söndag 17 oktober 2010

En gammal text om Socialdemokratins dilemma.



Det här är en text som jag publicerade 30 september 2009, ett år före valet. Den förutspår valutgången och orsakerna lika väl som en valanalys gjord idag, så jag tycker den håller som bidrag till det pågående arbetet i kriskommissionen.

En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss.

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den del av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande från socialdemokratisk sida av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. De som gjorde preecis efter den regelbok som "våra" husgudar förespråkar, det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha/spendera i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.

Peter Andersson skriver idag om eftervalsdebatten med hopp om att snart ta några riktiga kliv framåt. Någat att helt och fullt instämma i.

Intressant Andra skriver också om politiskt program, valanalys och framtiden.

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

13 kommentarer:

Unknown sa...

Det är en bra text, men pedanten i mig kan inte låta bli att påpeka att det aldrig är en majoritet av befolkningen som tjänar under (eller över) medianlön. Medianlönen är den lön som delar befolkningen i två hälfter, ena över och andra under medianlönen.

Sen tror jag att alla block egentligen insett att minskade klyftor låter bättre på papper än vad det är i verkligheten. Vi behöver löneskillnader ifall det skall finnas utrymme för folk att utvecklas och jobba sig uppåt. Vi behöver framgångsrika individer och företag om landet skall gå bra ekonomiskt.

Anders Nilsson sa...

OK, jag var otydlig och avsåg att en majoritet i ett val är att hämta i den gruppen, konkurrense är mindre så att säga.

I sakfrågan, javisst löneskillnader, menjag talar om de som gör de jobb sommåste göras men ändå inte kommer upp i löner som kan betala mat och hyra och därför fastnar i bidrag, pensionärer med minsta inkomst som inte kan förbättra sin standard med mindre än att de jobbar 75% osv.

Det skulle inte hindra vare sig framgånsrika företag eller individer att ta sin plats.

Anonym sa...

Bra blogginlägg.
Men på en punkt har du fel och det är när du talar om finansieringen för rondellen och skriver:
"man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det".

En finansiering genom "inflationapolitik" eller sedelpressarna innebär inte att andra länder finansierar bygget.
En seselpressfinansiering påverkar såväl inflation som växelkurs.
Våra pengar blir helt enkelt mindre värda.
Och vilka är då som finansierat bygget jo alla som får sina löner och pensioner i Svenska kronor.
Om växelkursen sjunker så kan vi få samma effekter som vid en devalvering dvs att exporten ökar. Men det beror ju då på att våra varor blivit billigare i köparländernas valutor vilket inte är samma sak som att det är dom som finansierat rondellen.
Utan dom köper bara mer för att vi har sänkt priserna mätt i deras valuta.
När vi hade hög inflation och fast växelkurs så tvingades vi gång på gång skriva ned värdet på valutan genom devalveringar. Det medförde tex att dom som jobbade på Volvo Torslandaverken fick lägre lön än dom som jobbade på VW och Daimler-Benz i Tyskland i stället för att ha högre eller samma lön som dom haft tidigare.
Det var dom och en massa andra löntagare som betalade för höginflationspolitiken och inte några andra länder. Om det varit så enkelt hade det inte funnits någon anledning att överge den politiken.

Lars J

Anders Nilsson sa...

LJ, jag hävdar nog fortfarante att devalveringspolitiken och delaftionen av den svenska kronan v ar en medveten politk som stärkte svensk industris konkurrenskraft i omvärlden på de andra ländernas bekostnad. PÅ så sätt fick omvärlden betala det svenska undret, vi hade full syssselsättning och goda exportinkomster som gav ett starkt skatteunderlag för att finasiera välfärden. Det var genom den dyra importen somarbetarna fick bära bördan. Det här var hotstuff i den samhällspolitiska debatten på 80-talet.

Anonym sa...

Kanske är vi överens.
Du skriver "Det var genom den dyra importen somarbetarna fick bära bördan"
Men varför blev importen dyrare?
Jo därför kronans växelkurs försämrades gentemot andra valutor.
Och varför försämrades växelkursen?
Jo på grund av höginflationspolitiken.

