Vi måste förstå att människan är det centrala i varje värdigt system, inte systemet självt.

Det är ironiskt att i den pågående debatten om skatterna och en vinnande (s)-politik så förenas både de nydanande och deras häftigaste kritiker i sin ensidiga syn på och omsorg om medelklassen. Jag vill påstå att det inte är de som tjänar över medianen, dvs den halva av de yrkesarbetande som tjänar över 22000 som lider av de höga skatterna.

Det är den halva som tjänar under medianen som ”under skatter digna ner.” för att citera Internationalen. Deras största problemet idag är, att trots att de jobbar heltid, inte har råd med livets elementa. Många människor tvingas till att ta två eller flera jobb för att klara vardagen. Tidningar delas ut innan man går till jobbet. Dagiset städas efter att man har hämtat sitt barn och nattat det. Löneskillnaderna mellan de lågavlönade och medelinkomsttagarna, inte minst inom LO-kollektivet, ökar explosionsartat. Andelen fattiga växer. De blir hänvisade till bidrag. Det rapporteras om ensamstående mammor som tvingas gå ur a-kassan för att får råd till att ge sin barn mat den sista veckan i månaden, dvs de har inte en marginal på 300 kronor av sin disponibla lön för att få del av välfärdsstatens gåvor. Att i det läget påstå att en sänkt a-kassa skulle lösa denna ensamstående mammas grundläggande problem är oförskämt. Det är att spotta henne i ansiktet. Det är den disponibla inkomstens storlek som är boven.

Det socialdemokratiska projektet, ”Folkhemmet” förändrades från ett jämlikhetsprojekt till ett välfärdsteknokratiskt system. När Wigforss och Sträng på 1970-talet förutser detta och höjer ett varningens finger sätter akademikerna sig och utformar makarna Myrdals välfärdsutopi, den starka staten. Idag, 40 år senare ser vi resultatet.

Idag skall man kvalificera sig för bidrag, genom att bit för bit avyttra sin egendom, inte ha tillfälliga inkomster, inte ha något sparat, acceptera att myndigheten kontrollerar dina göranden och låtanden, ständigt stå till förfogande, acceptera att myndigheten bestämmer ditt boende, dina resvanor, kontrollerar dina förtroliga utbyten via internet med nära och kära, etc etc.

Jag frestas att påstå att människan skall acceptera en sorts modern livegenskap för att komma i åtnjutande av välfärdssystemens frukter. Det är ett system som inte låter fria, jämlika och solidariska individer växa.

Sverige ligger bland de sämsta enligt en mindre uppmärksammad statistik från OECD när det gäller förmögenhetsfördelningen. Ett mycket litet fåtal i vårt land disponerar huvuddelen av de samlade förmögenheterna.

Det betyder kort och gott att många människor inte har sparade pengar. Vilket i sin tur gör oss fullkomligt blottade i en situation då vi skulle behöva pengar. Ta tex en tandläkarräkning på 10000. Den är för många en omöjlighet att betala, med mindre än att man tar ett dyrt banklån. Det mest sannolika alternativet är att man avstår tandvårdsbehandlingen.

Så befäster man ojämlikheten i samhället. Att i det läget förespråka högre skatt för mera bidrag är snurrigt. Bidrag kan aldrig ersätta inkomst. Om inte annat märks det när vi kommer till pensionen. För du får inga pensionspoäng på bidragsförskottet eller bostadsbidraget.

I stället för att fokusera på högre eller lägre skatter för hög- och medelinkomsttagare borde socialdemokratin inrikta sig på de nya makt- och privilegiestrukturer som byggts i samhället framför allt i staten. Staten måste utgå från ett medborgarperspektiv och demokratiseras, bli en mindre stat för att ge utrymmet åt medborgarnas egna initiativ, ny samfälligheter, gemensamma lösningar på välfärdens ansvar skall kunna utvecklas.

Det överordnade målet måste vara att ge människorna möjlighet att skapa sin egen lycka. Aktiva människor som verkar för att finna sin väg till ett värdigt liv. Inte fogliga undersåtar som yxar till sig själva för att passa in i någon mall. En ny välfärdspolitik måste grundas på en ärlig och öppen självkritik över våra egna tillkortakommanden under de senaste 40 åren.

Och det socialdemokratiska partiet måste förändras med detta, bli mer demokratiskt, finna nya former för det inre arbetet, vända sig utåt och knyta an till de grupper av människor som har energin att arbeta för förändring.

Socialdemokratin måste komma tillbaka till rötterna, åter bli ett parti för de som, enligt Internationalen, kräver sin rätt, de som under skatter digna ner, de som vill ha fred, de som kräver människovärdet åter.

Vi måste förändras, från botten och uppåt.

Vi måste förstå att människan är det centrala i varje värdigt system, inte systemet självt.

Utanför vår traditionella väljarbas finns det en trötthet vid politik, en rörlighet kring sakfrågor och en ovilja mot vattentäta skott. Här finns inget klart politiskt alternativ, men man ”förenas” i en ovilja att leva ett liv som inte tillgodoser elementära behov av trygghet och omsorg, för sig själva och för andra. Staten framstår inte som vare sig bättre eller sämre än de privata. Snarare ser man staten som en trög och motverkande koloss. Staten är inte längre folkets tjänare utan dess herre.

En politik för förändring måste ta fasta på deras viljor, vi måste kunna lyssna till deras åsikter och omvandla det till ett hållbart politiskt alternativ.

Många röstade på de nuvarande regeringspartierna i hopp om att det skulle leda till förändringen, men i stället fick vi det rakt motsatta, ett snålt och tillknäppt liv där regeringens främsta kännetecken var mera kontroll: av arbetslösa, av sjukskrivna, av offentligt anställda, tillsammans med en traditionell högerpolitk som gynnade de redan välstående. Den imploderande finansmarknaden kom som en räddande ängel, regeringen fick visa handlingskraft. Den ansvarfulla förvaltaren av den starka staten.

Vad vi behöver är inte i första hand en valvinst 2010, missförstå mig rätt. Vi behöver en ny politisk plattform som når fram till de människor som längtar efter förändringen, de som längtar efter att få mer makt över sina egna liv, de som tröttnat på att hunsas i vårdköer och försäkringssystem, de som avskyr storföretagens arrogans och privilegiesamlarnas självgodhet, de som hellre vill se sina barns trygghet och välfärd än stämpelklockor på dagis, de som tror på att vår värld är rik nog att skapa ett samhälle för alla. De som menar att alla människor har lika värde.

De som ropar efter en politik för framtiden.

Det finns faktiskt de som skriver intressant om de här frågorna, bl.a. här, här, här, här, här och här.

På Knuff och Netroots samlas tyckare och tänkare.

Tidningarna skriver också DN, SvD, Dagens Arena, Efter Arbetet