Häromdagen såg jag ett SvT Forum på Kunskapskanalen. Det var Handels, Seko och Arbetarrörelsens Tankesmedja som arrangerade. ”Fullt upp - politik för jobb.” hette programmet. Flera prominenta gäster talade, bland dem Göran Persson och Lena Sommestad. Sakfrågan, full sysselsättning, var ju huvudnumret. Regeringens oförmåga att hantera denna kräver ju en fördjupad och seriös debatt i arbetarrörelsen. GP höll ett långt och retoriskt väl genomarbetat försvarstal för sin egen insats som statsminister. Debatten blev ändå förvånansvärt tam. Det var väl bara Göran Perssons plädering för att stoppa arbetskraftsinvandringen som stack ut och hettade till. Men det jag studsade inför var dock en helt annan sak.
Lena Sommestad har ju varit något av en favorit för mig. Jag kunde till och med tänka mig henne som en kommande partiledare. Hennes kamp för kunskap och utbildning, hennes tro på att framtidens samhälle kan skapas bara om vi tar hand om våra medborgare, värnar våra behov av ständig utveckling på det personliga planet för att samhället ska utvecklas. Hennes kunskaper och vilja att debattera dessa är ett föredöme.
Men det jag såg på den här debatten gjorde mig tveksam. Inte så mycket till henne kanske utan mera till det inre liv i partiet som en framtida partiledare ska försöka hantera. Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar harklade sig och tog lovar kring de heta frågorna, en flackande blick, en oavslutad ansats, nervöst fnitter och sidoblickar mot sin tidigare arbetsgivare. Lena Sommestad gav mig intrycket av att vara rädd. Ställd inför det parti som hon vill tjäna så fick det henne att skaka. Det gav mig en stark känsla av obehag. Kan inte en framtida ledare agera fritt och prestigelöst inför sina egna hur ska hon då kunna hantera en nation, en europeisk union och en värld i turbulent förvandling? En iakttagelse och en känsla som gjorde mig plötsligt glasklar över vilket problem mitt parti står inför. Hon blev visserligen säkrare mot slutet av debatten då hon framträdde mer i sin roll som professor i ekonomisk historia, men lika fullt?. Jag kan ha fel, rätta mig gärna.
Det finns kanske andra förklaringar till det här märkliga uppträdandet, men nog gav det en besk eftersmak. Det är synd, för jag tror som vanlig enkel medlem att Lena Sommestad är oumbärlig i en framtida partiledning.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, politiker, socialdemokraterna, partiledare, rädsla, makt, maktlöshet
8 kommentarer:
För (upplevda men ej nödvändigtvis riktiga) tolkningar av politikers personlighet är viktigare än deras konkreta politiska förslag, eller hur? Vill man att politiker ska vara karismatiska (ett finare ord för det barn kallar ''roliga att titta på'') kan man be dem använda små handdockor eller någonting, men att basera ens stöd till politiker på detta är att gå in på reptilhjärnans domän.
Nu tolkade jag inte en person utan en situation. Jag såg hur en person som jag respekterar högt, i en bestämd situation, ställd inför partiets tunga garde, förvandlades. Det var min iakttagelse. Men du läste inte min text, du hade redan bestämt dig vad du tycker om mig och mitt skrivande, därför säger din kommentar mer om dig själv än om något annat.
Reptilhjärna var det ja.
Ett stort problem ni socildemokrater har, är er historiska vurm för "hövdingar" som partiledare.
Sådana hittar man iinte i ett slag. Den tidigare S-ideologin hävdade med bestämdhet, att sådana personer hittades bara en i varje generation. Jag minns en intervju med Ingvar Carlsson för många år sedan. I intervjun försöker han få, en något skeptisk journalist, att förstå att han, Ingvar, aldrig sett sig som eller drömt om att bli partiledare. Palme var hans tids partiledare, nästa skulle tas ur en yngre generation. Den personen skulle likt en Dalai Lama vaskas fram av partiet och lyftas på sköldarna och hyllas av en enig partikongress.
Ett ytterligare kännetecken på en socialdemokratisk partiledare var att han inte skulle uppfattas som alltför vänster inom partiet. Defentivt inte en vänster av Suhonens typ.
När Mona Sahlin blev partiledare skrev jag ett blogginlägg, där jag uppmanade henne att skaffa sig ett väl genomtänkt högerprojekt. Nu läser väl vare sig hon eller partistrategerna min blogg och vi ser hur det gick!:-)
Alla de i medierna nämnda partiledarkandidaterna är män. (kvinnorna har tydligen sållats bort i säkningen efter Dalai Lama).
Av de fyra som nämns mest är det bara den femte som skulle klara partiledaruppdraget och bli en hövding, nämligen Nuder.
En otidsenlig organisation förutsätter otidsenliga medlemmar. Det är skrämmande patriarkal ordning det här, "hövdingar" jo då, men det finns en hela arme av småhövdingar av alla kön som med näbbar och klor försvarar sina arvoderade revir, allt från Suhonen till Fritzon
För att strukturen skall överleva, så krävs det hövdingar på alla nivåer. Dessa hövdingar vaskas fram ungefär på samma sätt som överhövdingen själv.
Partier kan komma och gå, just nu är jag mer orolig över hur dessa partistrukturer håller på att urholka den parlamentariska demokratin och ersätta den med en exekutiv kommunstyrelse och tjänstemannastyre. Bara idag så har vi på vårt revisorsmöte kunnat se hur KSau har desavouerat fullmäktige vid ett antl tillfällen. Och det är hövdigarna från flera partier som går i spetsen.
Intressant att du upplevde det så. Jag var på det seminariet, och känslan där av sommestads insats var en helt annan. Många personer kom fram till henne efteråt, och jag och många andra jag pratade med tyckte att hon hade gjort en bra insats. Det verkar ju också Persson ha tyckt, som praktiskt taget satt och nickade under hela hennes slutanförande, för att avsluta med en applåd..
Men det är förstås personligt hur man uppfattar någons insats. Jag tycker kanske att Lena skulle vara som bäst som till exempel partisekreterare (även om hon saknar "förankring" som de säger - hon har ju bara varit medlem i partiet i 20 år, och sedan engagerat sig i sin arbetarekommun snarare än VU).
Framförallt vore det väldigt synd om socialdemokraterna inte tog till vara på en av sina skarpaste personer.
Jo säkert, sen är det skillnad att se det på TV och i verkligheten givetvis, man räknar ju pormaskar i TV´s närbilder. Men då stämmer mina intryck ändå att hon var mycket bättre och mera avslappad mot slutet. Jag reagerade mest på hennes första anförande som kom efter GP´s "majestätiska" inledning. Men det kan tänkas att jag övertolkar, kanske var hon bara trött efter resan från Brussel, eller var det något annat. Men det gav ett märkligt intryck. Det är ju inte den förste som fått känna av trycket.
Skicka en kommentar