Nu är det slutbloggat!

Nu ska man ner i gruvan och jobba hårt igen, några timmar till avslappnat tyckande och tjötande med andra finns det inte tid till. Enstaka kommentarer blir det säkert, men bloggtexter, knappast.

Så från idag och till den 15 oktober ska ni slippa mig. Jag lovar.

Men andra fortsätter. Läs dom.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, jobb, pensionärer. politik, samhälle, Bottna Kulturfestival, konst

Med en avmönstrad majors abstinens fortsätter han kommendera sin arme av principryttare på sina käpphästar.

Och Björklund fortsätter leka manöver. Med en avmönstrad majors abstinens fortsätter han kommendera sin arme av principryttare på sina käpphästar. Nu är det högskolan som fått några timmar på sig att omgruppera innan valet.

SR P1

Säg till när den mannen blir verklig!

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet, Jan Björklund, högskolan, val 2010, den starka staten,

Så blanda inte samman hög föräldranärvaro i skolan med major Björklunds straffexercis.

När folkpartiledaren talar om föräldrarnas närvaro i skolan så förvandlas en viktig debatt till politiska pajaskonster och gammalkristen skamkultur.

Jag var en mycket närvarande förälder den tid min yngsta dotter gick i grundskolan. Under 9 år deltog jag i föräldraföreningen, som farsa på stan, följde med på klassresor och utflykter. Och jag vill påstå att det var bra, för mig, för skolan och framförallt för min dotter. Jag fick tillfälle att möta läraren under andra och mer lättsamma former, jag fick band och bekantskap med andra föräldrar och vi kunde känna att vi faktiskt hade något att säga till om i skolan, våra barns gemensamma plats för bildning.

Jag fick förståelse för hur en modern skola fungerar och jag hade roligt. När min dotters lärare dömde ut hennes matte, kunde jag säga att han hade fel, för att jag hade lärt känna honom under naturveckan på Kynnefjäll, i bastun på simhallen vid Uddevallautflykten, jag visste att jag kunde säga emot honom, utan att jag riskerade mitt barns skolgång. För jag visste att hon kunde matte, men att det snarare var något fel med undervisningen, hon tråkades ut av den. Och vi kunde tillsammans, lärare, föräldrar och barn finna en annan väg till kunskapen för henne. Idag utbildar hon sig till mattelärare, så helt fel var det inte och jag vill nog påstå att det inte hade varit så om den enda kännskap till skolan för min del hade varit utvecklingssamtalen.

Att vara förälder är att föräldra, dvs vägleda, hjälpa, stötta barnets utveckling till en självständig och vuxen individ. Till det söker vi den hjälp som står att få av lärare, pedagoger, läkare, tandläkare, bibliotekarier, fotbollstränare ossv. Men tonvikten ligger på "söker vi".

Så en hög föräldranärvaro i skolan måste vara önskvärd. Det varken underlättas eller uppmuntras av skola och politiker. Tvärtom så har man ju genomlidit skoldebatter där poliser, terapeuter, specialister, psykologer, ja allt möjligt men inte föräldrarna är nödvändiga för en väl fungerande skola. Men det är ju faktiskt vår skola. Medborgarnas, inte experternas, politikernas och myndigheternas skola. Det känns underligt att man ska behöva påminna om detta. Och här kan inget av de politiska partierna klappa sig för bröstet.

Det gör ju inte Björklunds nya käpphäst heller. Han vill ju använda skolan som någon sorts offentlig stupstock där föräldrar kommenderas in för att åse sina barns dåliga uppförande. Och kommer de inte frivilligt så ska de hämtas med polis eller få någon sorts påföljd.

Så blanda inte samman hög föräldranärvaro i skolan med major Björklunds straffexercis.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, folkpartiet, Jan Björklund, straff, elever, val 2010, föräldrar

Björklund själv gör så här.

Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Det är ironiskt att läsa dessa "bussresenärer", dvs de utvalda och följsamma bloggare som fick följa med i partibus(s)en, på kampanjturné i den lilla valrörelsen inför 1 maj, som plötsligt inser att man kanske satsat på fel häst i valkampanjen. Att det skulle vara dags att tala lite ideologi! Sent ska syndaren vakna. Och smärtsam är insikten att man blivit uttnyttjad som "nyttig idiot".

