Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, två världar, berättelser, politik, val 2010, socialdemokraterna