Äntligen en början till ett vårdpolitiskt program.

Idag presenterar Ylva Johansson ett vårdpolitiskt program som tar fasta på att vård skall var lika var du än bor och täckas av den försäkring som delas av alla. Hon föreslår ett slags certifiering och kontrollerande uppföljning a la det som finns i Danmark.

Man kan ju tycka att det här skulle vara en självklarhet för en politiker med ansvar för alla de skattemedel man begär från medborgaren. Men det är det inte. Jag har under en längre tid påpekat i artikel efter artikel det horribla i att 20% av vårdens medel går åt till att rätta till fel begågna i vården. Mina siffror är hämtade från Socialstyrelsens rapport 2008 och Vårdförbundets långvariga kamp mot nedskärningarna. Men socialdemokratiska politiker väljer att blunda. I stället begär de att skattebetalarna skall betala mer för sina egna tillkortakommanden. Jodå, det finns andra landstingspolitiker än socialdemokrater, men det fråntar ju inte socialdemokrater från ansvar.

När fakta påtalas möts man häpnandsväckande ofta av misstro. Var kommer de siffrorna från? säger Johans Sjölander och hävdar att jag överdriver! Borde inte en socialdemokratisk landstingspolitiker med ansvar för vården läsa Socialstyrelsens rapporter, kan man tycka? Åter andra tycker att detta inte hör till en debatt om användningen av skattemedel. De flesta är dock bara likgiltiga. Man silar mygg och sväljer kameler. Kanske är det som en anonym (sic!) landstingspolitiker säger till tidskriften Fokus: »ingen riktigt vill veta hur illa det är«:– Om det skulle bli tydligt skulle staten tvingas köra över landsting och kommuner – och det vågar man inte."

Jag kan i och för sig förstå det nymornade tvivlet: 20%, 26 MILJARDER i svinn! Men det är dags att även socialdemokraterna börjar ta de här frågorna på allvar, för allvarligt är det. Tack vare Ylva Johanssons mod att självkritiskt granska den egna verksamheten så får vi socialdemokrater nu ett handlingsprogram som börjar ta tag de här frågorna.

Frågan är bara om (s) vågar gå hela vägen ut? Eller kommer detta också att tystas ner?

På de socialdemokratiska bloggarna lär det inte skrivas något, mer än möjligen en släng om Ylva Johansson äktenskap med "nyliberalen" Erik Åsbrink, men om du finner sakfrågan om vården intressant så kan du läsa mer här och här och här.

DN, SvD, Vårdförbundet,

Reinfeldt och m som statskramare.

Fredrik Reinfeldt och moderaterna visade på stämman att de nu vill ta upp kampen om att vinna statskramarkampen. Socialdemokraterna har alltför länge fått ha egenrätt till titeln, men nu ger moderaterna sig in kampen på allvar.

De ska nu på allvar visa att de är statens bästa förvaltare. Moderaterna sk bli det statsbärande partiet, och för att bli det tänker de konfiskera några socialdemokratiska acessoarer. Till en början var det det nya arbetarpartiet, folkhemmet och Per Albin sedan den svenska modellen och nu så ska de ta den starka staten och Tage Erlander. Bortsett från historielösheten - Tage Erlander kan knappast läggas till last för "den starka staten, snarare borde de släpat upp ett gäng kostymklädda välkammade akademiker och Olof Palme, men då hade väl kongresshallen imploderat.

I vilket fall så är den politiska agendan glasklar, moderaterna tänker göra allt för att få stanna vid makten, och då gäller det att lägga sig så nära socialdemokraterna som möjligt. tidigare har socialdemokratiska partiet haft monopol på samhällsansvar, men nu ska vi få partier som tävlar om att vara de bästa förvaltarna av den starka staten; ansvarsfullhet, budgetdisciplin och sanering är honnörsorden. Vad moderaterna försöker göra är att inlemma sig i den strömmning i svensk politik som velat bygga denna starka stat och då måste man kunna knyta an till detta bygges start på tidigt 1970-tal. Tage Erlander får bli en lämplig gisslan för ambitionen.

Men politiskt vill ju moderaterna bara knyta upp de samhällsskikt som återfinns bland den halva av befolkningen som tjänar mest, de verkliga vinnarna av detta 40-åriga projekt, den starka staten.

Andra skriver om detta både intressant och välformulerat, här och här och här och här.

Nyligen

DN, SvD, DD, Dagens Arena, Fokus

I små trånga grupperingar av sektkaraktär ökar smittorisken.

Jag har idag tagit beslutet att inte längre publicera mig på s-info och s-bloggar. Beslutet grundar sig på en debattstil som förekommer där som slutligen passerat alla gränser för anständighet. För att inte smittas får man hålla sig undan, är min konklusion. Jag pingar i fortsättningen bara Netroots, Intressant, nybloggat, knuff med flera.

Om att kasta sten i glashus och djup självinsikt.

Här är ett utdrag ur ett kommentarsfält från SSK-bloggen tidigare i år. Meningsutbytet mellan Catti Ullström och mig kom en bit ner i debatten, och illustrerar mycket väl hur hon, som gärna själv kritiserar andra, formulerar och driver sin sak i debatterna. En aning självkritik hade varit klädsam.


….....
Anders Nilsson said...

Förstår inte motsättningen. Menar du på fullt allvar att när 75% av det disponibla löneutrymmet diponeras av staten, det offentliga, att vi inte satsar på det?

På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet. Sanningen är ju den att det bara är under de de senaste åren som någon liten förändring till ökad privat konsumtion skett, istället är det ju så att den privata konsumtionen har skurits ner till hälften sedan mitten av 1970-talet utan att man sett motsvarande ökning av välfärden.

