Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige?

I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.

Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?

Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.

Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?

Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.

Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.

Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.

Andra skriver intressant om detta.

Claes Krantz 1 och 2

Kör du på fel sida vägen, så spelar det ingen roll om du kallar dig borgare eller socialist, du kör åt h-lvete fel.

Håller det på att ske en tillnyktring bland socialdemokrater? På allt fler bloggar med tydligt (s)-märke börjar man nu tala om politikens innehåll, om vilka samhällsfrågor som vi måste ta oss an för att skapa det goda samhället. Man talar plötsligt om att förändra samhällets brister, inte bara vilka frågor som är taktiskt riktiga för att vinna valet.

Centralt står frågan om maktlösheten. Den enskilda medborgarens förhållande till en alltmer maktfullkomlig stat. I sjukvården, i socialvården, på arbetsmarknaden osv förlorar medborgarna alltmer inflytandet över sin egen situation. Medborgaren tilltros inte längre den goda viljan, utan ses som ett illvilligt väsen som skall kontrolleras och anpassas till den stat och den myndighet som utsetts till dennes förvaltare. Den sjukskrivne tilltros inte förmågan att själv delta och utforma sin egen rehabilitering. Arbetsförmedlingens uppgift är inte längre att ge service och förmedla jobb. Den arbetssökande skall lära sig att skriva jobbansökningar. Medborgarna står maktlösa inför systemet. Det som en gång för 50 år sedan var en god utveckling där välståndet fördelades till välfärd för alla har utvecklats till en självgod och kontrollerande maktfullkomlighet inom en statlig sektor i okontrollerad tillväxt. Vi får inte inbilla oss att det är resultatet av en borgerlig regerings insats efter 4 år vid makten. Det har pågått mycket längre. Det är faktiskt innebyggt i själva tanken om en stark stat. Och den borgerliga regeringen har visat hur systemets tumskruvar kan dras.

2007 var jag på Bohuslänsdistriktets första samling för valledare. Där blev alla ombedda att utforma sin egen valaffisch. Det var många förslag om ”Jobben först”, ”Nej till försämringar ” och andra tydliga slogans. Jag föreslog ”Makten till medborgarna” och det möttes av ett skratt av mötesledaren och deltagarna verkade inte förstå. Jag tyckte givetvis att den var genial; rösta på Socialdemokraterna och makten skall återlämnas till folket. Jag beskrev min uppfattning av hur välfärdssystemen alltmer urholkades och hur kontrollsystemen som byggs in i dem alltmer förnedrar människan. Den allmänna munterheten fortsatte, ytterligare en kuf från landsbygden hade presenterat sig. Och mötesledaren påpekade att det i vart fall inte var något man vann val på.

Nu är jag ju inte mera kuf än att jag vidhöll mina åsikter, rådslagen hade precis tagit fart och där kunde man väl påverka, tänkte jag. Vilket också skedde. Ylva Johansson och Stefan Löfven presenterade ett rådslagsmaterial om välfärdsfrågorna som andades ny färdriktning. Man talade om medborgarnas centrala roll i systemen, om människans rätt att ta eget ansvar, man ville förflytta ansvaret för rehabilitering från den statliga försäkringskassan till individen och arbetsmarknadens parter, dvs flytta ansvar och makt från den statliga till den samhälleliga nivån. Det var symptomatisk att de som brukar utmåla sig som ”Vänstern” inom (s), gick till stenhård attack mot vad de betecknade som nyliberalism och borgerlig politik. Rådslagsmaterialet i allmänhet och Ylva Johanssons person i synnerhet verkar väcka starka känslor hos ”vänstern”. (Jag skriver vänstern inom parantes eftersom det ju inte alls handlar om en vänster, utan om en statsförespråkande, maktambitiös falang inom socialdemokraterna som ser ett hot i demokratisering och upplösning av centralmakten.)

Idag får vi dagligen se vad borgerlig politik i verkligheten handlar om, nämligen ännu mera kontroll, ännu mer byråkratisering, ännu fler chefer och ännu mer misstro mot den enskilda människan. Borgarna vill visa hur duktiga och ansvarsfulla förvaltare av den starka staten de är.

Därför är det glädjande att allt fler ansluter sig till ett samhällskritiskt förhållningssätt. Det spelar mindre roll vem som förvaltar staten om det inte finns några ambitioner att förvandla den. Vi vill ha en ny regering som vill något annat, inte bara ett löfte om att de skall vara duktigare. Jag vill ha en regering och ett parti som vågar (själv-)kritiskt granska samhällsbygget.

Var det folket som formade staten eller är det så att vi nu har en stat som gör sitt bästa för att forma folket?

Intressant

Oppositionen gick i fällan när vi hakade på.

