Och visst blev 2012 ett riktigt skitår.

 Det är bara att konstatera, 2012 blev ett jävla skitår. I världen med klimathot som gallopperar och ett mellanöstern som verkar närmare ett palestiskst holocaust än på länge. I Sverige fortsätter kattrakandet mellan partierna medan ojämlikhet och segregation fortsätter prägla allt utom samhällsdebatten och de politiska initiativen.

Det är nyårsafton och mörkret vägrar ge sig, Ljuset kommer inte genom molnmassorna och det oupphörliga regnet. Den allmänna dystopin gestaltas av naturen själv.

På det personliga planet blev det än värre. Att gå genom en skilsmässa efter 26 år är outsägligt tungt. Jag pendlar mellan att betrakta det som ett gigantiskt misslyckande och att förhållandet bara var tänkt för dessa 26 år. Efter så mycket kärlek och kamp för att ge den en chans, efter så mycket hopp om utveckling bara se den ta slut, att inse att det var en illusion, en löjlig förhoppning som avslutas med en fingerknäppning. Nu finns ju kärleken där trots allt i mina barn och barnbarn, en kärlek som nu får all den omsorg som tidigare gick till förhållandet. Jag kan finna en viss förtröstan i att tänka tanken att det aldrig var menat för mer än 26 år, att jag trots allt fick det. Ett bestämde jag mig dock för, att inte bli bitter, inte låta bitterheten äta mina dagar, min tid.

I arbetet skedde det mycket och där måste jag skilja, så gott det går, på arbetet och arbetsplatsen. I arbetet, det som jag älskar så mycket, förmår jag fortfarande utmana mig själv. I gamla föreställningar som sattes upp för fjärde året, fann jag nya möjligheter och uppsättningen blev bättre än sist trots att den rundade 130 spelningar. I de nya, om Edvard Munch respektive den om kampen för världens mest progressiva grundlag, Om grundloven av 1814, tillåter jag mig gå den svåra vägen och ge mig in på nya områden i scenskonsten. Vi gick under 2012 in i en ny organisation och nya lokaler speciellt byggda för våra behov. Känslan av att gå omkring i ett teaterhus var överväldigande. Arbetsglädjen boostade.

Men om konsten står stark så är dess organisation en katastrof. Nyordningen innebar att all kulturverksamhet i Fylket(=länet) samlades under samma tak och en ny lednigstruktur etablerades. Och den nye direktören hade bestämt sig. Gamla konflikter skulle grävas upp och den nya makten användas till att krossa teatern. Resurserna togs ifrån oss, oändliga möten, som till slut tog mer av vår tid än skapandet, gick åt till att diskutera hans tyckande och menande. Påstående utan täckning av fakta och verklighetens siffror tvingade oss till att ägna tiden åt meningslöst pladder och när tyckandet var tillbakavisat anmälde direktören nytt tyckande som krävde vår tid. Om och om igen utan uppehåll. 

I sociala medier blev jag passiv, jag slutade blogga och twittra. Bloggandet eftersom debatten upphörde i den. Twittret därför att det blev just det, planlösa parningsrop och förnöjsamhet över att ha funnit mat.

Halmstrået jag trots allt griper är konsten, den dör inte, den finns kvar därinne i mig. Jag tog upp min fotograferande igen efter 20 år, det som stals ifrån mig en idiotisk natt i Salamancha då alla mina kameror och all min utrustning stals ifrån mig tillsamman med min lust. Men 2012 kom den tillbaka. Jag fann glädje i bilderna, i att se bilderna innan de tas, att erövra den moderna tekniken och låta den förenas med den gamla. Så 2013 ska jag låta gå i konstens tecken odelat och helt.

Och visst finns det flera ljuspunkter, arbetet med Göteborgs Symfoniker, min cykelglädje och viktminskning, alla besöken hos och av släkt och vänner .... så.... kanske måste man ändå säga att det blev ett skitår med stora reservationer. :)

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om nytt år, 2012, #gottnyttar, konsten, kärleken, framtiden

Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr

Svartsjuka

Kyssen

Sittande Modell

Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren

Mordet på Marat

Madonna

Pubertet

Självporträtt i Helvetet

DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samhälle, politik, Edvard Munch, Østfold Teater, kultur, civilisationen,

Äntligen release-party!

Äntligen så låter regeringen täckelsen falla. Den revolutionerande lanseringen av Utanförskåpet är nu genomförd. På en golfbana i Barsebäck fick press och lokala politiker göra en provsväng med det nya fordonet, det sk utanförskåpet, där människor utan riktig konkurrenskraft kan placeras och fritt förflyttas i tid och rum. 

Platsen är vald med eftertanke, mot en fond av det nerlagda och avstängda  kärnkraftverket ges en demonstration av regeringens handlingskraft och stålsatta ambition att definitivt göra sig av med arvet efter socialdemokratin.

