ansvar. Det är den stora politiska skandalen. Vi överlåter till borgarna att utforma invandringspolitiken och frågan är varför. Att ett krympande Vänsterpartiet av valtaktiska skäl försöker vinna marginalväljare hos Sverigedemokraterna är ju uppenbart om än osmakligt. Vad betyder några principer och ett okänt antal papperslösa slavar då, de syns ju inte i alla fall. Men varför denna tystnad från Socialdemokraterna?

För i själva verket har vi ju idag en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige. Det är den som kallas den illegala invandringen, de papperslösas Sverige. Där kan vi tala om lönedumpning, förfärliga arbetsförhållanden och skyddslöshet. Detta är de osynliga, de som städar era kontor, restauranger, kör dina taxiresor, diskar efter dig på restaurangen där du ätit. Det här är en bransch för hänsynslösa människosmugglare som gör grova pengar på förhållanden som samhället blundar för. Facket har hållit tyst, partierna i ännu högre grad.

Det har ju givetvis sina historiska förklaringar. Alltsedan LO på 70-talet satte ner foten och avvisade all form för arbetskraftsinvandring så har partiet legat lågt. Att inställningen ”Svenska jobb till svenska jobbare” är en luftpastej har man inte förstått. Trots att all erfarenhet visar att arbetskraftsinvandring är av godo, 50- och 60-talens invandring från Finland och Sydeuropa har byggt det svenska välfärdssamhället. England, USA, Frankrike, Tyskland är andra länder som inte kunnat utvecklas utan arbetskraftsinvandringen.

Vi kan ta det näraliggande exemplet Norge. Där har man under många år tillåtit och uppmuntrat arbetskraftsinvandringen. Sysselsättningen har varit närmast hundraprocentig, trots det har löneutvecklingen varit enastående, satsningar i infrastruktur och utveckling av välfärden har varit stora. Den regionala utvecklingen inom landet är exceptionell osv. Under de senaste 20 åren har Norge sprungit förbi Sverige på de flesta av det som vi kallar välfärdsområden. Farhågorna om lönedumpning och lönepress bekräftas inte av verkligheten.

Vi socialdemokrater verkar sakna en verklig kunskap och förståelse för social, ekonomisk och politisk dynamik, vad som får saker att ske. Vi har ett gammalt recept från förr och det använder vi oavsett vad som händer i världen. Den svenska debatten är inte intresserade av världen utanför. Okunskapen om andra välfärdsländer är monumental. Vi hävdar att vi är bäst i allt och stänger oss inne, ovilliga att lära nytt. Den svenska modellen är hela världens modell. Kom till oss och lär! Tomheten och den politiska impotensen kastar sitt eko i ett välfärdsbygge som inte längre utvecklas. Att i det läget avvisa en utredning om utvidgad asylrätt och arbetskraftsinvandring är inget annat än nationalchauvinism.

Och därför får vi en debatt om framtoning och personlighet istället för en framåtsyftande politisk debatt som kan möta de reaktionära krafterna i dörren. Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.

Roger Jönsson träffar huvudet på spiken

Var inne på s-infos portalsida och ser vad som diskuteras där. Roger Jönsson har ett inlägg som han kallar Detta är trams, som visserligen omhandlar något annat, men som ett utmärkt sätt karatäriserar det som man nu under en längre tid uppfattat som skånedistriktets dilemma. Högstämd vänsterretorik, personangrepp, småaktighet, frondering och världsfrånvänd verklighetsuppfattning vanställd till reaktionär låtsasmarxism, kan inte kallas annat än trams, när det kokas ihop i samma gryta.

Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna ska slippa gå och lägga sig kl tre på eftermiddagen?” lyder stridsropet från skattekramarna.

Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Vad är det som får någon att tro på att det ska bli annorlunda den här gången? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen eftersom de förstår bättre.

