torsdag 14 oktober 2010

När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte människors längtan och strävan.


Debatten om framtidens socialdemokrati tog slut, den hänvisas till en kriskommission vars uppdrag har ett oklart bäst före datum.

Under tiden tycks det om Thomas Bodströms onda och goda sidor och i debattens malström positionerar sig partiets ledning för att överleva stormen. Är Bodström det ställföreträdande lidandet, syndabocken i eftervalsdebatten? Det nödvändiga offret för andras överlevnad?

Kriskommisionen mobiliserar medhårs-strykarna och en generation ideologer som hör till före "Feldt-tiden", som i sin tur får representera det ondas upphov. På så sätt är det en knäpp på näsan som på partiledaren som tyckte att gå tillbaka 8 år i tiden med vår analys, var tillräckligt; ett lite tafatt försök att säga att "allt är inte bara mitt fel". Men vi måste gå mycket längre tillbaka än till 2002. Och det räcker inte att stanna vid Belsebub Feldt och 80-talet.

Jag tror att vi måste gå ytterligare 10 år tillbaka i tiden. Det är 1970-72 som den stora brytningen ligger. Det var då "det gamla gardet" dvs Wigfors, Sträng, Erlander mfl såg på sitt verk, välfärdsamhället, som färdigt och varnade för det som kom att bli socialdemokratins nästa stora projekt, Den Starka Staten.

I en tidsaanda av stark tro på "socialism med ett mänskligt ansikte", dvs en demokratisk planekonomi fastlades agendan och Sverige skulle bli exempelstaten. Jag tror att det var i 1975 års socialdemokratiska program som källan till dagens vilsenhet står att finna. Bakom stängda gränser skulle vi utveckla en stat som tog hand om allt och alla. På samhällets alla områden. I partiprogrammet presenteras den otillräckliga och idealistiska analys som gav upphov till 1980-talets kaos. Men planekonomi visade sig oduglig, den lät sig varken tillåta demokrati eller förmå säkra medborgarnas välstånd.

När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte längre människors längtan och strävan. Vi murar in oss i tornet och förlorar kontakten med folkets vardag, när vi i stället borde ha gått ut och försökt förstå folks frågor. Och deras svar på våra obefintliga frågor!

Idag, efter 40 år av byggande måste vi stanna till och fundera, blev det vad vi den gången trodde, lever människor bättre liv idag, behandlar vi våra medborgare med större värdighet och omsorg idag, blev staten garanten för balans mellan människa och kapital, den trygghet som alla strävar efter i sina liv? Många frågor skall ställas, men vi måste gå tillbaka till tiden före 1975 års partiprogram för att förstå.

Upprinnelsen till den här bloggtexten kom ur läsandet av Staffan Lindströms bloggtext.

Laakso skriver här och Peter Karlberg här om just Bodström och de har många länkar vidare. Håller vi på att reducera eftervalsdebatten till en personfråga? Vad säger Johan Westerholm och Peter Högberg?

Intressant


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Staffan Lindström sa...

Kul att man kan inspirera :-).
Det är spännande att man kan söka rötterna till dagens kris i socialdemokratin så långt tillbaka och jag hoppas verkligen att kriskommissionerna kan lyckas gå på djupet, för då är egentligen inte årtalen så viktiga utan vilken värderingsgrund som ska gälla och vad som idag är bästa sättet att nå dit vi måste gräva där vi står men vi måste gräva djupt.

Anders sa...

Hm, det här var bra, intressant.
Jag har tänkt något liknande utan at begripa: jag kopplade sossarnas sista strid till löntagarfonderna. det var den sista reform man ville göra, man baxade och baxade och baxade. Men det gick inte.

I tiden ligger löntagarfonderna där i samma 70-tal som du nämner. Sen har vi Palme, har jag tänkt. Han var ideologisk, men han förlorade val...

Där någonstans, har jag tänkt, började S fega ur, inte veta vad man ville längre.

Jag håller alltså med. Vilsenheten började växa i partiet kring 70-tal...

Och handen på hjärtat; jag är själv vilsen. I mina drömmars värld är jag naivt och godhjärtat vänster, men så öppnar jag ögonen och tror att vi måste ha marknadsekonomi. Men hur tygla den?
Hur fördela utan att bli en stat som är konfiskativ?

Hur stark måste en stat vara för att tygla det globala kapitalet? Är det ens möjligt för EU att tygla något? För USA som är bankrupt?