Du skriver att det handlade om:
"en medveten politk som stärkte svensk industris konkurrenskraft i omvärlden på de andra ländernas bekostnad".

Så här är det. Om du köpte en Mercedes på 70 talet så uppstod ett utbud av Svenska kronor och en efterfrågan på D-mark. Även om du betalar i krinor så betalas bilen i ett tidigare led i D-mark och Mercedes Kostnader var i D-mark.
I något led (antagligen generalagetsledet) så växlades dina kronor till D-mark som Mercedes ska ha betalt i.
Detta garanterades av riksbanken genom att dom löste i den egna valutan till en förutbestämd kurs. (skulle dom ha slutat göra det skulle kronan vara värdelös utanför våra gränser och kanske också innanför).
För att kunna lösa in den egna valutan så var Riksbanken tvungna att ha en valutareserv i utländska valutor. För det var ju med dom man skulle betala med då en bank kom och sa vi vill växla in Anders Nilssons kronor till D-Mark för dom ska användas till att betala en bil från Daimler-Benz AG.

Vad som hände på 70 och början på 80-talet var att obalanser (oljesprischocker mm) och alla aktörer vid några tillfällen såg att kronan var för högt värderad.

Alla utländska aktörer + en del svenska som då satt med mycket svenska kronor insåg då att den var svarte Petter så då gick dom till Sveriges Riksbank och sa att nu måste ni fullgöra er skyldighet att lösa in er egen valuta till den förutbestämda kursen.
Det som hände då var att Riksbankens lager av utländska valutor tog slut och då tvangs man skriva ned värdet på kronan så att alla inte skulle springa och panikväxla.

Men att säga att "det var en medveten politik" av dom borgerliga och socialdemokratiska regeringar som då styrde landet och devalverade titt som tätt är nog att överskatta deras kontroll över den då så turbulenta situationen i skuggan av OPECI, OPECII, varvs- och stålkriser mm.
Det påminner om Fältmarsalk Montgomery som när han av den politiska ledningen fick frågor om hur det gick alltid meddelade att "allt går enligt uppgjorda planer" även när det inte gjorde det.
Vad jag har förstått så var många av dom svenska devalveringarna rena panikåtgärder och inte resultatet av en "medveten politik".

I den stora bilden fanns även de stora budgetunderskotten som var hot stuff i medierna på den tiden.
Men det var antagligen problemen med kronan som var en viktigare orsak till den kursändring som kom på 80 talet fast tidningarna skrev mer om budgetunderskotten och statens upplåning (kanske beroende på att det var saker som dom tyckte att dom begrep sig på medan det som hände innanför riksbankens väggar där penningipolitiken rattades var delvis höljt i dunkel)
Statsskulden kunde man skjuta framför sig men problemen med kronan blev ofta väldigt akuta.

Men alla dessa problem är som bortblåsta då Daniel Suhonen och Staffan Lindström mfl beskriver kursändringen som S gjorde på 80 talet.
Enligt dom gick allt enligt uppgjorda planer när Palme och Feldt (fast Palme nämner dom förstås inte) gick in och sabbade allt.

Lars J

Anonym sa...

Anders

Många av devalveringarna var panikartade och berodde knappast på en medveten politik.
En expansiv penningpolitik (läs gärna flitigt utnyttjande av sedelpressarna) gjorde att utbodet av kronor ökade vilket gjorde dom fasta växelkurserna felaktiga.
Detta tillsammans med oljeprischocker och andra obalanser gjorde att vi hade fel växelkurs. Det såg alla vilket gjorde att dom som satt med mycket kronor gick till riksbanken och krävde att dom fullgjorde sitt åtagande att lösa in deras innehav av kronor till den fasta kursen. När många gjorde så samtidigt tog helt enkelkelt riksbankens lager av utländska valutor slut vilket tvingade fram devalveringar.
Att säga att alla devalveringar mellan 1970-1982 var resultatet av en medveten politik är nog att överskatta de regeringar, såväl borgerliga som socialdemokratiska, som regerade då.
Det var mycket under denna tid som var rätt kaotiskt som tex OPECI, OPECII, varvskris, stålkris, industriakuten mm

Du skriver:
"Det var genom den dyra importen somarbetarna fick bära bördan".

men orsaken till att importen blev dyrare var ju de försämrade växelkurserna som i sin tur berodde på den expansiva penningpolitiken. Och det är precis det jag menar så jag säger att löntagarna fick betala.
Andra länder fick köpa pappersmassa och Volvobilar billigare än om vi inte devalverat.

