Så har jag då bestämt mig. Jag vill helst se Ylva Johansson som partiledare för Socialdemokraterna. Hon är en erfaren och kunnig politiker, hon har skinn på näsan och kan ta en debatt. Hon gjorde en storartad insats i rådslagen, även om hon, när rådslagen stuvades in i hyllan, glömde att fullfölja. Men den framtidsriktning och det mod att tänka nytt hon visade där var imponerande.
Som partisekreterare har jag ingen favorit, men samma förmåga till nytänkande krävs av henne. Vi måste komma bort från Ibrahim Baylans funktion som 68-ans utsände. Överhuvudtaget så måste den gubbiga bunkermentaliteten ersättas av lyssnande och frågande. Om det finns några män som behärskar detta och för övrigt har förmågan att odla partiets inre liv, det är jag osäker på. Vi får inte vara rädda för att pröva en man, om vi skulle finna en, på den posten.
Västsverige har lanserat Leif Pagrotsky som sin kandidat till partiledarposten. Han har många kvaliteter och det faktum att han vet något om det svenska industribältet väger tungt, men jag har alldeles särskilda skäl att ändå säga nej till honom. För vi ska komma ihåg att media kommer att skoningslöst granska de personer som vi utnämner. Även om moderaterna tycks tåla både en och flera kickade ledare så är jag osäker om (s) kommer att klara det i längden. Vi har ju sett hur en Toblerone bitit sig fast i den mediala världsbilden.
Nu är trots allt en partiledare bara en början på en större förvandling. Vi måste få en ledning som förstår det nya klasssamhället lika bra som Evin Cetin, en som inser kunskapens och vetenskapens roll som Lena Sommestad, en som känner arbetets villkor som Annelie Nordström, det europeiska samarbetet som Åsa Westlund. Det är bara en politisk ledning som tillsätts på meriter av kunnande och erfarenhet av ett liv utanför politiken som borde ges förtroendet att leda partiet. Partiets tradition av utnämningar efter antal år på karriärstegen måste brytas. Det systemet har fostrat alltför många jasägare.
Nu är ju detta bara en lek med ord från min sida. Två veckor innan kongressen så tycker valberedning och partiledning inte att tiden är mogen för medlemmarna i detta stolta parti att tala om vad de tycker. Hur tänker sig Berit Andnor och valberedningen att vi på denna korta tid ska överhuvudtaget hinna förankra våra synpunkter hos våra representanter på kongressen? När ska vi hinna tala och debattera valberedningens förslag? Var när och hur ska vi ge våra delegater sitt mandat att rösta på kongressen? Med två veckor kvar så är det valboskap som partiledningen har beställt för att fylla stolarna i kongresshallen. Det är skamligt och en riskabel lek med medlemmarnas engagemang och hängivenhet.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om Valboskap, extrakonkressen, socialdemokraterna, partiledare, Berit Andnor, Ylva Johansson,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar