Dumskallarnas sammansvärjning och Svenskt Näringsliv.

Nu har Svenskt Näringsliv återigen visat vilken samling korkade latmaskar de utsett att leda svenskt näringsliv. I ett skarpt förslag kallat "Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete" framför de tanken att de som studerar humaniora vid högskolor och universitet utgör någon sorts samhällets paria som inte skall erkännas samma rättigheter som andra medborgare!

Fantastiskt! Om dumskallarna bakom förslaget ägnat bara en bråkdel av den intellektuella ansträngning som krävs för att läsa baksidestexten på en skönlitterär bok så kunde de skaffat fram informationen som totalt krossat dumheterna långt innan Svenskt Näringsliv satt sitt namn under skräpet.

Till att börja med kunde de ju titta lite på verkligheten utanför de kontorslandskap där de verkar ha vuxit fast. Det svenska utrikesdepartementet samlar stadigt in rapporter om vad som händer runt om i världen. Bland annat så följer man utvecklingen av just humanioras och inte minst kulturens ställning i världen. Vi vet ju att kulturen har fler intresserade än idrotten i Sverige. Här kommer lite hardcore facts.

Av Utrikesdepartementets rapporter kan man också läsa ut följande intressanta iakttagelser som bygger på offentlig och officiell statistik. I USA visar rapporten ”Americans for the art” att 3 miljoner amerikaner arbetar inom kulturnäringen, vilket kan jämföras med de 1,7 miljoner som arbetar inom bilindustrin. Kulturens andel av BNP i USA uppgår till 4,14 procent medan bilindustrin lyckas komma upp till bara 2,2 procent. Gissa vilken näringsgren som lämnar fläckar på Svenskt Näringslivs lakan.

I Tyskland omsätter kultursektorn 130 miljarder euro, €130 000 000 000 och bara i Berlin sysselsätter kultursektorn över 100 000 personer. Inom EU har man sedan långt tid medvetet satsat på att stärka kulturen och lyfta dess betydelse för att stimulera och vara motor för utveckling och innovation i näringsliv och samhälle. År 2006 publicerades en studie kallad ”kulturens ekonomi”. Av den framgår det att enbart kulturen i kategorin humaniora bidrar till 2,6 procent av BNP, även här betydligt mer än europeisk bilindustri liksom mer än kemikalieindustrin för övrigt.

Det här är fakta.

Till er som nu sitter på firmafesten i Almedalen säger jag bara att ni kan ju ställa lite frågor till kompisarna i Svenskt Näringsliv om det här. Men det riskerar väl att förstöra stämningen. Till er som frågar efter länkar säger jag uttröttad över latheten hos er att ni får leta upp dem själva. De finns hos utrikesdepartementet och hos EU. Det tar inte mer än fem minuter att finna, med en viss allmänbildning och humanistisk kompetens går det till och med fortare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, humaniora, kultur, Svenskt Näringsliv, studenter, studiebidrag, Almedalen

Med alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet.

När Maud Olofsson meddelade sin avgång så kom det knappast överraskande. Hon har varit en förlorare när det gäller sitt eget parti men en vinnare i skapandet av den borgerliga alliansen.

Hon har suttit längst av de nuvarande partiledarna och styrt sitt parti genom en dramatisk förändring från ett tillbakablickande folkrörelseparti utan folkrörelse under 1990-talet till ett modernt liberalt parti som försökt landa i städernas nygröna medelklass och sitt eget partis karaktär av folkrörelse. Ett tomrum som både KD och SD försöker fylla. Centerns partistämmor har alltid haft karaktären av knätofs och svenska flaggan. Men under senare år mera som en sorts nostalgiskt skillingtryck med utsikt från Stureplan.

Få partier har som Centerpartiet drabbats av Almedalssjukan. Den uppblåste patriarken som kommunens starke man har smittat av sig i organisationen och delat partiet i två delar, å en sidan de exekutiva almedaliserade storstadspolitikerna och kommunala "pamparna" och å andra sidan de som inte kan åka till Visby mitt i höstningen av det första ensilaget.