Erik Laakso har skrivit om detta i många inlägg under våren, i syfte att starta en diskussion om bloggares roll och sociala mediers funktion i det politiska arbetet. En av hans kontroversiella påstående var att kritiska socialdemokratiska röster medvetet hålls utanför samvaron i de sociala medier och nätverk som betecknas som "socialdemokratiska". Att så är fallet har han visat på genom statistik, men det har också ofrivilligt låtit sig bekräftas av en av de mindre "viktiga" bussresenärerna, Viktor Tullgren, som inte drog sig för att försvara reaktionerna på Laakso. "Don´t feed the troll", som han själv uttrycke det, dvs nappa inte på Laaksos provokationer, ignorera dem och dess upphovsman, ställ honom utanför i kylan, han hör inte hemma hos oss. En synnerligen osmaklig hållning.

Men det största problemet, och den största förlusten för den socialdemokratiska oppositionen är knappast förnedringen av Erik Laakso, den tål han nog. Nej den stora förlusten är givetvis att en verkligt djup och mångsidig debatt om oppositionspolitikens urformning för en framgång i valet har omintetgjorts. Partihögkvarteret har utformat, megafonerna har ljudit.

Peter Karlberg beskrev händelseförloppet briljant på sin blogg:
"Det Swedins (en annan blogare) analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride)."

Sanningen är ju den att vi är några som krävt en annan väg från dag ett efter valnederlaget. Och vi är några som förutspått dagens katastrofala läge, om den förhärskande strategin skulle komma att upprätthållas. Mona Sahlin har gjort så gott hon kunnat, men de andra med visionära ambitioner har tystats till förmån för de som kort kan beskrivas som "förvaltare-fundamentalister", dvs de som satsat allt på att övertyga väljarna om att de borgerliga är dåliga förvaltare av staten.

De verkar mena att Sveriges och världens största problem är det faktum att vi har en borgerlig regering! Jag menar att det är ojämlikheten, fattigdomen, diskrimineringen, egoismen och statens och näringslivets ambitioner att kontrollera och utöva makt över medborgarna, som är de frågor som valet borde handla om. Det handlar inte om bara byta folk på taburetterna, för att sedan därifrån utforma och verkställa politiken. Verklig samhällsförändring kräver bred folklig medverkan och ett starkt folkligt mandat för denna förändring. Förvaltarskapets tid är förbi.

När nu kloka och viktiga röster som Claes Krantz ställer frågan om det inte är dags för lite ideologi och visioner, så blir gesten patetisk. Tåget gick, med åldrad och maktkåt tågvärd och allt, och dirigerades fel för länge sedan, det du betraktar Claes är bara spåren av valstrategernas önskan om att få behålla jobbet. Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Vilken regering vi får är en konsekvens av ett valresultat, vilket samhälle, däremot, vi får är ett resultat av visioner, ideologi och politisk förmåga.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, makt, folket, bloggare, visioner, ideologi

Förbjud dom! Flum-Björklund blottar ansiktet.

Folkpartiets ledare Jan Björklund tänker gå till val på att föreslå en svensk lagstiftning som förbjuder bruket av burka och niqab i svenska skolor. Förbudet skall ge rektorer vid gymnasier och svenska högskolor enkla regler att agera utifrån. Burka no!

”– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund till Ekot.”

Några vetenskapliga belägg presenterar folkpartiledaren inte för att det han påstår. Jag menar, om hans tankar vore riktiga så skulle alltså en stor del av världens befolkning inte kunna kommunicera med varandra. För nu talar vi inte bara om muslimska kvinnor i burka och niqab, Nej vi talar givetvis om alla blinda, för att inte tala om alla som har kontakt med varandra med brev, telefon, radio, mail, sociala medier, internet också. I skolans värld så bör man i konsekvensens namn förbjuda distansundervisning över internet tillsammans med detta försvinnnade fåtal kvinnors klädesval.

Och har Björklund någon vetenskaplig grund för att hävda att kommunikationen inte bara förbättras, utan faktiskt uppstår först i samma ögonblick dessa kvinnor ändrar klädstil? Han predikar och pekar med hela handen. Förstår de inte bättre så vill han gärna krydda sin manliga omsorg med lite hot:

”– Jag tror att man är väldigt ärlig mot en ung flicka som bär burka eller niqab om man säger till henne att inte söka till förskollärarprogrammet, för att hon inte kommer att få anställning som förskollärare. Barnen måste kunna se på sin förskollärare om hon är bestämd, eller glad eller oroad eller så.”