Jag är ingen älskare av opinionsmätningar. Jag har svårt att riktigt förstå att de ska behöva betyda något. Snarare är de som ett fuktat finger i luften för att känna vart vinden blåser. Något för vissa att vända kappan efter. Likafullt så hamnade jag i en debatt med Jan Andersson, socialdemokrat från Helsingborg, om de senaste Sifo-siffrorna. Jan är en klok och sansad politiker, som absolut inte kännetecknas av opportunism. Att han dessutom utförde ett både framgångsrikt och förtjänstfullt uppdrag i Europa-parlamentet styrker hans trovärdighet.

Vår diskussion föranleddes av en undersökning om vilka frågor väljarna ansåg vikitigast och vilket förtroende de olika partierna får från väljarna i dessa frågor. Jobb, vård och skola är viktigast för väljarna, sa undersökningen. Men den sa också att moderaterna för första gången fick större förtroende än (s) när det gällde jobbpolitiken. Som socialdemokrat har man ju svårt att förstå detta. Vi vill gärna tro att när vi förlorade 2006 års val på jobbfrågan, så var det en engångsfadäs. Jobbfrågan är vår och vi skulle ta tillbaka ta tillbaka den.

Siffror är viktiga. Men också tråkiga. Få saker kan som sifferexercis, få människor att sluta lyssna. Därför är det viktigt att vi använder rätt siffror och omvandlar dessa till ett begripligt resonemang.

Våren 2009 hade moderaterna ett riksmöte där man föklarade sig som det nya statsbärande partiet. Genom sitt regeringsarbete skulle man visa att man var de bästa förvaltarna av staten och förtjänande väljarnas förnyade förtroende 2010.

Detta var den ultimata provokationen mot socialdemokraterna, som av hävd och historia gärna ser sig som det enda parti med rätt att kalla sig statsbärande. Nu skulle borgarna avslöjas, nu skulle all energi ägnas att visa hur usla förvaltare regeringen var i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Och en våldsam kampanj om regeringens oduglighet tog vid. I sin ambition att ta tillbaka jobbfrågan började socialdemokraterna och de rödgröna att tala om den galopperande arbetslösheten. Sifferunderlaget hämtar man från regeringens prognoser!

Jag sa det då och jag säger det nu: Regeringen överdrev sina siffror om 12-13% arbetslöshet för att, när den mer troliga siffran 9-9,5% skulle visa sig vara sann, kunna hävda sin handlingskraft och regeringsduglighet. Och det var precis det som Littorin kunde göra i den radiodebatt som följde i P1. Faktum är att arbetslösheten inte stiger längre och den hamnade aldrig på 12%-nivån. Och Littorin kunde skörda den cred för regeringens räkning, som de planterat genom att krismaximera för ett år sedan. Oppositionen gick i fällan när vi hakade på. Och ställd inför verkligheten framstod Österberg och socialdemokraterna som en följsam pojke i skolbänken.

I stället för att fokusera på politikens innehåll, så chansade oppositionen på att den värsta krisen sedan 1930-talet skulle bidra till en misär, som man kunde nagla fast moderaterna vid. Och när verkligheten inte visar sig vara tjänstvillig och ställa upp på det budskapet så framstår ju politiken som enbart cynisk: Vi vill ha makten och hade hoppats på att många många fler skulle hamna i arbetslöshetens helvete så att vi skulle vinna.

Vilken politik och vilken färdriktning, det ska ingen bry sig om, det tar högkvarteret hand om. De socialdemokratiska rådslagens visioner förvandlas i ett nafs till ”det onämnbara” i skuggan av en valstrategi som förutsatte att verkligheten skulle vara följsam och bekräfta den.

Det var så det gick till när svenska folket förlorade förtroendet för socialdemokraterna i jobbfrågorna.

Erik Laakso skriver näraliggande här. Andra skriver intressant här och här.

I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt!

Jag fick härom veckan den utmärkta tidskriften Framtider från Institutet för framtidsstudier. Nummer 1/2010 ägnas fattigdomen. I ett globalt perspektiv, men även i europeiskt och svenskt.
Man talar om den svenska fattigdomen som, om än relativ, sett i ett globalt perspektiv, otvivelaktigt finns. För inom EU, och i Framtider använder man begreppet socialt utanförställda. Fattigdomen i Sverige handlar om föräldrar som av ekonomiska orsaker inte kan delta i eller göra saker som majoriteten av svenskar kan göra. Det handlar om att barnen inte kan följa med på aktiviteter i skolan, att man inte har råd att ta semester etc. Att vara fattig är att vara socialt utanförställd.