Ska vi vara det parti som försvarar skatterna så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården räknar socialstyrelsen med att 20% (sic!) är "svinn". Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser.

Att stoppa svinn, slöseri, mygel och maktfullkomlighet verkar inte intressera eller engagera.
Men jag lovar att om du går till familjen Vårdbiträde/lagerarbetare och talar om att de konsumerar för mycket privat, så vinner du inte mycket sympati där.

June 24, 2009 10:59 AM

Catti Ullström said...

Vart får du de där 75 % ifrån? jag betalar inga 75 % och jag är ändå höginkomsttagare. Skulle utan problem kunna betala betydligt mer.

June 24, 2009 11:29 AM


Anders Nilsson said...

Facket occh arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutryme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i komunal. och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter som är en blandning av skatter och avgifter, återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Detta betalar du sedan för hyra, mat, resor, dagis osv. Min exempelfamilj förbrukar hela lönen innan nästa månad. På denna förbrukning betalar man 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att du har 27 kronor kvar. Resten disponerar staten, (jag överdrev lite och sa 75% det skulle vara 73%). Så faktum är att vad du än tror så disponerar staten 73% av ditt produktionsresultat.

June 24, 2009 1:19 PM

Catti Ullström said...

När jag tjänade 14.00 fick jag ut 10.000. Så jag förstår faktiskt fortfarande inte. Den här månaden tjänade jag ca 35.000 och får ut någonstans 24.000

Så vare sig som låginkomsttagare (fram till förra månaden) eller som höginkomsttagare (fick första lönebeskedet igår) betalade jag några 73 %. Och jag måste betalat ganska exakt vad man ska, för jag fick i princip inget alls tillbaka på skatten.

Är jag särbehandlad?

För annars verkar det där lite som hittepå.

June 24, 2009 1:49 PM


Catti Ullström said...

Och för i övrigt finns det en massa möjliga skattetekniska åtgärder som man kan genomföra utöver inkomstskatt. Ett bra exempel som jag tycker vore värt att prova är möjligheten att beskatta taxeringsvärde.

June 24, 2009 1:52 PM


Anders Nilsson said...

Där har du helt rätt C, det finns andra vägar till finansieringen av välfärden.

Men för att klargöra det där med skatten. Jag talar alltså om hur stor del som staten disponerar av löneutrymmet. Löneutrymmet är den del av produktionsresultatet som facket och arbetsgivaren har kommit fram till finns tillgängligt för att fastställa din lön. Om du får ut 24000 efter skatt, så motsvarar det ett löneutrymme på ca 73000. Från löneutrymmet skall dras inkomstskatt, arbetsavgifter och andra avgifter och slutligen så kommer också din konsumtion att beskattas genom fastighetsavgifter, egenavgifter i välfärdssystemen och framför allt moms. Och detta totalt motsvarar då ca 73% av löneutrymmet.

Det här är inget "hittepå", du behöver inte ens ha läst ekonomi för att beräkna det, det räcker med en vanlig kalkylator :). Så när du bara tittar på ditt lönebesked så talar det inte om allt.

Genom att titta på löneutrymmet så får man en uppfattning om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden, men framförallt så visar det på vilken samhällelig dynamik som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 60 eller 90% av löneutrymmet så skulle det genast bli kontraproduktivt, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Den stora grupen lågavlönade i svensk ekonomi är kanske det allra största politiska problemet, och en fråga som vi socialdemokragter måste komma upp med en lösning på.

Jag gratulerar dig till att du i dessa dagar har fått ettjobb med en bra lön, men det är inte den gruppen jag oroar mig för. Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter löser det inte, så vad göra? Du föreslår andra skatter, andra konstruktioner av skatterna och det är en bra början, jag föreslår ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Men det verkar vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det politiskt kloka i det ställer jag skarpt ifråga.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion.

June 24, 2009 5:51 PM


Anders Nilsson said...

Och nästa år Cattis kan jag glädja dig med att din skatt stiger till 50% eftersom du med din inkomst kvalificerat dig till statlig skatt.

June 25, 2009 10:25 PM


Catti Ullström said...

nej. det har jag inte, det är bara just den här månaden för att jag tjänat så mkt extra, även om jag tjänar hyfsat. men jag skulle gärna betala 50 %, om de var din poäng.

June 25, 2009 11:46 PM


Anders Nilsson said...

Nej Cattis, någon poäng var det inte, utan bara ett påpekande att den som tjänar över 380000/år betalar 50% skatt, inte 29% som du betalade den här månaden. Du glömde att upplysa om det.

Nej min poäng är hur stor del som staten disponerar av det löneutrymme som du har jobbat ihop. Och hur stor del som är möjligt att "förstatliga" utan att produktiviteten planar ut och skatten blir kontraproduktiv, tex när skatten lämnar så lite igen att vederbörande måste söka bostadsbidrag för att kunna betala hyra. Det kontraproduktivt.

Men intresset för att diskutera verkliga skattefrågor verkar minimalt bland sossebloggare, så är det inte ute i verkligheten det kan jag lova dig.

June 27, 2009 2:11 PM


Catti Ullström said...

i s-studenter diskuteras rätt mkt skattepolitik. till hösten släpps boken nationaldemokrati för vänstern, som vår klubb på handels skrivit och i en antologi som kommer senare under hösten kommer frågorna upp igen, i kapitel också de helt skrivna av våra aktiva medlemmar. precis som i det du kallar verkligheten och lite halvsyrligt antyder att jag inte känner till (nej, för jag som bara varit sosse i tre år är säkert mer påverkad av de politiska världen än du som varit aktiv i vad jag antar är förbannat många fler år).

och fiö skulle jag säga att vi diskuterar skatter på ett rätt mkt trevligare sätt än du som mer tycks vara intresserad av billiga poäng och etiketterande av de du debatterar (vi är alltid vänstertomtar och skattekramare och vad det nu kan vara) med än att faktiskt diskutera. ett faktum som dessutom gör dig rätt trist att diskutera med. kanske är det så ni vuxna politiker tycker man ska göra, jag klarar mig alldeles utmärkt utan dina spydigheter.