Nej, forskning och fakta har han givetvis inte, för denne, den gamla skolans och vetenskaplighetens överstepräst inom svensk politik, han har ersatt vetenskaplighet med flummets främsta utsaga: ”Jag har inga fakta men jag har en känsla av det.” Och i den politiska opportunismens flumlandskap försvinner han tillsammans med sin ministerkollega Billström, herr Sarkozy och några andra europeiska prominenser.

Läs även andra bloggares åsikter om burka, invandrare, invandring, diskriminering, niqab, skolan, Jan Björklund, förbud, politik, politiker, lagstiftning, valet 2010, val 2010,

Intressant.

Ooops. Jag tänkte inte på det!

När man "glömmer" att i sitt valmanifest tala om diskrimineringen som en viktig del av dagens samhälle uppstår gärna detta.

"För tio år sedan lanserades en tillgänglighetsreform i Sverige. 2010 – alltså i år – skulle hela Sverige vara helt tillgängligt för personer med funktionshinder. Det skulle inte finnas några hinder för att komma in i restauranger, butiker, kommunalkontor eller skolor. Reformen har – som väl alla märkt – misslyckats och sällan har det väl varit så tyst om något som var så bra tänkt. Det har till exempel varit helt tyst om reformen i media. Hur kan detta komma sig?" frågar sig Per-Olof Larsson och Jörgen Lundälv.

Och svaret är väl:"Ooops. Jag tänkte inte på det!". Och 1,5 miljoner funktionshindrade blir funktionsförhindrade.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, pensionärer. politik, samhälle,

Peter andersson skriver om andra glömda frågor.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.

Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.

Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, socialdemoikraterna, regeringen, socialismen, Reinfeldt, De rödgröna,

Om bloggvärldens mörka baksida

Erik Laakso publicerade för ett tag sedan en text om bloggvärldens mörka baksida i allmänhet och det socialdemokratiska Netroots i synnerhet. Nej då, inte så att det skulle förekomma brott och oegentligheter där eller att Netroots skulle fronta en bloggarnas svarta marknad, där åsikter och insikter skulle cirkulera utanför myndigheternas kontroll. Nej då. Därvidlag kan vi säkert alla känna oss trygga, om jag förstått den samlade riksdagens lagstiftande ambitioner rätt. Aktiviteter på nätet har man koll på. :)

Nej Laakso pekar på någon sorts nätmobbbing, där de "stora" förminskar de "små" och gör de ännu mindre. Tvärt emot den uttalade målsättningen då Netroots lanserades; att man skulle skapa ett nätverk där progressiva bloggare genom gemensam aktivitet skulle stärka varandras närvaro i "bloggosfären". En tydlig och väldigt bra ambition. Stödet skulle bla synas i kommentarsmedverkan och framför allt länkning. Laakso menar att det inte sker och att det verkar som att det skulle vara en tyst överenskommelse de ledande bloggarna emellan, de som får sitta i bussen tillsammans med partiledningen på turné.

Några bevis för det finns väl inte och jag för min del anar kanske en sorts beröringsskräck, en upplevelse av obekvämlighet när bloggarbataljonen i sin uppmarsch i 4/4-takt inför den 19 september, upptäcker att det finns de som envisas att gå i både 3/4- och 5/4-takt. Man har nog svårt att ta de där guppande huvudena som sticker ut. Då blundar man hellre och marscherar på. Utom mamma då, som skådar ut över de marscherande och förtjust utropar:"Se där, så vackert och det är bara min pojke som marscherar i takt." Jag skrev en kommentar på Laaksos blogg som gick i den rättningen.

För att kolla Laaksos teser gick jag för skojs skull in på Netroots, ett av de ställen där jag pingar och publicerar mina texter. Där registreras något som rubriceras som "populära inlägg". Jag kollade den senaste månaden. Och då fann jag att 4 av mina inlägg tydligen platsade bland de tio populäraste.

Med tanke på att jag har ganska få läsare, så är det ju en stor utdelning. Det förvånar också att så få, rättare sagt inga av de "stora" finner något intresse av att vare sig linka eller kommentera. Nu beror det säkert på att jag nog upplevs som en motvalls sur gubbe, som inte bidrar till valsegern. Det är ju alltid mysigast att krypa upp i sofffan med de som förstår en, håller med och bekräftar.

Så det känns som en stimulerande utmaning. Därför kommer snart en text på den här sidan om varför de medströms, glada gubbarnas och gummornas taktik hittils lett oss ännu längre bort från en valseger.

Jag kan inte undanhålla er denna pärla ur det rödgröna samarbetets historiska gömmor.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, Netroots, Erik Laakso, nätmobbnig, politik, socialdemokraterna, valet 2010, val 2010