Genom att reducera verkligheten till Milton Friedmans nyliberala världsbild, så blir Lindblom också dess företrädare.

I ett av det värre inslagen i den pågående debatten om vinster i offentlig verksamhet ger nu LO-tidningens politiske redaktör, Martin Lindblom, den intellektuella ohederligheten ett ansikte. Genom att till synes ha fastslagit en självklarhet, att överskott i offentlig verksamhet antingen ska gå tillbaka till den offentliga kassan eller till skattebetalaren genom skattesänkning, så glider han snabbt förbi verkliga frågan: den om hur dessa skattepengar används! I stället för att diskutera kvalitet, utformning, politiska och demokratiska mål med den offentliga sektorn och skattemedlens effektivitet i detta så kan han avfärda den med en banal kameral princip och en högljudd deformering av motståndarens positioner. Och när det inte förmår skyla hans egen okunnighet så kommer invektiven, stämplarna som pestflaggar motståndaren och skänker honom själv avlat. På så sätt slipper han debattens kärna och kan hänge sig åt sina principer.

Lindblom skapar sin egen motståndare genom att själv yxa till en samhällsanalys där han kan avfärda dem med :”Om de som kommunpolitiker inte förstår skillnaden mellan en kommunal investeringskostnad, alltså engångsutgift för en produkt som upphandlas i konkurrens mellan flera privata leverantörer och som (i det här exemplet skolbyggnaden) därefter tillhör kommunen, och de årliga kommunala driftbidrag som ges till kommunens skolor och vårdcentraler, borde de nog genomgå en ABF-kurs i ekonomi.” Med högljuddhet tror han sig kunna förvanska motståndarens position, och sudda ut sin egen okunnighet. Detta är intellektuell ohederlighet.

För att ge eftertryck för sina ord ger Lindblom sig in på ett försök att definiera marknadskrafterna: ”På marknaden är fördelningsprincipen att den som har mest pengar kan köpa mest av de bästa varorna – och denna princip gäller obönhörligt för alla varor som säljs på marknaden. Enda vägen att upphäva konsekvenserna av en ojämlikhetsskapande marknad är en radikal utjämning av alla inkomster – och det är inte så lätt att åstadkomma.” Detta kommer alltså från en som skall företräda LO, en av arbetsmarknadens starkaste aktörer! Om det som han anför skulle gälla, så underkänner han ju arbetarrörelsens mest framgångsrika projekt, ett marknadsekonomiskt mönsterprojekt, nämligen arbetsmarknaden. Varken inkomstnivellering eller Milton Friedmans nyliberala rovdjurskapitalism har varit den svenska arbetarrörelsens politiska mål eller medel.

Men Lindblom hävdar det och sedan har han mage att beteckna de som vill kämpa för kooperation, starka intresseorganisationer och demokratiskt inflytande, på oss som hävdar att det finns andra gemensamhetsformer än statliga myndigheter, att demokratin är till för medborgarna i första hand och inte dess tjänstemän, som nyliberala!

Svensk arbetarrörelse har i hundra år kämpat för en arbetsmarknad där dess aktörer, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer skall styra. Statens roll skall vara minimal, icke ingripande och bekräftande av de avtal som starka och jämbördiga parter uppnår i förhandlingar.
Marknadsekonomin som sådan är inte ifrågasatt, bara ojämlikheten mellan dess aktörer. Därför byggde vi fackföreningar, hyresgästföreningar, bostadskooperation, Konsum, Folkets hus. Så skulle vi stå starka tillsammans. Socialdemokratisk elementa, samhällsomvandlingens ABC. Men Lindblom förnekar överhuvudtaget denna möjlighet när han skriver: ” I den verkliga världen finns alltid en målkonflikt mellan kvalitet och pris. Det går inte att både maximera kvalitet och minimera kostnader, inte ens på en äkta kommersiell marknad.” Genom att reducera verkligheten till Milton Friedmans nyliberala världsbild, så blir Lindblom också dess företrädare. Att han själv då kastar dess stigma på motståndaren är intellektuell ohederligt.

Det är en intellektuell ohederlighet av samma märke som den Enn Kokk visar upp i samma debatt, när han förminskar och avvisar motståndarens argument, genom att hänvisa till sin egen position i partiets centrala funktioner och upprättar en egen nomenklatura av hänvisning till sin egen position i närheten av arbetarrörelsens ”kändisar”. Det är intellektuell ohederlighet, på samma sätt som när samme Kokk avvisar argument om vårdens pengasluk med att de problem som vi kan se i svensk vård också förekommer i andra länder och därför på något märkligt vis ska stå utanför debatt. Ska rasism, ojämlikhet på arbetsmarknaden, diskriminering, som ju också förekommer i andra länder, på samma vis vara frågor som inte kan diskuteras? Det påstår Kokk och jag vill hävda att det är mot bättre vetande. Alltså är det intellektuellt ohederligt. Och debatten med dem blir överflödig.

Socialdemokratins hopp kan i stället ställas till andra:

”Socialdemokratin har stora problem. Konkreta politiska förslag och lösningar lyser med sin frånvaro, alltför stort fokus läggs vid borgerlighetens tillkortakommanden. Som unga socialdemokrater är vi oroade över utvecklingen. Partiet har kommit till ett vägskäl, att förpassas till ständig opposition som försvarare av gårdagens politik – eller att lyfta blicken för att åter våga driva politiska frågor som presenterar förbättringar i människors vardag.”



Andra skriver intressant om dessa frågor här och här, här, här och här.

DN, Svd, DD, Dagens Arena, Efter Arbetet