Maud Olofssons roll har varit otacksam och jag vill väl heller inte kalla henne särskilt skicklig i sitt partiledarskap. Som näringsminister har hon knappast gjort bort sig, men inte heller dragit in några högvinster. Kärnkraften var ett svek som de delar med andra betydligt större partier. Däremot så har hon fått bära skott för allt som Centern åstadkommit i regeringsställning. Sett utifrån verkar hon inte klarat av att tygla sina hästar. Hennes personliga attribut har inte heller alltid varit till hennes fördel; det lite skräniga tonläget och de inte alltid så väl reflekterade åsikterna. Men härvidlag skiljer hon sig inte ut från andra partiers företrädare, från höger till vänster utan undantag. Nivån på magplasket i den senaste Libyen-farsen har hon inte lyckats uppnå, trots allt.

Det som har varit mest iögonfallande för Maud Olofssons tid som partiledare har istället varit hetsen mot hennes person i media, sociala som press. Hon har verkat vara lovligt byte för alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet i akt och mening att förminska henne så mycket som möjligt. Kanse tror man att på så sätt skall vinnas politiska poänger.”Kärring” med alla de möjliga prefix har varit legio. Inte minst på bloggen och då särskilt bland s- och v-märkta bloggar. Bloggare med pretentioner att företräda en seriös debatt har förlorat alla hämningar när det kommit till Maud Olofsson. Inte sällan skrivs där av personer, som med stort engagemang har ondgjort sig över Mosa-Mona-kampanjer och den senaste kelgrisen bland s` megafoner, Mosa-Håkan-kampanjen. Utan självkritik så lånar man sig till den värsta sexism, kvinnohat och hackordningsbeteende och det smärtar mig särskilt mycket då skribenter som jag hyser den största aktning för lånar sig till att utan reflektion i samma blogginlägg(!) bidra till förminskningen av Maud Olofsson och samtidigt ömka Håkan Juholt.

Jag tror inte att medborgarnas åsikter om politiker förändrat sig så mycket genom åren, det är medlen och möjligheterna att ge dem stor spridning. Samtidigt har kraven på saklighet och personvärn sänkts i media. Skyldig tills motsatsen är bevisad verkar var dagens motto. Den utvecklingen har gett legitimitet och ibland en plattform till moseriet. På dom djävlarna. I politikens värld hörs inga kloka ugglor eller välmenande möss. Här finns bara offer och förövare. Tillsammans så bidrar de till det politikerförakt som underminerar tilltron till politiken. Vi kan läsa om ungdomar som för ett spottstyver är beredd att sälja sin röst och längtar efter en stark ledare. Är det att förvånas över?

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, centerpartiet, politik, hets, bloggare, kvinna, demokrati

Diktaturens kreatur!

Jag kan inte annat än att planka Amnesty International´s upprop rakt av. Gå in på deras hemsida och skriv under du också. Innan du åker.


Stäng fånglägren i Nordkorea!

Yodok är ett av sex kända läger för politiska fångar i Nordkorea. Män, kvinnor och barn i lägret tvingas till hårt straffarbete, de får otillräckligt med mat och de utsätts för misshandel. Den medicinska vården är helt otillräcklig och de hygeniska förhållandena under all kritik. Många insjuknar under tiden i fängelset, och ett stort antal dör i häkte eller kort efter att de frigivits.

Omkring 50 000 personer hålls i Yodok, och de flesta är fängslade utan rättegång eller efter mycket bristfälliga rättegångar där "bekännelser" erhållits genom tortyr. Det finns två så kallade zoner i Yodok. Fångar i Revolutionära Zonen, där personer som gjort sig skyldiga till mindre allvarliga "brott" hålls, friges efter avtjänade straff som varar från några månader till tio år. Fångar i Totalkontroll Zonen friges aldrig .

De som skickas till fånglägren kan vara tjänstemän som uppfattas ha utfört sitt arbete dåligt, personer som kritiserar regimen eller den styrande familjen, och alla som misstänks ägna sig åt regimfientliga aktiviteter, bland dem att lyssna på TV eller radio-sändningar från Sydkorea.

Anhöriga till dem som misstänks för brott skickas också till Yodok. Det kan gälla föräldrar, mor-och farföräldrar, systrar, bröder, syskonbarn, syskonbarn och kusiner. Spädbarn som föds i Yodok blir automatiskt fångar, och om de är födda i Totalkontroll Zonen, kommer de att vara där för livet.

Den nordkoreanska regeringen förnekar existensen av läger för politiska fångar i landet trots vittnesmål av före detta fångar och satellitbildersom bekräftar deras existens.

Yodoklägret och de andra lägren måste stängas för att stoppa dessa förfärliga, systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Skriv under uppropet som kommer att skickas till Kim Jong-Il, Nordkoreas ledare, och Nordkoreas FN-ambassadör i Geneve, So Se-Pyong, och uppmanar dem att:

- erkänna existensen av Yodok och andra läger för politiska fångar i Nordkorea

- omedelbart stänga fånglägeren

- omedelbart och ovillkorligt frige alla samvetsfångar, inklusive släktingar hålls på grundval av "guilt-by-association". Alla andra fångar bör friges såvida de åtalas för internationellt erkända brott, är häktade av en oberoende domstol och får en korrekt rättegång


Läs även andra bloggares åsikter om Nordkorea, fångläger, diktatur, förtryck, politik, protest, kommunism

Intressant.

Almedalssjukan skadar för livet! Bojkotta Almedalen!

För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.

Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.

Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.

För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.

Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.

Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera."

Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, demokrati, elit, elitism, Kiviks marknad, lobbyism, partier, politik, politiker

Jodå, jag lever,

Överlupen av arbete, roligt arbete och en hårddiskkrasch (tredje på ett år!!!!) så ligger jag som övergiven fisk och snufsar efter andan. Deprimerad in i märgen över mitt eget partis lögner och apspel som fått mig att tvivla på på partipolitikens väsentlighet och berättigande så har jag legat lågt på bloggen, inte haft något att skriva om, följt andra bloggare med ointresse och odlat min egen agenda.

Helt död är jag inte, andnupen som sagt. Och egentligen väldigt sugen på att återuppta min kontakt med mina tusentals läsare. Så kanske är det här ett första test. Vill jag? Behövs jag? I livet javisst men här? Nja, osäkert.

intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, politik, nödvändighet, partier, mengsfullhet, fiske

Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade.

Jag har inte varit någon flitig skribent under den sista tiden. Långt mellan bloggarna och inte heller så många kommentarer. Alla har väl sina skäl och jag har mina. Det har varit svårt att skriva helt enkelt. Under valrörelsen här i Västra Götaland kom jag att brottas med ett budskap som jag hade svårt att stå bakom. Det handlar om om sjukförsäkringarna, de offentliga och de privata. Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade. Tystnaden är i vart fall total vid intern kritik. Jag hade en diskussion med en Fredrik Nordström, politisk sekreterare i regionen. Den avslutades efter att jag skrivit nedanstående:


Å ena sidan har vi den allmänna sjukförsäkringen. Det är den vi betalar via skattsedeln och den försäkrar oss tillgång på vård och har för det ändamålet tillsammans med annan offentlig finansiering byggt en vårdapparat för att klara det försäkringslöftet. Här samverkar privata och offentliga vårdgivare.

Å andra sidan finns möjligheten till en privat sjukförsäkring som så att säga säljer tilläggstjänster, snabbare behandlingstider och kortare sjukskrivning, till den allmänna försäkringen. Den finansieras via försäkringskontingenter som du kan teckna antingen privat eller via någon form för kollektiv anslutning, fackförening, arbetsgivare etc.