June 28, 2009 12:32 AM


Anders Nilsson said...

Alldeles oavsett att jag inte hittar de epitet som du pådyvlar mig någonstans i vårt utbyte, så är det säkert så du vill ha det. Och vad gäller verkligheten, så kan jag bara än en gång konstatera att debatten bland sossebloggare inte återspeglas i den. Och det här är ett stort problem för socialdemokratin. Vill man inte se det eller erkänna det så kommer nog raset bland väljarna att fortsätta.

Rent sakligt verkar du ju inte vilja diskutera skattepolitik med någon som har en annan syn än du. Men konstruera inte några spydigheter som faktiskt inte finns där. Det är att göra det altför lätt för sig.

June 29, 2009 11:27 PM

Catti Ullström said...

skattekramare är det visst vi kallas i ett inlägg där du länkar till inlägget ovan. vänstertomte var för typ ett år sedan, ungefär samtidigt som du satte alla oss som var emot emu i samma båt som diverse otäcka högerextremister.

jag diskuterar gärna skattepolitik, men inte om diskussionen inte är en diskussion.

vi har definitivt olika syn. jag tycker att skatten bör höjas, framförallt för höginkomsttagare likt jag själv. men sedan är jag mer intresserad av andra typer av skatter än inkomstskatten, till exempel ett införande av beskattning av taxeringsvärde. det har jag redan skrivit men du var uppenbart enbart intresserad av att diskutera just inkomstskatt.

jag har som sagt inget problem med att betala mkt skatt, speciellt inte när jag nu tjänar rätt bra. men inte heller när jag tjänade 14.000 innan skatt tyckte jag att det var för mkt skatt (fick ut runt 10.000). det som gjorde det svårt att leva på var snarare den absurda bostadsmarknaden i Stockholm där det är svårt att hitta en etta under 8000 eftersom man tvingas hyra i andra hand och det knappt finns några hyresrätter (som är etter) kvar och inte heller planeras någon nybyggnation.

skulle samhälleliga funktioner såsom hyresmarknad och skola och försäkringar fungera väl så skulle man klara sig rätt väl, också i dyra sthlm. problemet blir när de inte gör det, men då är det såsom jag ser det inte framförallt skattesatserna i inkomstskatten som är problemet utan det sätt framförallt 40-talisterna låtit det välfärdssamhälle som byggdes upp åt dem när de var unga förfalla så att vår unga generation får sopa resterna.

June 30, 2009 4:52 PM


Anders Nilsson said...

Ok Jag tror att du förväxlar mig med någon, men ok om jag har förolämpat dig på något sätt så ber jag dig om ursäkt.

Jag är helt enig med dig om att det är den generation som tog över på 70-talet och bestämt färdriktningen till nu, 40-talisterna, som har förstört mycket. Det är också hela poängen och kontentan av allt jag har skrivit i dessa frågor, ett samhällsbygge som har gått snett.

Och det jag med bestämdhet hävdar är att det inte är omedelbart kopplat till hur mycket skatt vi betalar, vore det så så motsäger du dig själv eftersom det goda samhälle som vi 40-talister har förstört betalade mycket mindre skatt än i dag. Så orsakerna står inte att finna i skatten. Med det vill jag ha sagt att ett välfärdsamhälle inte är möjligt utan att vi betalar skatt och ganska mycket skatt tom. Men det är som sagt, ingen direkt förbindelse mellan hur mycket vi betalar och hur mycket välfärd vi får ut. Jag talar om inkomstskatten för att det är den som politikerna vill höja, och där säger jag att det är fel väg att gå eftersom det drabbar låginkomsttagrna hårdast. Det gör nu andra skatter också, nån ska betala dem.

Det är en illusion att tro att den högsta decilen i löneskiktningen skulle betala den, de pengarna finns inte. Skulle vi låta de nya skatterna bäras av den halva som ligger över medianlönen så skulle den genomsnittliga skattehöjningen ligga på 6-7000 kronor i månaden, dvs en sjuksköterska med 24000 skulle utöver de 7500 hon betalar idag betala ytterligare 7ooo kronor alltså totalt 14500 och få ut 9500 efter skatt, oavsett om det är i form av inkomstskatt eller andra skatter. Hon skulle då ha betydligt mindre att röra sig med än en annan löntagare som tjänar 21499 kronor i månaden. Det är orimligt. Alltså måste även de lågavlönades skattenivåer justeras upp, och då står vi där med problemen likadana som nu. Därför har jag talat för det som du själv utrycker så här "skulle samhälleliga funktioner såsom hyresmarknad och skola och försäkringar fungera väl så skulle man klara sig rätt väl, också i dyra sthlm. problemet blir när de inte gör det,"

June 30, 2009 6:15 PM

Här avslutade Cattis Ullström diskussionen utan flera kommentarer. Döm själva. Vem anklagar, vem sätter etiketter, vem kommer med ”hittepå” (som antagligen är en omskrivning för lögner )?

Nyhetshögern nere för räkning

Håller USA på att tilfriskna under Obama och brinnande finanskris? Och nu tänker jag själsligt. Robert Murdochs affärskanal, Fox Business News, finns tillgängligt i 49 miljoner hem men ses bara av 21 tusen hushåll på bästa morgontid! Man kan ju tolka detta som att nyhetshögern har förlorat attraktionskraften när verkligheten traskade in och rörde om i grytan.

