Jag är ingen älskare av den portal som kallas s-bloggar. Jag pingade där förr i tiden, men har lämnat den. Den enda som jag följer regelbundet är Eva Hillén Ahlström från Bräcke, som skriver personligt, engagerat och med integritet. Nästan alltid. Andra tittar jag in hos nån gång ibland. Bengt Silfverstrand, pensionerad riksdagsman från Viken, är en sådan. Man behöver inte läsa alla hans postningar, det är lite som att sticka handen i en påse med jordnötter; man får jordnötter varje gång. Han har nu infört en sorts kommentarsbegränsning så att han tillåter en kommentar och sedan svarar han och lägger locket på. Det blir väl för svårt med alla dessa som ska uttrycka sin mening och fria ord har väl ett begränsat värde. Tycks han tänka. Till de mer säregna skribenterna hör Tord Oskarsson som skriver i sådan takt att han kan ha mer än hälften av alla inlägg på s-bloggars topplista. Nästan bara om den senaste opinionsmätningen och ibland kryddat med okritiskt återgivna citat från Håkan Juholt. Knappast ett stoff som lockar till politisk debatt. Ola Möller är en annan, yngre skribent som började sin karriär som bloggare som en yvig och engagerad agitator. Nu har han fått någon sorts politisk ställning i Helsingborg och med det förändras bloggen. Mest iögonfallande är kanske att han stängt kommentarfunktionen. Hans ord får klinga rena och befriade från meningsbrytningar och kritik som kunde smutsa ner och verka förvirrande för den menighet som förväntas läsa och instämma. En katekes.
Det är förvånande att en socialdemokrati som ropar efter ett alternativ till den borgerliga regeringen väljer att sluta sig inne i sin egen förträfflighet. Världen formas ständigt, den ena dagen är inte den andra lik, medborgarna tvingas varje dag till att tänka nytt och förhålla sig till en verklighet i förändring. Jag och många med mig har skrivit om den största förändringen av alla och som nu bokstavligen har vandrat in i våra hem. Den tredje världen är här och vill ha sin del av det globala välståndet och produkten av sitt arbete, det som till nu har varit förbehållet Nordamerika och Europa. Hur ställer sig ett framtidsinriktat socialdemokratisk parti till det?
I stället för att försöka förstå och förändra och själv förändras i takt med den verkligheten så lägger bloggarna på s-bloggar möda på att hävda att ”förändring” och nytänkande bara är en eufemism för ”nyliberalism”. De böjer sig nedåt och tittar bakåt, i tron att de där ska finna sina rötter. Men i den positionen är det något helt annat de stirrar rätt in i.
För en vecka sedan skrev jag om de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av konkurrensutsättningen av bl.a. skola och hemtjänst. Och till min förvåning fann jag att utvecklingen gick i riktning mot ett bättre uppfyllande av de målen än under det statliga monopolets tid. Det här borde väl vara en verklighet som skulle locka en framåtriktad socialdemokrati till diskussion, Men nej, i stället samlas man kring ännu starkare krav på nej till privatiseringen av offentlig sektor. Att karaktärisera en sektor som till 89% ägs och drivs av det offentliga som en privatiserad sektor är ju i sig uppseendeväckande, men allvarligast är ändå att man inte vill diskutera det. För visst är det problematiskt, vi ser hur skattemedel i några fall missbrukas och hur de i andra fall genererar osmakliga vinster för privata multinationella företag. Så frågan borde kanske ställas vad priset för ökad jämlikhet ska vara, i stället för att kräva stopp för en positiv utveckling. För mig är det politiska resultatet viktigare än att gå i takt med en ideologi som passerat sitt bäst-före-datum för länge sedan.
När jag som s-kandidat i nyvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland i våras stod på gatan och kampanjade för ”Nej till gräddfiler i sjukvården”, så lärde jag mig något om integritet och politiskt mod. De förhatliga vårdförsäkringarna har inte flyttat en enda väntande i kön en sekund eller en millimeter längre bak, inte heller har de tagit en enda skattekrona från de som väntar. Tvärtom så ger det sjukhusen mera pengar, och kön blir ju snarare kortare av att rätt många löser sina vårdproblem på annat sätt. Så jag vägrade att dela ut de flygbladen.
Hur stor summa som stat och kommun tjänar på att sjukskrivningarna blir kortare och färre borde man räkna på. Men den stora invändningen tycks vara att människors vilja att betala skatt skulle minska. De rättrogna offrar hellre förbättringar och större effektivitet med skattekronorna för en grumlig ideologis skull. Jämlikhet verkar göra sig bättre i festtalen än i verkligheten.
Bland bloggarna på s-bloggar frodas denna ideologism, hellre vackert tungotal än rena händer. Och takt med att den utvecklingen bejakas sjunker uppslutningen kring den socialdemokratiska rörelsen. Det ultimata offret till dyrkandet av sin egen förträfflighet.
Intressant läsning finner du också hos Viita, Leo Holter, Peter Karlberg, Erik Laakso, Lena Sommestad.
SvD, SvD2, DN, DN2, DN3
Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, politik, det Goda Samhället, jämlikhet, integritet, personligt ansvar, socialdemokraterna,