Den förbrukar inga skattemedel.Tvärtom så avlastar de privata försäkringarna trycket på den allmänna sjukvårdens insatser, utan att det belastar skattekistan med en enda krona. Genom att hyra ut operationssalar som inte används och kliniklokaler som annars stått tomma tillförs det offentliga pengar. Köerna hade varit längre och flera hade gått sjukskrivna i längre perioder utan detta.

Men mitt parti påstår att i sjukvårdens väntrum blir man flyttad ner för att någon med privat försäkring får vård. Man talar om att gå före, ha en gräddfil och att plånbokens tjocklek styr. Men det här är ju en lögn. Det finns inga belägg för att någon går före.

Så länge ingen kö på våra offentliga vårdinrättningar blir längre av att alternativ erbjuds, så är det dumt att prata om gräddfiler. När en telemontör på Bravida får en svår knäskada och nyttjar sig av sin tilläggsförsäkring för att på två veckor i stället för i bästa fall 4 månader vara tillbaka i arbete igen så kommer du att få svårt att övertyga henne om att hon är en som uttnyttjar ”gräddfilen bara för att hon är rik”. Tvärtom tror jag att hon föreställer sig att det är bra för henne, för företaget och för samhället att hon går sjukskriven två veckor i stället för 4 månader och särskilt med tanke på att det inte har kostat medborgarna en enda krona. Mer än halva LO-kollektivet har sådana försäkringar. I tjänstemannafacken är det ännu flera. Är det dessa som briljerar med sin tjocka plånbok?

På samma ”påhittiga” sätt behandlar denne politisk sekreterare frågan om utförsäljningen av sjukhus. Men han verkar var lika lite påläst där när han tar exemplen St Görans sjukhus och Södersjukhuset. (Finns det inga andra?) Exakt vad kritiken av St Göran går ut på är oklart. Södersjukhuset däremot skall ha ”...öppnat privata kliniker”. Hur nu en landstingsverksamhet skulle kunna göra det!

Södersjukhuset är ett heltäckande akutsjukhus men hög kompetens, vad jag vet så finns där ingen verksamhet som är såld ut. Däremot så finns det i av sjukhuset oanvända men ändamålsenliga lokaler som hyrs av 5 andra vårdgivare. Dessa är Karolinska sjukhuset, Folktandvården, Apoteksbolaget, Södra Stockholms sjukvårdsområde, alla offentligt drivna verksamheter och kan knappast kallas ”privata kliniker”. Den enda som platsar i den politiske sekreterarens svepande formulering är Arrhythmia Center Stockholm, en kardiologisk mottagning med unik spetskompetens inom arytmi-området. Till denna klinik remitteras i huvudsak patienter från andra landstingsområden och det betyder inte på något sätt att någon får smita före i kön eller att skattepengar förskingras.

Det är chockerande att se hur man i politiken tillåter lögner och påhitt så länge det gynnar saken. Och motståndaren låter det ske, antagligen rädda för att själva hamna i någon sorts lögndebatt.

Tack och lov fanns det i vårt program andra frågor som var alldeles utmärkta och spännande att agitera för. Men det var försäkringar och utförsäljningar som stod överst. Och det var det som var skillnaden mot förra årets valrörelse. Då hade vi en fantastisk plattform. Idag så ekade en tom och lögnaktig vänsterretorik som lockade skamligt få till valurnorna.

Är det underligt att vi inte fick mer än 10% av de som jobbar att rösta på oss?


Läs även andra bloggares åsikter om pensionärer. politik, nyval, Västra Götaland, utförsäljning, privat sjukförsäkringen, den offentliga sjukvården, skatter, valdeltagande

Intressant

Juholt pratar men i skarpt läge så betyder det inget.

Den 15 maj går Västra Götalandsregionen till nyval. På socialdemokraternas presentation i vår arbetarkommun av valstrategin så saknades kulturfråorna helt. "Man kan ju inte ta upp allting", förklarade Karin Engdahl varför man utelämnat just kulturen som enda politiska fråga i regionvalet. Därför skrev jag nedanstående ganska hovsamma insändare till Bohusläningen, vår lokaltidning, men det var tydligen för magstarkt, så de verkar inte vilja publicera den. Läs själva och bedöm. Som den ende kandidaten i detta val som talar om kulturfrågorna har det kanske ett visst intresse trots allt.