Intressant

Vi måste förstå att människan är det centrala i varje värdigt system, inte systemet självt.

Det är ironiskt att i den pågående debatten om skatterna och en vinnande (s)-politik så förenas både de nydanande och deras häftigaste kritiker i sin ensidiga syn på och omsorg om medelklassen. Jag vill påstå att det inte är de som tjänar över medianen, dvs den halva av de yrkesarbetande som tjänar över 22000 som lider av de höga skatterna.

Det är den halva som tjänar under medianen som ”under skatter digna ner.” för att citera Internationalen. Deras största problemet idag är, att trots att de jobbar heltid, inte har råd med livets elementa. Många människor tvingas till att ta två eller flera jobb för att klara vardagen. Tidningar delas ut innan man går till jobbet. Dagiset städas efter att man har hämtat sitt barn och nattat det. Löneskillnaderna mellan de lågavlönade och medelinkomsttagarna, inte minst inom LO-kollektivet, ökar explosionsartat. Andelen fattiga växer. De blir hänvisade till bidrag. Det rapporteras om ensamstående mammor som tvingas gå ur a-kassan för att får råd till att ge sin barn mat den sista veckan i månaden, dvs de har inte en marginal på 300 kronor av sin disponibla lön för att få del av välfärdsstatens gåvor. Att i det läget påstå att en sänkt a-kassa skulle lösa denna ensamstående mammas grundläggande problem är oförskämt. Det är att spotta henne i ansiktet. Det är den disponibla inkomstens storlek som är boven.

Det socialdemokratiska projektet, ”Folkhemmet” förändrades från ett jämlikhetsprojekt till ett välfärdsteknokratiskt system. När Wigforss och Sträng på 1970-talet förutser detta och höjer ett varningens finger sätter akademikerna sig och utformar makarna Myrdals välfärdsutopi, den starka staten. Idag, 40 år senare ser vi resultatet.

Idag skall man kvalificera sig för bidrag, genom att bit för bit avyttra sin egendom, inte ha tillfälliga inkomster, inte ha något sparat, acceptera att myndigheten kontrollerar dina göranden och låtanden, ständigt stå till förfogande, acceptera att myndigheten bestämmer ditt boende, dina resvanor, kontrollerar dina förtroliga utbyten via internet med nära och kära, etc etc.

Jag frestas att påstå att människan skall acceptera en sorts modern livegenskap för att komma i åtnjutande av välfärdssystemens frukter. Det är ett system som inte låter fria, jämlika och solidariska individer växa.

Sverige ligger bland de sämsta enligt en mindre uppmärksammad statistik från OECD när det gäller förmögenhetsfördelningen. Ett mycket litet fåtal i vårt land disponerar huvuddelen av de samlade förmögenheterna.

Det betyder kort och gott att många människor inte har sparade pengar. Vilket i sin tur gör oss fullkomligt blottade i en situation då vi skulle behöva pengar. Ta tex en tandläkarräkning på 10000. Den är för många en omöjlighet att betala, med mindre än att man tar ett dyrt banklån. Det mest sannolika alternativet är att man avstår tandvårdsbehandlingen.

Så befäster man ojämlikheten i samhället. Att i det läget förespråka högre skatt för mera bidrag är snurrigt. Bidrag kan aldrig ersätta inkomst. Om inte annat märks det när vi kommer till pensionen. För du får inga pensionspoäng på bidragsförskottet eller bostadsbidraget.

I stället för att fokusera på högre eller lägre skatter för hög- och medelinkomsttagare borde socialdemokratin inrikta sig på de nya makt- och privilegiestrukturer som byggts i samhället framför allt i staten. Staten måste utgå från ett medborgarperspektiv och demokratiseras, bli en mindre stat för att ge utrymmet åt medborgarnas egna initiativ, ny samfälligheter, gemensamma lösningar på välfärdens ansvar skall kunna utvecklas.

Det överordnade målet måste vara att ge människorna möjlighet att skapa sin egen lycka. Aktiva människor som verkar för att finna sin väg till ett värdigt liv. Inte fogliga undersåtar som yxar till sig själva för att passa in i någon mall. En ny välfärdspolitik måste grundas på en ärlig och öppen självkritik över våra egna tillkortakommanden under de senaste 40 åren.

Och det socialdemokratiska partiet måste förändras med detta, bli mer demokratiskt, finna nya former för det inre arbetet, vända sig utåt och knyta an till de grupper av människor som har energin att arbeta för förändring.

Socialdemokratin måste komma tillbaka till rötterna, åter bli ett parti för de som, enligt Internationalen, kräver sin rätt, de som under skatter digna ner, de som vill ha fred, de som kräver människovärdet åter.

Vi måste förändras, från botten och uppåt.

Vi måste förstå att människan är det centrala i varje värdigt system, inte systemet självt.

Utanför vår traditionella väljarbas finns det en trötthet vid politik, en rörlighet kring sakfrågor och en ovilja mot vattentäta skott. Här finns inget klart politiskt alternativ, men man ”förenas” i en ovilja att leva ett liv som inte tillgodoser elementära behov av trygghet och omsorg, för sig själva och för andra. Staten framstår inte som vare sig bättre eller sämre än de privata. Snarare ser man staten som en trög och motverkande koloss. Staten är inte längre folkets tjänare utan dess herre.

En politik för förändring måste ta fasta på deras viljor, vi måste kunna lyssna till deras åsikter och omvandla det till ett hållbart politiskt alternativ.