Känn på det ordet. Utanförställd. Och jämför det med det missfoster till begrepp den politiska debatten i Sverige skapat; utanförskap. När resten av Europa talar om de som blivit ställda utanför, de som är utestängda från majoritetssamhället, så talar vi i Sverige om samma människor, som om de är av en egen sort, som om att fattigdomen vore en personlig egenskap, utanförskap. Fattigdomen som ett karaktärsdrag, vars egenskaper är helt och hållet att hänföra till den fattiges personlighet. Är det konstigt att vi kan ägna något, som vi kallar valdebatt, åt frågor om diverse skatteavdrag? I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt, t.o.m det.

Intressant?

Arbetslösheten fortsätter sjunka.

I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

Det är två världar men bara ett parti.

Jag har parallell-läst Eva Franchells bok ”Väninnan” och Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” i veckan. Det är två böcker som följer regeringsmakten och politiken inifrån under perioden 1990 till idag. Författarna hade båda positioner nära sin tids verkliga makthavare, Anna Lindh respektive Göran Persson, bl.a. som talskrivare, vänner och samtalspartners. De skriver om politikerna och politiken, hur den formades, om konflikterna, om lagspelet, om spelarna. Två initierade och fascinerande berättelser om de senaste 20 årens Sverige. Uppifrån. Högt uppe, där bilden ögat ser mer liknar kartan, än den verklighet där vi vanliga, de fula, skitiga och elaka, hålls.

Jag upplevde 1990-talet som ett årtionde då samhället krackelerade. Eller var det mina egna illusioner om det samhälle som vi hade byggt som sprack? Ett samhälle som blev till en stat och alltmer fjärmade sig från sina medborgare. Någonstans anade man det redan tidigare, man ville bara inte tro det.

Men 1990-talet var obarmhärtigt. Folkhemmets nedmontering stod tecknat i svart på vitt. Människor ställdes utanför, främst från arbetsmarknaden men också i en social betydelse. Klyftorna växte och de med små marginaler fick än svårare att ta del av en verklighet som den växande medelklassen kunde ta för sig av. Visst, det var klyftorna mellan de mycket rika och oss andra, men fram för allt så växte skillnaderna inom grupper som man tidigare betraktat som samlade och homogena. Inom LO-kollektivet hade gruvarbetare, byggnadsarbetare, bilarbetare en stark löneutveckling. De tjänade mer än akademiker och tjänstemän, och löneskillnaden flerdubblades i förhållande till sjukvårdsbiträden, personliga assistenter och andra, främst kvinnor, inom offentlig sektor. I samma takt som klyftorna växte förlorade facket medlemmar. Privata arbetslöshets- och sjukförsäkringar växte bland de framgångsrika. I arbetslöshetens spår gick många kvinnor till ett osäkert starta-eget-företagande, andra gick i väggen. Efter mötet 1995 mellan LO´ Bertil Jonsson och Göran Person fick regeringen frikort; arbetslösheten, som under några år i mitten på 90-talet ligger högre än en miljon, ”löstes” genom sjukskrivning och förtidspension.

Jag minns hur gruppen av fiskare växte nere vid sjön. Vi fångade dagens middag för att sedan hämta grönsaker och potatis ur odlingarna. Jag minns hur vi sågade upp kasserade lastpallar som ved. Jag minns 2000-kronorsbilarna som passerade revy under sin korta livstid. Jag minns de förnedrande mötena med socialkontoret och känner fortfarande blodsmaken efter att ha hamnat i vårdköerna, som av våra politiska företrädare beskrevs som demokratins och jämlikhetens fulländning.

Det blev ett decennium där den starke mannen, de hårda nyporna och den disciplinerade finansen hyllades. Varje offer var nödvändigt, varje steg bakåt beskrevs som ett steg framåt, nyspråket frodades. Kritiken stämplades som landsförräderi.

Det var arbetarklassen som förlorade: kooperationen smulades sönder, folkrörelserna stagnerade, själva grundlaget för solidaritet och sammanhållning tålde inte tidens tryck. Vi fann inte heller några alternativ för att kanalisera dessa ”våra bästa stämningars längtan”.

Om det står inget att läsa i Franchells och Nuders böcker. I stället står det mycket om intriger och manövrerande inom regeringskansliet. Politikens innehåll stod inte att finna i samhällets utveckling utan i vem som lierade sig med vem inför partikongresser och regeringsombildningar.

Det är två världar men bara ett parti.

Och den stora frågan ställs, när är tiden mogen för självrannsakan och en ny färdriktning? När skall utopin åter vinna trovärdighet? Vi missade möjligheten att under åren i opposition, befriade från regeringsansvaret ta det här steget. I kväll kommer jag att gå ut och arbeta för en valvinst till hösten. Det gör jag fullt medveten om, att om vi vinner och åter skall sadla samhällsansvaret, då finns ingen plats för utopier längre.


Intressant? Andra skriver om detta här men de flesta skriver om opinionsmätningar och skatteavdrag.

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.