”Utan kultur så har jag ingenting att försvara” sa den norske försvarsministerna när han invigde det nya operahuset i Oslo. Det bygget hade många belackare men Osloborna och människor från hela världen har visat på motsatsen. De strömmar dit i miljontal. Operan och konsten tillhör dem.

Kulturen är kittet som håller mångfaldens samhällen samman. Med berättelser och bilder förmår vi kommunicera och göra var och ens livserfarenheter begripliga. Konsten är å andra sidan förstoringsglaset, det som får oss att se världen på nytt, och låter oss ifrågasätta vår samtid och forma en framtid.

Får man idag med alla behov inom sjukvården satsa pengar på kultur? Det är en falsk motsättning. Sjukvård kan inte ställas mot kultur, lika lite som kommunikationer kan ställas mot infrastruktur. Vi måste givetvis ha både och. Och vi har råd med det. När Winston Churchill, efter andra världskriget, ifrågasattes för sin storsatsning på kulturen, så svarade han: ”Det är knappast på grund av att kulturen har för stora tilskott, som världen ser ut som den gör idag.”

Stora delar av ansvaret för kulturen i Sverige har lagts ut på regionerna. Närmare medborgarna och med större möjligheter att påverka. För kulturpolitiken är en demokratifråga. Alla skall ha tillgång till vårt gemensamma kulturarv. Därför bör vi öka konstens närvaro redan i skolan. Flera besök och flera upplevelser rustar barn och ungdomar för att möta vuxenlivet med större självständighet och fantasi. Skapande skola måste utvecklas och utvidgas.

Konsten ska erövra nya arenor. Göteborgs Symfoniorkester startade en musikverksamhet i Hammarkullen, där 170 barn och deras föräldrar tillsammans med orkesterns personal fyller veckans alla dagar med aktivitet, ett strålande exempel på detta. Gustavo Dudamel, den 30-årige chefsdirigenten är själv ett barn av samma aktivitet i Venezuela. Barn från fattiga villkor får här chansen att odla sin begåvning i nära kontakt med professionella musiker på hög nivå. Konsten verkar för en kultur och ett samhälle där människors lika värde får råda. Vi vill stödja orkesterns möjligheter att genomföra sin satsning. Låt många ”Hammarkullen” växa upp i regionen.

Konst för alla är en verksamhet som presenterar bra bildkonst på små och undanskymda platser. På så sätt bryter man också känslan av att konst bara skulle tillhöra en liten elit.

Över hela hela Västra Götalandregionen utvecklas nu sk. Kultursystem. Lokala dansare, skådespelare, bildkonstnärer, musiker går samman för att agera gemensamt för att finna en ny publik och möjligheter att fortleva som konstnärer. Detta är ett regionalt initiativ som vi vill stödja och låta utvecklas.

Ett samhälle där kulturen får ta plats är ett friskare samhälle. Ett samhälle som ger alla tillgång till konst och kultur är ett samhälle värt att försvara. Gå och rösta den 15 maj.

Anders Nilsson, Tanum
plats 26 på socialdemokraternas lista i regionvalet."

Nuff said.

Läs även andra bloggares åsikter om Bottna Kulturfestival, nyval, El Sistema, Götebborgs Symfoniorkester, Kultursystem, Bottna Gerlseborg, pensionärer. politik, socialdemokraterna, tystnad, konst, konst åt alla
Intressant.

Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan.

Jag läser inte DN längre. Jag tröttnade på deras alltmer urvattnade och rent ut sagt usla kulturjournalistik. Likafullt så kom jag i morse att läsa Maciej Zarembas artikel från i söndags om Minervaskolan i Umeå. Det är del tre i en artikelserie om skolan från hans hand. Det var en välskriven och spännande inblick i en fungerande skola, om ett fungerande samspel mellan lärare och elever. Det är en optimistisk artikel om skolans möjligheter, om elever och lärare i samverkan på en skola som sätter bildningen i högsätet. Trots goda resultat verkar Minervaskolan och dess ledning vara i skottlinjen för pedagoger och politiker.

