Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?

I skuggan av katastrofen i Japan lägrar sig lugnet över den politiska scenen här hemma. Stridslejonen drar sig tillbaka och slickar sina sår. Men den lättnad den stora majoriteten i partiet kände när hans namn kungjordes baserades knappast på höger eller vänster.

Socialdemokrater pustade ut därför att valberedningsfarsen var över, men kanske framför allt därför att Juholt personifierar den traditionelle socialdemokratiske ledaren; han är man, han växte upp i ett socialdemokratiskt politikerhem, han talar väl med en agitatorisk snärt, han har en tydlig dialekt. Henrik Berggren beskriver för övrigt i sin Palmebiografi hur Palme, i början av sin partiledarperiod, till medarbetarnas förskräckelse, lade sig till med södersnack för att avväpna sitt medfödda överklassöstermalmska språk.

Den första dagen avgav Juholt en sorts programförklaring och använde några bilder. Dessa svaldes med hull och hår, men kommer knappast att gå till historien för sina retoriska höjdpunkter. Jag avstår från att idag dra billiga växlar på bilden av en romantisk picknick med sin flickvän i solnedgången vid ett kärnkraftverk. Den har fått en alltför förskräckande aktualitet. Men jag skall stanna till vid den andra bilden.

Han talade om att vissa människor står i regnet medan andra står på solsidan. Det är nu dags att de som står torrskodda nu lämnar sitt paraply till de i regnet. Bortsett från att bilden är lite ansträngd med sin referens till en hyllad TV-serie, så väcker ju den omedelbart frågan: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?? Och bilden liksom frågan aktualiserar ett av socialdemokratins stora dilemman. Socialdemokrater har i alla tider talat om nödvändigheten att värna ”de svaga” i samhället. Med det så anslöt man till en traditionell kristen solidaritetstanke som i sin praktiska tillämpning hetat välgörenhet. Socialdemokratin lyfte frågan om det individuella ansvaret till en samhällelig och politisk nivå. Det var inte längre den individuella välgörarens ansvar att skydda ”de svaga”, det var samhällets. Och det ligger i en motsättning i Juholts sätt att se på fattigdomen. ”De svaga” rymmer en distansering, en aning förakt. Det legitimerar bilden av att vi räcker ett paraply men låter dem stå kvar i regnet.

Nu var Juholts tal mera riktat till medlemmarna i det politiska parti vars kontinuitet han ville bekräfta. Han ville återknyta banden med den gamla socialdemokratin, med Sträng och Per Albin. Precis som alla andra nykorade partiledare har gjort före honom. Det var synd att hans bilder i den moderna socialdemokratins berättelse fick en sådan unken doft av en föråldrad syn på framtidens samhälle.

Min mor berättade ibland om den förnedring hon kände då hon, hittebarnet som kom från de fattigaste av de fattiga i Malmös underklass, tvingades gå fram inför alla de andra mer välbeställda för att vid skolavslutningen få ta emot det ”stipendium för mindre bemedlade” som gjorde hennes skolgång möjlig. Att arbeta kvällar och helger på Mazettifabriken för att familjen skulle klara sig var inte förnedring, inte heller att sälja de få grönsaker de odlat på torget. Men att gå på "de svagas" catwalk inför sina klasskamrater och deras föräldrar skapade ärr som aldrig gick ur.

En modern solidaritet handlar i mycket större grad om släppa in de som står utanför. Ett jämlikt samhälle godtar inte att vissa står utanför, oavsett om de har paraply eller inte. ”De svaga” är svaga just därför att de står utanför. Inte för att de saknar paraply.

I dagens ojämlika samhälle ställs människor utanför av många skäl, psykiska och fysiska funktionshinder, kön, etnicitet, ålder, sexualitet. Jämlikhet och solidaritet måste gå hand i hand med kraven på frihet i en modern och förnyad socialdemokratisk politik. Om man likt Juholt delar upp det i tre delmål så kommer vi att fastna i en föråldrad politisk verklighetsbild. Dagens människor känner inte igen sig i den och vi kommer att tala förbi dem.

Peter Karlberg påminner oss.
Intressant. Thomas Hartman visar andra sidor. Lena Sommestad samlar sig. Kulturbloggen om musik.
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, paraplyer, de svaga, jämlikhet, solidaritet, socialdemokraterna, politik,