För min del så kan jag konstatera att de är de lågavlönade, dvs den halvdel av befolkningen som tjänar under 21500 som har svårast att få till ett anständigt liv. Lösningen för dem är antingen radikalt höjda löner för de lägst avlönade, eller sänkta skatter. Det är transfereringarna, eller bidragen som det slarvig kallas, som tar den överlägset största delen av statens skatteintäkt, ca 50%. Hade de lågavlönade mera att röra sig med så skulle transfereringarna minska.

Ett av mina förslag är att vi kopierar den norska modellen med ett högt grundavdrag, de tillämpar 2 basbelopp, jag skulle vilja ha närmare 3, i stället för dagens halva. Det skulle innebära att de första 80000 kronorna du tjänar är skattefria, vilket betyder oerhört mycket mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren. Med statlig skatt och värnskatt försäkras progressiviteten. Statens transfereringar avlastas stödet till vanliga heltidsarbetande människors vardagliga kostnader för bostäder, konsumtion etc

Nu invänder säkert någon: För den lågavlönade spelar det väl ingen roll om det är lön eller bidrag som finansierar vardagen, det är ju bara pengar likafullt?

Men skillnaden är enorm, bostadsbidrag ger inga pensionspoäng, bidrag ger staten tillgång till ditt privatliv, krav på förnedrande redovisningar och utlämnad åt handläggarens godtycke tvingas du till underkastelse för att klara vardagens utgifter. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att höga skatter på inkomsten leder till att hushållen lånar mera pengar, för att lösa vardagliga inköp, allt från sms-lån till krognotan till TV, bilar och hushållsmaskiner; använd det specialdesignade mastercard-kortet; Köp nu betala i februari! Kläder? H&M har kreditlösningen. Så fungerar samhället så länge det varar, vi lever på icke-utfört arbete, vi intecknar år av framtiden och betalar med luft. Bubblan växer – och smäller. Våra skattepengar går till de kraschade bankerna – vi måste ju rädda systemet. Kanske är det detta vi får betala för vår skattefinansierade välfärd, men vi tar kraftigt fel om det är det här vi kallar välfärd.

Vad jag försöker visa är att vi socialdemokrater måste se också på möjligheterna att statens utgifter för välfärden kan minskas utan att välfärden urholkas. Grundavdrag är en väg som tillsammans med sanering av missbruket av skattepengar i systemen kan ge mycket stora resurser.

Och det handlar här om stora pengar, större än någonsin någon skulle våga hävda som ett löfte om höjda skatter i nästa års val.

intressant? andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar.

Det har från flera håll framhållits att en höjning av skatterna till 2000 års nivå skulle lösa välfärdens problem. Om vi bortser från det bisarra i att försöka vrida klockan tillbaka så kan vi ändå se vad en sådan skattehöjning skulle innebära för en vanlig familj. Om vi höjer skatten till år 2000-nivån skulle det leda till att varje inkomsttagare med en inkomst över 13000 månaden före skatt skulle få en skattehöjning på 3000 i månaden. En familj där den ena är vårdbiträde och den andre lagerarbetare på DHL skulle alltså få en skattehöjning på 6000 kronor. I månaden!
Det säger sig självt vad det skulle innebära för den familjen.


Detta är ett problem. Om man inte erkänner det så kan man knappast heller tas för seriös i debatten. Välfärdens framtida finansiering kräver en bättre debatt än så. Ska vi socialdemokrater vara det parti som förordar och försvarar skatterna, så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården visar Vårdförbundet att 20% (sic!) är "svinn", som i sin tur lastar över enorma kostnader på sjukförsäkring och a-kassa, genom de många som blir skadade och dödade i vården. Socialstyrelsen bekräftar detsamma här. Och här.

Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser. Gustav Möller visste vad han talade om då han fastslog att ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Den privata konsumtionen har, genom beskattning, skurits ner till hälften sedan mitten av 1960-talet, utan att man sett motsvarande ökning av välfärden. På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet.

Facket och arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutrymme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i kommunal- och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter, som är en blandning av skatter och avgifter. Återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Det är det du får i lönekuvertet.

Men beskattningen upphör inte med det. När du betalar för hyra, mat, resor, dagis osv. betalar du 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att 27 kronor, eller 27%, är kvar för din del att disponera. Resten disponerar staten, 73% av ditt löneutrymme. Det här kan du inte utläsa av ditt lönebesked, där ser det ut som att du tjänat 20000 och får behålla 13200. Men det är ju bara en del av sanningen. Egentligen har du jobbat ihop 50000 och staten tar hand om 36500 av dem. I bästa fall för din räkning. Men var inte alltför säker på det.

Genom att titta på löneutrymmet så får man klara besked om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden. Men det visar också vilken samhällelig dynamik, som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 80 eller 90% av löneutrymmet så skulle det inte generera mer resurser till välfärdssystemen. Tvärtom skulle resultatet bli utlösa ett större hjälpbehov. Skattehöjningen blir då kontraproduktiv, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.
Vi har med andra ord mycket små marginaler när det gäller ökat skattetryck. Visst vi kan omfördela, vi kan avgiftsbelägga nya tjänster, vi kan införa vägtullar men det finns definitivt inget utrymme för öka skattebördan för de lågavlönade. Där måste vi sätta ner foten. Det leder bara till lönesänkning och ännu mera rundgång i systemen.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar. Den stora gruppen lågavlönade i det svenska samhället är till skada för ekonomin och är vår tids allra största politiska problem, en fråga som vi socialdemokrater måste komma upp med en lösning på.

Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter är alltså ingen lösning, så vad göra? Jag har under lång tid föreslagit ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Det här är bara en början, mer skall till. Men tyvärr verkar det vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det är politiskt oklokt.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion. Det måste bli ett slut på brännmärkningen av socialdem,okrater som förelår något annat än skattehöjningar.

intressant , andra skriver här, här och här

Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantarsleriet!

Jag har haft en intressant diskussion med den kloke Peo Wågström från Eskilstuna om skatter och a-kassan. Detta blev min slutkläm där och fungerar bra som bloggtext här.

Det är många som ifrågasätter vad de får för skatter och avgifter, på samma sätt som man häpet upptäcker vad bilförsäkringen egentligen täcker när man behöver den. Men för mig är det ologiskt att vi (socialdemokrater) utan att blinka säger ja till höjning av skatten, några föreslår att familjer ska ha 6000 kronor höjd skatt i månaden, andra tycker att 100% skatt är ett eftersträvansvärt mål, ( det här kan vi läsa om i Tvärdrag och SSK-bloggen bla) MEN vi förfasas över en höjning av a-kasseavgiften eller patientavgiften i vården. På samma sätt tycker jag att det är ologiskt att å ena sidan företräda en gemensam OCH solidarisk finansiering av våra trygghetssystem MEN å andra sidan ursäktar vi, förstår och ömmar för de som smiter undan genom att inte vara med i a-kassan.

Jag får inte det att gå ihop, och det får inte de flesta av väljarna heller. Där har vi ett problem.

Vi vet ju att över 50% av LO´s medlemmar har tagit privata tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfall vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom. När vårt parti sorgfälligt undviker att tala om detta så tror inte heller väljarna på oss. De tycker att vi pratar strunt. Vår verklighetsbeskrivning överensstämmer inte med den som folk upplever. De tror inte på vår framtidsvision eftersom de inte ser den och eftersom vi inte har en riktig samtidsbeskrivning. Och i ärlighetens namn får vi erkänna att vi varken har en framtidsvision eller en trovärdig samtidsbeskrivning. Vår berättelse, som det enligt det moderna språkbruket ska kallas, är en luftpastej. Det är en viktig orsak till att väljarna inte röstar socialdemokratiskt.

Att högavlönade industriarbetare får ett helvete ekonomiskt, särskilt om bägge i en familj sparkas, det är ju fullkomligt klart. Men det kan ju inte komma som någon överraskning. Att de, med sina inkomster, inte har skaffat sig det försäkringsskydd som krävs för den levnadsnivå de önskar, det måste ändå vara en del av individens ansvar. Även för en socialdemokrat.