Mer hann jag inte förrän jag skulle iväg till jobbet. Men nu läser jag också de två andra artiklarna, den ena om en ”bombad” skola i Kävlinge med lärare och elever på flykt. Den andra bland annat om en framgångsrik vändning av en katastrofutveckling i Haninge kommuns skolor.

Gemensamt för de tre artiklarna är en skoningslös kritik av Skolverket, lärarutbildningarna och den samlade idiotin hos ett stort antal rektorer och lärare följsamma mot de förstnämndas och lokala politikers samsyn kring en skola vars enda uppdrag verkar vara att utgöra samlingspunkt med trivselambitioner. Det är en sylvass kritik av den borgerliga regeringens totala misslyckande i skolpolitiken. Men det är också en hälsosam påminnelse om att, skall vi förstå den svenska skolans förfall så måste vi följa den till tiden då detta förfall började. 20 år tillbaka i tiden.

Efter att ha läst det här så gjorde jag en runda bland bloggarna. Där finns några men inte alltför många om debatterar skolan som ödesfråga. Jag ska stanna vid två. Den ena är skriven av min partivän Jan Andersson från Helsingborg. Han och jag har haft en runda om den komunaliserade skolan förut och jag känner hans ståndpunkt: kommunaliseringen av skolan är bra. Punkt. Varje åsikt, varje andetag som verkar vilja diskutera effekterna av kommunaliseringen är av ondo. Jag vet att Jan Andersson är en klok man och respekterad politiker, också av mig, men i skolfrågan har han låst sig. Därför är det inte heller förvånande att han rubricerar sin text ”DN:s och Zarembas kampanj för Björklunds skola.” Det är trist läsning. I sin förblindade lojalitet med ett skolpolitiskt beslut från 80-talet så ser han inte ens att Zarembas kritik riktar sig just mot Björklunds skola. Men inte bara Björklunds utan också mot den skola som producerar lärarstudenter som inte vet vad multiplikation betyder, och som växt upp i en skola som förkastar bildning och kunnande. Som ersätter kunskapsmålen med trivselfaktorn och pedagogisk likriktning. För Björklunds svar är ju inget annat än tidigare betyg, välvilligt samsynad av den socialdemokratiska oppositionen.

Det här är dumt men det verkliga obehaget gav mig en länk i kommentarsfältet. Där hänvisades till en text skriven av en Elza Dunkels. Elza Dunkels är är filosofie doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och en uppskattad föreläsare på diverse konferenser och seminarier. Uppenbarligen en auktoritet på sitt område. Hon beskriver sin morgon över DN som en dag som börjar dåligt, kallar artikeln en parodisk klimax för avsluta med att förklara sig bli lätt illamående av det hela. Med försåtliga glidningar och direkta lögner häftar hon åsikter på honom som inte återfinns i texten. Artikeln måste vara ett resultat av vänskapskorruption enligt Dunkels.

Hennes bloggtext är en obehaglig studie i kategorin förvridning av verkligheten. Det ger en bitter bismak av ett Östeuropa som inte längre existerar.

Och hon bekräftar bilden själv när hon skriver: ”Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.” Det är politruken som av ideologiska grunder avvisar en avvikande syn som talar. Den med makten som hänvisar kritikern till tystnad.

Här fann jag ytterligare ett exempel på hur systembevararna mobiliserar, med vilket människoförakt de slår mot den som vågar yttra en motsatt ståndpunkt. Är det konstigt att skolan ser ut som den gör? Och till intäkt för sitt människoförakt tar Mats Åsa Lindeborg, hon som enligt egen utsago gick sönder när muren föll!

Lärarlistan är en blogg som också försöker debattera Zarembas artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Maciej Zaremba, DN, skolan, politik, Minervaskolan, elever, lärare, samhället,

Intressant.