Många röstade på de nuvarande regeringspartierna i hopp om att det skulle leda till förändringen, men i stället fick vi det rakt motsatta, ett snålt och tillknäppt liv där regeringens främsta kännetecken var mera kontroll: av arbetslösa, av sjukskrivna, av offentligt anställda, tillsammans med en traditionell högerpolitk som gynnade de redan välstående. Den imploderande finansmarknaden kom som en räddande ängel, regeringen fick visa handlingskraft. Den ansvarfulla förvaltaren av den starka staten.

Vad vi behöver är inte i första hand en valvinst 2010, missförstå mig rätt. Vi behöver en ny politisk plattform som når fram till de människor som längtar efter förändringen, de som längtar efter att få mer makt över sina egna liv, de som tröttnat på att hunsas i vårdköer och försäkringssystem, de som avskyr storföretagens arrogans och privilegiesamlarnas självgodhet, de som hellre vill se sina barns trygghet och välfärd än stämpelklockor på dagis, de som tror på att vår värld är rik nog att skapa ett samhälle för alla. De som menar att alla människor har lika värde.

De som ropar efter en politik för framtiden.

Det finns faktiskt de som skriver intressant om de här frågorna, bl.a. här, här, här, här, här och här.

På Knuff och Netroots samlas tyckare och tänkare.

Tidningarna skriver också DN, SvD, Dagens Arena, Efter Arbetet

19 augusti 1989, Sopron i Ungern.

Idag firar vi 20-årsdagen av den paneuropeiska picknicken i Sopron, på gränsen mellan Ungern och Österrike. 600 människor, vuxna och barn, rusar mot gränsposten. Från den ungerska sidan mot den österrikiska. De har lämnat sina Trabanter några hundra meter bort och tänker lämna sitt land. Utan att veta om de kommer att stoppas, förmodligen skjutas i så fall, lämnar de allt. Deras handling kom att bli en symbolhandling. Det kommunistiska systemet i östra Europa föll. Inte över en dag, men inom några månader. 70 år av terroristisk diktatur börjar att monteras ner i samma ögonblick som den ungerske gränsvakten bestämmer sig för att inte göra något för att stoppa de 600.

Det här är en historisk dag. 1900-talets största sociala och politiska projekt går i graven. Det handlar givetvis inte om blundande gränsvakter. Det handlar om en politisk utopi som visar sig oduglig. De planekonomiska systemen som byggdes i centrala och östra Europas länder förmådde varken skänka människorna ekonomisk, politisk eller social frihet.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Ryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Albanien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien var alla länder vars politiska signum blev diktatur, Planekonomier, planerades av staten, som ledde till social misär. Skoningslöst avslöjades här idén att en stat med produktionsmedlen i sin hand skulle kunna skänka sitt folk lycka. Det som skapades var ett förmyndarsamhälle där staten och dess funktionärer alltid visste bäst. Ner i varje por, i minsta skrymsle av samhällskroppen sipprar ett förmynderiets gift. Och för att sprida det krävdes ett övervakningssamhälle som engagerade samtliga dess medborgare, antingen som bevakad eller som bevakare. Instämde du inte blev du skickad till de planekonomiska mönstersamhällena, där principen om ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” nådde sin utopiska fulländning. Gulag var inte bara fängelser, det var också det organiserade uttrycket för en samhällsutopi. De som försökte fly denna utopi dödades. Aldrig har det demonstrerats med större tydlighet att planekonomi aldrig låter sig förenas med demokrati, med fria tankar som yttras fritt och vars yttersta vilja får manifesteras i medborgarnas val. 100 miljoner döda bär vittnesbörd om detta.

Den 19 augusti för 20 år sedan gick 600 modiga människor mot gränsen i Sopron, klippte det symboliska låset i gränsbommen och fortsatte in i Österrike. Efter sig lämnade de ett samhälle i total politisk, ekonomisk och social bankrutt. Framför sig bar de ett befriat Europa.

Låt oss aldrig glömma det.

Du kan läsa mer här, här, här. Intressant bloggas här, här och här.

Genom att reducera verkligheten till Milton Friedmans nyliberala världsbild, så blir Lindblom också dess företrädare.

I ett av det värre inslagen i den pågående debatten om vinster i offentlig verksamhet ger nu LO-tidningens politiske redaktör, Martin Lindblom, den intellektuella ohederligheten ett ansikte. Genom att till synes ha fastslagit en självklarhet, att överskott i offentlig verksamhet antingen ska gå tillbaka till den offentliga kassan eller till skattebetalaren genom skattesänkning, så glider han snabbt förbi verkliga frågan: den om hur dessa skattepengar används! I stället för att diskutera kvalitet, utformning, politiska och demokratiska mål med den offentliga sektorn och skattemedlens effektivitet i detta så kan han avfärda den med en banal kameral princip och en högljudd deformering av motståndarens positioner. Och när det inte förmår skyla hans egen okunnighet så kommer invektiven, stämplarna som pestflaggar motståndaren och skänker honom själv avlat. På så sätt slipper han debattens kärna och kan hänge sig åt sina principer.

Lindblom skapar sin egen motståndare genom att själv yxa till en samhällsanalys där han kan avfärda dem med :”Om de som kommunpolitiker inte förstår skillnaden mellan en kommunal investeringskostnad, alltså engångsutgift för en produkt som upphandlas i konkurrens mellan flera privata leverantörer och som (i det här exemplet skolbyggnaden) därefter tillhör kommunen, och de årliga kommunala driftbidrag som ges till kommunens skolor och vårdcentraler, borde de nog genomgå en ABF-kurs i ekonomi.” Med högljuddhet tror han sig kunna förvanska motståndarens position, och sudda ut sin egen okunnighet. Detta är intellektuell ohederlighet.