Designen är baserad på ett golfbilschassi för att inte avvika för mycket från sina tillskyndare och samtidigt minna oss om innanförskapets små glädjeämnen. Den röda färgen är vald för att peka på den socialdemokrati som skapade de förhållanden som med ett ord kan beskrivas som utanförskap. Regeringen har nu lyft detta till en helt ny nivå, Utanförskåpet. Där man kan synliggöra problemet utan att behöva se eländet. 

Tanken är att människor nu ska placeras i Utanförskåpet och fordonen kommer att framföras av därtill specialdrillad personal med Fas 3-licens. Varje skåp är tänkt att rymma 10 vuxna och 3 barn, varken mer eller mindre. I takt med att postverkets gula cyklar, mopeder och bilar försvinner så skall alltså Utanförskåpets urläckra röda skönheter få fylla tomrummet.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, utanförställd, Fas 3, politik, regeringen, handlingskraft, Reinfeldt,

Angående herr ministerns förvillelser.

En försynt fråga till Major Björklund, har ni tänkt på möjligheten att nivågruppera babysim-verksamheten. Tänk om någon stackare kommer ut därifrån och är glad för att kunna simma men så rasar verkligheten på en och det visar sig att kompisen i 27-an är bättre och så får man inget jobb och blir hänvisad till utanförskåpet. Nähä, fy bubblan så trist.

Herr ministern som så idogt gräver i svunna tiders pedagogiska höjdpunkter kan säkert även finna relevant material om skallmätningens välsignade resultat och påbörja det socialhygieniska arbetet redan på BB. Även om ju ungarna ser väldigt olika ut vad gäller skallens form, det kan ha med problem att komma ut och in i samhället just där och då att göra. Men likafullt så bör väl ändå en grövre sortering kunna genomföras redan här, så att både föräldrar och den stackars nye medborgaren slipper sväva i osäkerhet om framtidens möjligheter. 

Eller så kan väl herr ministern bara sätta sig ner, knäppa upp några knappar i skjortan, ta sig en whiskey och bara slappa av. Ni har gjort så alltför mycket redan nu.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, skallmätning, barnen, betyg, skolan, politik, politiker,

Bra eller bäst avgör kvaliteten på upphandlade tjänster.

Jag har just varit med om att slutföra en kommunal upphandling. I en utförlig och välment seriös process har en leverantör valts ut.

Genom kvalificeringskrav hade en fyrklöver vaskats fram, uppgiften var nu att välja rätt bland dessa fyra. I tre steg skedde arbetet. Man bedömde det skriftliga anbud som inlämnats, i en intervju värderades anbudsgivarens engagemang och seriositet och slutligen så inhämtades en extern sakkunnigs värdering. Dessa steg skulle sedan värderades var och en i tre kategorier:
0=som förväntat, 1=mer än förväntat och 2=enastående.

Och plötsligt blev jag medveten om hur fel en sådan här process kan bli, hur arbetsgruppens arbete kan bli fel och därmed missa viktiga kvalitetskrav. Om man med betygsättningen rangordnar de fyra anbudsgivarna sinsemellan så försvinner omedelbart kvalitetskriteriet.

Genom ett simpelt men mänskligt fel så kan alltså processen att välja bra kvalitet i stället förvandlas till att rangordna bästa bud. I en grupp av fyra kan alltid en vara bäst, men det betyder inte med nödvändighet att det den levererar är bra!

Bäst betyder inte bra. Bäst garanterar inte kvalitet. Bäst är bara en rangordning. Och hamnar upphandlingen i ett rangordningsförfarande så försvinner möjligheten att vaska fram bästa möjliga kvalitet. Och till min förvåning så verkade inte arbetsgruppen och kommunens upphandlingsexpert inse detta. Och sannolikt gäller det för de flesta offentliga upphandlingar. 

Varför det blir så här är inte lätt att säga, men nog verkar det som att upphandlingsprocesserna är oreflekterade, att processens handhavande är dåligt förankrad hos de politiker som är satta att välja ut och slutligen så anar jag att man inte klarar att problematisera uppgiften. Man nöjer sig med att utse den man tycker är bäst, men som sagt det garanterar inte att man upphandlat bra kvalitet.


Intressant?

Människan

Det är en av mina absoluta favoritbilder av Edvard Munch. Inte är den särskilt teknisk, inte mer än en skiss kanske. Men den talar om utsatthet och motstånd - se det ansiktet. Den gör mig nyfiken och förfärad. Och skänker en märklig förtröstan, lite  så som Searching for Sugarman, filmen, gav mig det.

det finns något som är större än livet - människan.

Kärlek konst och politik

Kärlek? Tjaa.
Konst? Jodå.
Politik? En aning.

Bloggen i ett nötskal.

Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, konst, politik, blogg

Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.