A-kassans brister drabbar i första hand de lågavlönade, de deltidstvingade och papperslösa. Den drabbar den hälft som lever på löner under medianen, den drabbar inte den högavlönade industriarbeterskan och tjänstemannen. Slår hårt, javisst, men drabbar?

För våra lågavlönade, som varje dag i fullt arbete tvingas leva på den lön som beskrivs som helvetesavgrunden för andra, där har vi inget att tillföra. Vi mobiliserar kring kravet på höjd a-kassa och jublade när Kommunal fick böja ner sig och förnedrade acceptera 0,5% i löneförhöjning, vi hånade Sjuksköterskorna när de strejkade och vägrade stödja dem men jublar när Gruvarbetarna i Malmfälten och Stockholms Renhållningsarbetare kämpar för bonussystem och förmåner. Om vi inte ens kan tala klartext om våra värderingar och ideal inom våra egna led, hur tror ni då att vi ska få trovärdighet i samhället i övrigt.

Jag begär inte återhållsamhet, jag begär bara klartext! Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantasrsleriet!

Ungdomen röstade fel, tycker statskramare och 74 års män.

I eftervalsdebatten slås jag av två saker. Tydligare än någonsin framstår det som att socialdemokratin grupperar sig i två stora läger: de som vill återgå till 1974 års partiprogram och från början bygga samma samhälle en gång till eller de som vill fortsätta att bygga den starka staten än starkare. Vid sidan av står ett litet läger som blandat menar att vi nu befinner oss i 2000-talet och kanske skulle ha en politik som just det årtusendet förtjänar. 

Bland de många blogg-kommentarerna ställs många kloka frågor. En av dem är att det socialdemokratiska arbetarpartiet har glömt arbetarklassen. Välkommen till verkligheten! Vi är några som har hävdat detta under lång tid. Andra undrar varför vi inte lockar de unga väljarna. Ett tips, fråga dem. Och för en gång skull, lägg inte dina svar i deras mun. Lyssna med bägge öronen innan du öppnar din enda mun! Annars så svarar de på samma sätt i nästa val.

Morgan Johanssons sk analys är ett förfärande exempel på hur vi inte ska göra. Efter ett inledande erkännande av förlusten använder han sin långa text till att långsamt komma fram till att socialdemokratin hade rätt, men att vi var oklara på vissa punkter. Svaren på dessa skulle var mera EU-kritik kan man förstå, dvs mera åt (v)´s ståndpunkt. Detta efter att valets två största förlorare, (v) och (jl), hade denna ståndpunkt som enda huvudfråga! 

Han avfärdar valresultatet genom att kriminalisera Piratpartiet, för att sedan grötmyndigt avfärda den ungdomsgeneration som röstade på (pp) och (mp). De aningslösa och lurade liven som gör integritetsfrågorna till huvudfråga för ungdom, när de i stället, enligt Morgan Johansson, skulle tycka något annat! Huga!

Hurtfriskt drar Morgan Johansson därefter slutsatsen, att allt pekar på en rödgrön seger i nästa års riksdagsva!. Det efter att alliansen åter en gång i val har besegrat de rödgröna! Räknar vi dessutom Junilistans, Sverigedemokraternas röster till de borgerliga och Piratpartiets till vågmästaren, vilket vi bör göra, så är det absolut ingenting som pekar på en rödgrön seger! Borde inte lite mera ödmjukhet och en förutsättningslöst självkritisk hållning vara på sin plats? 

Tänk att en självkritisk och uppriktig värdering av det snart 40-åriga och i huvudsak socialdemokratiska samhällsbygget, ska vara så svårt! Kanske det är dags för att inse och praktisera att vad människor tycker, tänker eller känner borde ges betydelse. 

I stället så vrider den självutnämnda sk "vänstern" verkligheten till att på något sätt ständigt bekräfta deras egen politiska position. Som statskramare och 1974 års män! 

intressant? Läs mera här och här och här och här.