För att ge eftertryck för sina ord ger Lindblom sig in på ett försök att definiera marknadskrafterna: ”På marknaden är fördelningsprincipen att den som har mest pengar kan köpa mest av de bästa varorna – och denna princip gäller obönhörligt för alla varor som säljs på marknaden. Enda vägen att upphäva konsekvenserna av en ojämlikhetsskapande marknad är en radikal utjämning av alla inkomster – och det är inte så lätt att åstadkomma.” Detta kommer alltså från en som skall företräda LO, en av arbetsmarknadens starkaste aktörer! Om det som han anför skulle gälla, så underkänner han ju arbetarrörelsens mest framgångsrika projekt, ett marknadsekonomiskt mönsterprojekt, nämligen arbetsmarknaden. Varken inkomstnivellering eller Milton Friedmans nyliberala rovdjurskapitalism har varit den svenska arbetarrörelsens politiska mål eller medel.

Men Lindblom hävdar det och sedan har han mage att beteckna de som vill kämpa för kooperation, starka intresseorganisationer och demokratiskt inflytande, på oss som hävdar att det finns andra gemensamhetsformer än statliga myndigheter, att demokratin är till för medborgarna i första hand och inte dess tjänstemän, som nyliberala!

Svensk arbetarrörelse har i hundra år kämpat för en arbetsmarknad där dess aktörer, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer skall styra. Statens roll skall vara minimal, icke ingripande och bekräftande av de avtal som starka och jämbördiga parter uppnår i förhandlingar.
Marknadsekonomin som sådan är inte ifrågasatt, bara ojämlikheten mellan dess aktörer. Därför byggde vi fackföreningar, hyresgästföreningar, bostadskooperation, Konsum, Folkets hus. Så skulle vi stå starka tillsammans. Socialdemokratisk elementa, samhällsomvandlingens ABC. Men Lindblom förnekar överhuvudtaget denna möjlighet när han skriver: ” I den verkliga världen finns alltid en målkonflikt mellan kvalitet och pris. Det går inte att både maximera kvalitet och minimera kostnader, inte ens på en äkta kommersiell marknad.” Genom att reducera verkligheten till Milton Friedmans nyliberala världsbild, så blir Lindblom också dess företrädare. Att han själv då kastar dess stigma på motståndaren är intellektuell ohederligt.

Det är en intellektuell ohederlighet av samma märke som den Enn Kokk visar upp i samma debatt, när han förminskar och avvisar motståndarens argument, genom att hänvisa till sin egen position i partiets centrala funktioner och upprättar en egen nomenklatura av hänvisning till sin egen position i närheten av arbetarrörelsens ”kändisar”. Det är intellektuell ohederlighet, på samma sätt som när samme Kokk avvisar argument om vårdens pengasluk med att de problem som vi kan se i svensk vård också förekommer i andra länder och därför på något märkligt vis ska stå utanför debatt. Ska rasism, ojämlikhet på arbetsmarknaden, diskriminering, som ju också förekommer i andra länder, på samma vis vara frågor som inte kan diskuteras? Det påstår Kokk och jag vill hävda att det är mot bättre vetande. Alltså är det intellektuellt ohederligt. Och debatten med dem blir överflödig.

Socialdemokratins hopp kan i stället ställas till andra:

”Socialdemokratin har stora problem. Konkreta politiska förslag och lösningar lyser med sin frånvaro, alltför stort fokus läggs vid borgerlighetens tillkortakommanden. Som unga socialdemokrater är vi oroade över utvecklingen. Partiet har kommit till ett vägskäl, att förpassas till ständig opposition som försvarare av gårdagens politik – eller att lyfta blicken för att åter våga driva politiska frågor som presenterar förbättringar i människors vardag.”



Andra skriver intressant om dessa frågor här och här, här, här och här.

DN, Svd, DD, Dagens Arena, Efter Arbetet

Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision

-det här är en redigerad text från en tidigare blogg -
Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.


Andra skriver intressant om detta här, här och här.

Om Jämtin och vinsterna, om spik i foten och rena osanningar.

Carin Jämtin går i svaromål om vinsterna och friskolorna. Det är bra tänkt. Hon preciserar och vidareutvecklar, men gör det så att det slutar med en tumme.

För det första, av de ca 90 miljoner som går till aktieutdelning så går omedelbart 30 miljoner rätt in i statskassan i form av skatt. Den riktiga summan som disponeras av aktieägarna är alltså 60 miljoner kronor. Och det förändrar inte den principiella frågan mer än på en punkt.

Nämligen, går de trettio miljonerna skattekronor direkt tillbaka till verksamheten?

I rimlighetens namn borde det ju vara så om man ska kunna förstå Kokks, Silfverstrands et consortes resonemang. Min fråga är retorisk. Självfallet går inte skattekronorna tillbaka till respektive skola och dess verksamhet. De går upp i statens samlade kassa och fördelas därefter enlighet med de övergripande politiska besluten. Så är det och så måste det vara. Möjligtvis kan man säga att det är rimligt att pengarna går tillbaka till skattebetalarna. Men det finns ingen garanti att de används till gemensamma nyttigheter. Jag kan garantera att Famnas undersökning skulle fått ett annat utslag om frågan istället löd: Tycker du att det är riktigt att vinst från friskolor skall investeras i krigsmaterielindustrin? Som man frågar får man svar.