Jag tror att det var mer problemen med kronans värde än budgetunderskott och statsskuld som gjorde att det krävdes en kursändring på 80-talet.
Statsskulden var ett problem men den gick ändå att rulla framför sig men när kön hos riksbanken växte med dom som hade kronor som dom ville växla mot andra valutor i riksbankens valutareserv blev problemen väldigt akuta.

Men i Daniel Suhonen och Staffan Lindströms värld fanns inte dom problem som vi pratar om utan Sverige under åren 1970-1982 var himmelriket på jorden såväl under de 6 första åren med S styre som de 6 sista med borgerlig regering.
men sen kom Palme och Feldt 1982 och därmed inleddes projekt "sabba sverige".

Lars J

Anonym sa...

Min främsta invändning mot Daniel Suhonens artikel är att även om årtiondet innan 1982 varit så bra som han påstår så blir det inte rätt.
Är det något som historien lär oss så är det att politiska projekt i syfte av återskapa en svunnen guldålder sällan lyckas. Mussolini skulle återskap Roms storhet men det blev inget med det.
Och orsaken till att man inte brukar lyckas med att återskapa svunnen storhet är utvecklingen (den tekniska och ekonomiska mm). De förutsättningar som gjorde en epok möjlig föreligger inte längre.
Suhonen & Co skiljer sig inte så mycket från Sverigedemokraterna. Dom vill bägge tillbaka till ett sverige som fanns förr. I Suhonens fall är det sjuttiotalet eller hans egen bild av sjuttiotalet och i SDs fall ett Bullerbysverige.
men ingen av dom kommer att lyckas.
Tillsammans med SD utgör Suhonen & Co den konservativa flygeln i svensk politik.
Men det 1900-tal dom vill tillbaka till finns inte längre och det går inte att återskapa

Lars J

Anders Nilsson sa...

Jag tror att viär något så när överens i synen på händelse förloppet under 80-talet, och att orsakerna står att finna i den expansionistiska poltik som påbörjades under 70-talet, draperad i en socialistisk retorik som hörde tiden till.

Att vilja starta om igen från 1975 är precis som du säger ett uttryck för den konservativa- eg. höger-riktningen i dagens politik.

Anonym sa...

Skillnaden är då att Sverigedemokraterna antagligen själva inser att dom är konservativa vilket jag inte tror att Suhonen gör.

Lars J

Anders Nilsson sa...

Så sant, jag vet inte hur många förnaärmade och kränkta jag mött då jag försynt påpekat denna paradox, att (v) är utdaterat eftersom de är konservativa till sin natur, och nu traskar en del, tyvärr inflytelserika sossar med i det retrospektaklet.

Anonym sa...

Kuriosa
Jag såg att SSU på sin kongress 2009 fattat beslut om att "Arbetet med löntagarfonder ska återupptas". http://www.frihet.se/index.php?sid=1&pid=6&tid=593
Man tar sig för pannan. Det är ungefär som Moderaterna åter igen skulle gå till val på svenska atombomber.
Döda politiska drömmar bör få vila i frid för då kan man ägba sig åt att blicka framåt i stället.

Lars J

Bengterikj sa...

Hej Anders

Eva uppmanade mig att posta mina kommentarer på din blogg, men för att spara utrymme och ge hela bilden sätter jag bara in en länk till den aktuella bloggartikeln
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=46553

Hälsningar
Bengt-Erik Johansson

Anders Nilsson sa...

Bengt Erik, och betänk att den här texten skrevs ett år före valdage och förutspår utveclingen med ganska kuslig precision. Det fanns alltså andra tankar i (s) redan då och långt före det som inte alla togs ad notam, eller ens gavs publicitet.