Jag är ingen älskare av tanken på att skattepengar i form av vinst från skolor och privata sjukhem, delas ut till aktieägare. Men det är mer en fråga om anständighet. Jag sympatiserar helt med de frivilliga, icke-vinstdrivna företagen som organiseras i FAMNA. Men varför jag kan acceptera att vinstmaximerande företag kör mina barn till skolan, lagar deras lunchmat, trycker och producerar deras böcker, tillverkar deras bänkar och datorer, lägger deras mattor, monterar deras barnsäkrade fönster och dörrar osv, allt det som bidrar till att de får en bra, säker och empatisk miljö, men inte att deras lärare skulle ledas av en chef för ett lika vinstmaximerande skolföretag, det begriper jag inte. Är det så att jag utan att vara medveten om det är besatt av en föreställning om skola och omsorg som ideell verksamhet. Att historien om Florence Nightingale bestämmer mina känslor, att kvinnor, ja det handlar oftast om kvinnor, ska vårda och ta hand om oss utan snöda tankar på vinning, om den obetalde volontären som ledfyr?

För själva vinsten och dess fördelning var ju en välsignelse för samhällsutvecklingen när den kom. Inte så att den skapade något lyckorike, tvärtom klassmotsättningarna skärptes och blev ännu tydligare. Men tanken att vinsten från en verksamhet kunde delas ut, och investeras in en annan bransch, var en förutsättning för vårt moderna samhälle. Det var det feodala samhällets tvång, skråsamhällets begränsningar när det gällde användande av det ekonomiska överskottet, som gjorde att samhället stelnade. Ett samhälle där jordägarna bara kunde skaffa mera jord men inte maskiner, snickarmästaren kunde göra flera stolar och anställa flera snickare men inte lägga vinsten i att utveckla bättre svarvar osv. Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.

Så att rikta sina politiska attacker mot vinsten blir till slut en spik i foten, den missar kärnan i frågeställningarna kring en bra skola. Att införa någon sorts system där överskotten från en verksamhet måste gå tillbaka till samma verksamhet skulle bara skapa elefantsjuka och stagnation.

Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13. När når vi i så fall den ultimata kvaliteten? När det går 5 elever per lärare? 3? 0,5? Att resultaten skulle vara mycket sämre i friskolorna finns inga belägg för. Tvärtom! Så vad argumenterar Jämtin för egentligen?

Jo hon säger att det offentliga måste bli en mycket bättre beställare av välfärdstjänster, och där har hon rätt. Men resonemangen kring vinster i samma verksamhet är befängda. Och i ärlighetens namn så måste vi också sluta använda den rena osanningen, att överskott i offentlig verksamhet plöjs ner i den verksamhet som skapar dem.

Vi lever tack och lov inte längre i feodalismens Europa.

ps. att friskolor betalar moms, som kommunala skolor inte gör, är ju en annan fråga, men som bör tas i beaktande om man talar om kostnader och kvalitet liksom pengar tillbaka till det offentliga. ds

Andra skriver intressant om detta här och här och här.

Då skulle socialdemokratin göra skillnad.

Varför reagerar inte folk kraftigare på den växande arbetslösheten? Varför slänger inte väljarna ut regeringen i förtid? Allt verkar ju så uppenbart, arbetslösheten har växt till 255000. Bland de socialdemokratiska bloggarna rasas det.

Men jag tror att det har en enkel förklaring. Så länge arbetslösheten idag inte når upp till genomsnittet för perioden 1996-2006 så kommer inte folk att gå i taket. Så enkelt är det.

Siffrorna för juli månad respektive år ser ut så här:

1997 486 tusen,
1998 408 tusen,
1999 374 tusen,
2000 308 tusen,
2001 252 tusen,
2002 232 tusen,
2003 266 tusen,
2004 277 tusen,
2005 280 tusen,
2006 244 tusen,
Genomsnittet under vår regeringstid var alltså drygt 310 000 arbetslösa i juli månad.

Jag tror att siffrorna måste stiga till mycket mer än snittet för perioden 1996-2006 innan vi ska börja alarmera, särskilt med tanke på att det var under perioden 2000 till 2006 som förtidspensioneringarna verkligen exploderade.

Och trots att kapitalismen hamnat i sin värsta kris sedan trettiotalet så upplevde vi högre tal 2005 då högkonjunkturen var ett faktum än idag.

Svenska folket ser sig omkring och noterar det de ser, katastrofen blev inte så katastrofal likaväl. Allt verkar ju vara som vanligt. Och däri ligger fällan för oss socialdemokrater. Vi fokuserar på det som folk anser vara normalt. Vi bullrar och bråkar och krismaximerar. Folk genomskådar oss och tar oss inte på allvar.

Om vi istället fokuserade på det som skulle göra det här samhället till ett bättre samhälle att leva i; diskrimineringen, maktlösheten i välfärdssystemen för brukarna, missförhållandena och misshushållningen i de offentliga systemen mm, dvs verklig systemkritik, då skulle vi kunna vinna nya anhängare och väcka politiskt intresse.

Då skulle socialdemokratin göra skillnad.

Andra skriver om arbetslöheten här och här och här.

Demokratins dödgrävare

Det var i början på 2000-talet. Föräldraföreningen hade kallat till möte. Kommunen aviserade neddragningar, uppsägningar av lärare, på vår lilla skola.

Under mötet, dit man skickat kommunalrådet (fp) och oppositionsrådet (s), förklarades att ”kommunens ekonomi tvingar oss”, ”Vi har funnit oss nödsagade...”, ”Trots skattehöjningen klarar vi inte” osv. Efter att ha lyssnat på genomgången, så började frågestunden. Jag vet inte vad politikerna hade föreställt sig, men vi ställde många frågor. Vi krävde besked om varför, vi nöjde oss inte med de svepande formuleringarna. Inte för att vi inte förstod att läget var allvarligt och ekonomin pressad; vi förstod inte det rimliga i att säga upp lärare i en situation där barnkullarna var större än någonsin.

Omsider började bilden avteckna sig. Kostnaderna för att skjutsa elever till skolan hade skjutit i höjden. Bland annat pekades på att hämtningen av två barn på Hamburgö kostade tolvhundra kronor om dagen. Hamburgö ligger 1 minut färja och 7 minuter körning bort från skolan.

Nu började vi föräldrar reagera. Det kan inte vara rimligt att skolans pengar ska gå till att avlöna taxichaufförer, när vi avskedar lärare! För de pengarna kan vi anställa en lärare som åker ut till barnen och undervisar! Diskussionen blev het och vi satte ner foten. Vi tillät inte kommunen att genomföra sina planer, utan krävde att vi skulle få ett par månader på oss för att komma med ett förslag till lösning. Vilket vi gjorde. Vårt förslag var att skolan skulle leasa tre minibussar, anställa 1,5 fritidsledare för att de skulle köra och hämta de elever som bodde krångligt till. Och tro det eller ej, men vi fick gehör för förslaget.

Nu fick alltså skolan fler vuxna med elevkontakt, vi fick tre bussar för att göra resor till muséer, teater, idrott etc, kort sagt vi fick en bättre skola utan att säga upp personal. I själva verket visade det sig att vi dessutom sparade en halv miljon kronor.

Hur blev det då? Vi har ett exempel där aktiva föräldrar tar ansvar för skolans och kommunens ekonomi, där skolan samarbetar bra och kommunen lyssnar. Frid och fröjd?

Vi såg en lysande möjlighet för skolan att ta itu med en del lokalproblem; bildsalen hade fått tas i anspråk som klassrum, grupprum saknades mm.

Nästa år så var överskottet inbakat i kommunens budget, skolans tilldelning minskad med samma summa. Tankarna om utveckling och fortsatt förbättring kunde vi lägga till sidan. Redan här tappade många sugen. Varför ska vi engagera oss när kommunen ändå bara gör som den vill? När sedan framsynta politiker i riksdagen dessutom fick igenom förbudet mot att föräldrar kunde vara med på aktiviteter i skolan, att inga pengar eller insatser fick göras, dog långsamt det aktiva föräldraintresset bort. Allt kunde gå tillbaka till det gamla vanliga. Minus aktiva föräldrar.

Bland socialdemokratiska statskramare så sprids en myt om att i den offentliga skolan går överskotten tillbaka till verksamheten. Man baserar sina principers övertygelse på den. Och man försöker få oss att tro på det. För det låter ju så bra. Men det är bara luftpastejer. Pengarna försvinner in de hål som kommunens ekonomi har. Det finns inga öronmärkta skattepengar. Vilket ju också är det enda rimliga. Skattsedeln kan ju inte förvandlas ett kryssningsformulär, där medborgaren kan kryssa för vad hon vill att skattepengarna ska gå till. Men det borde täppa till truten på skitsnackarna, om de nu har någon känsla för sanningen. Men det ingår säkert inte i principerna.

För varje gång som verklighetens krossar de illusioner som skitnackarna försöker delge människor, varje gång människorna upplever att politiker snackar skit, så förvandlas skitsnackarna från akademiska åsiktsapparater till demokratins dödgrävare.


För att göra det tydligt, det här är ingen plädering för privata skolor, det är en kritik av ett offentligt system som stjälper demokratin, och det är en kritik av de som i debatten med falska argument agerar dess dödgrävare. För sina principer skull.

Ps. Det handlar alltså om en kommunal skola, om det är någon som trott något annat. ds

Bagateller om rätttrogna

Det är fantastiskt vilka krafter ett relativt hovsamt och öppet debattinlägg som Carin Jämtins kan frigöra. Eller var det kanske Robert Nords mfl´s svar som utlöste den.

Strunt samma, upp reste sig, likt Frödings gamla bergatroll, kavalleriet, principryttarna på sina käpphästar. Inte skulle bara det "onda" fördrivas, folket skulle tuktas och förstå att det goda var ont, de som blivit friska av privat sjukvård, de som menar att tandläkaren de nyttjar är snäll och hygglig och gör ett bra jobb, de som tyckte att de fick bättre skola i friskolan måste fås att förstå att allt är precis tvärtom.

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp'na och kyss'na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg'na och vyss'na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp'na
och ta'na med hem till julmat,
och se'n så äter jag opp'na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp'na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt frumla hem nu, hum, hum.
-------

En debatt som kunde ha handlat om kvalitet, god förvaltning av skattebetalarnas pengar, människor inflytande över sin vardag, ja kort sagt en debatt om det goda samhället, förvandlas till en debatt om principer. Likt Tennyssons eremit på pelaren, som ser sina ben ruttna under honom, så skall folket fås att förstå att det blott är de rättrogna som i lidandet kommer till paradis.

Varifrån kommer all denna världsfrånvändhet?

Kan det bero på att vi inte har lyckats formulera en enda programpunkt under tre år i opposition som sträcker sig utanför kategorin "återställare."? Detta trots en borgerlig regering, kapitalismens djupaste kris någonsin och Hammarbys fullkomligt katastrofala insatser i allsvenskan.

I stället för att reflektera över sitt livsverk, utvärdera det och söka ny vägar framåt så har varje sådan ansats trampats ner i höger-vänster gyttjebrottning, där ett antal debattörer verkar föreslå att vi stryker ett streck över de sista 40 åren, plockar upp det gamla partiprogrammet och så börjar vi om.

Man får väl citera en gammal arbetarrörelseikon, Shania Twain, när hon sjunger: "That don´t impress me much."