fredag 30 juli 2010

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.


Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.


Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

14 kommentarer:

Lars GV sa...

"Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden" skriver du.

Ungefär samma bevekelsegrunder hade jag för att gå med i partiet i början på 2007. "Nej nu jädrar!" var tanken

Britta Sethson sa...

Ja Anders.
Varför tror du att vi tuggar fradga här ute i buskarna

Pratade häromkvällen med några sympatisörer till den rödgröna soppan. Vi måste diskutera ideologi och framtidsfrågor istället för att tugga statistik.

Anders Nilsson sa...

Det blev väl varken särskilt mycket jädrar eller framtidsvisioner.

Visst Britta, men det som kunde blivit visserligen svårare men mera fruktbärande samarbete blev ett vallag för att befolka den andra planhalvan. Kortsiktigt och maktlystet. Och för övrigt så verkar inte den majoritet av folket som bor i buskarna spela särskilt viktig roll. Det tror jag också är ett stort misstag.

Anders sa...

Socialdemokratin går verkligen kräftgång.
Jag gick också med i partiet direkt efter valförlusten 2006.

Jag tänkte och trodde att jag ville hjälpa till.

Jag ville ställa mig till förfogande för att formulera en gemensam vision, en ideologi.

Jag ville lyfta fram att i socialdemokratin finns en solidarisk kärna, och en syn på människan våra motståndare saknar.

Istället ser läget ut ungefär som du beskriver, plånboksfrågor, och käbbel om vem som är bäste statsbärare.

Dessutom skickar man nu fram Tomas Bodström i radioreklam att vända sig till ungdomar som kanhända blir utan jobb efter det att de går ut skolan. Bodström säger att så kan vi inte ha det...

Givetvis inte, men han eller om det är Bo Krogvig som hittat på att Bodström ska vända sig till ungdomarna har glömt att PP är ett asstort och växande parti bland ungdomarna, vilket visar att ungdomarna är fulla av ideologi.

De vill verkligen inte ha det Tomas Bodström representerar, en stat som på 1984-manér ser och hör allt.

Britta Sethson sa...

Fast jag hade inte så stora problem med Sommestads och co artikel.Ligger en hel del i vad de skriver, men tror inte man vinner några val på den.

Sverige har rätt hyfsade statsfinanser trots den ekonomiska krisen. Anledningen till det är att både den nuvarande regeringen och den förra har "lånat", tullat ur socialförsäkringssystemen som finansieras till stor del genom arbetsgivaravgiften. Göran Perssons ministär gjorde det för att sanera statsfinanserna och lyckades med det. Lämnade över starka statsfinanser till FR och alliansen. Den nuvarande alliansregeringen fortsätter på samma sätt för att få råd med sänka skatter och accelererar ett systemskifte. Reinfeldt insåg att för att få trovärdighet till sin regering kunde han inte sabba finanserna på samma sätt som tidigare borgerliga regeringar. I stället håller vi på att lämna den nordiska välfärdsmodellen för att gå mot en välfärdsmodell med sk grundtrygghet. där man själv måste ta privata tilläggsförsäkringar för att klara standardtryggheten.

Det hör man inte så mycket diskussion om. Likväl som det inte är möjligt att använda pengar från arbetsgivaravgiften till annat än vad den är avsedd för hur länge som helst....

Anders Nilsson sa...

Anders W, du formulerar det så bra. Vi var en hel del som närde tron, men jag insåg snart vart vi var på väg. Och jag avskyr att höra "Vad var det jag sa" men för min egen del så bestämde jag mig för att säga precis det jag menar för ideologin är jag född in i. Och den litar jag på.

Att 68-an inte verkar inse det synnerligen allvarliga i att vi idag samlar under 30% trots att vi är i opposition! gör ju känslan av storstädning synnerligen stark. Efter valet.

Anders Nilsson sa...

Britta, jag störs oerhört av Ulvskogs et al´s artikel. Därför att den fortsätter en linje som uppenbarligen gjort bankrutt. Och därför att den så uppenbart undervärderar medborgarnas förmåga att förstå.

Om man jämför arbetslösheten med Danmark så måste man också ta ställning till LAS, för det är den stora skillnaden. Vi har diskuterat ungdom och praktikplatser på din sida och det är precis detta som är skillnaden.

Jämför vi oss Tyskland så måste vi också ta ställning till om vi vill ha lagstadgad minimilön eller inte, för det är skillnaden mot Sveriges kollektivavtalsgrundade löner.

Jämför vi utvecklingen av välfärdstaten med England under Labour, så mpåste vi också ta ställning till om vi vill ha ett budgetunderskott som ställer nationen på banmkruttens rand.

Och så vidare. Vi tror uppenbarligen att väljarna är idioter och fortsätter som ingenting har hänt. Ingen världsekonomisk kris, inga havererade nationer, ingen global strukturomvandling, .... I den akademiska världen är källkritik ett hedersmärke och en förutsättning för dess existens, men i politkens megafontillvaro uppenbarligen försumbar.

Men könsneutrala toaletter i Stockholm är veckans stora vallöfte.
Och det vete fan om inte det är mera trovärdigt än den artikel som EU-parlamentarikerna och Sommestad skrev. En artikel som för övrigt bär flera kännetecken från Marita Ulvskogs tankemöda, än någon av de andra.

Nicklas Eriksson sa...

Det du menar är alltså att socialismen måste bli mer liberal?

Anders Nilsson sa...

Niklas, jag tror att jag skrev att socialismen måste bli mer socialdemokratisk. Socialdemokratin vilar på det en gång liberala manifestet från den franska revolutionen som säger "Frihet, jämlikhet och solidaritet".

Sedan dess har socialdemokrater fått kämpa för att försvara dessa värden mot den perverterade form av socialism som de kommunistiska partierna praktiserat.

Medborgare X sa...

Anders!

Du är klok som en uggla och ser rakt igenom det rödgröna luftslottet. Du är min favoritsocialdemokrat. Hade alla varit som dig hade banne mig jag också varit medlem i Partiet!

Britta Sethson sa...

rätt ofta är vi överens men inte alltid hördu Anders. Men det ska man inte vara.

Anders Nilsson sa...

Visst Britta och jag är riktigt glad över att jag kan bli så irriterad på dig ibland. :)

Anders Nilsson sa...

.9Medborgare X, du är nog välkommen, det behövs lite omröring i gryta. :)

Anders Nilsson sa...

Britta, förlåt att jag skämtade bort din kommentar.

Men jag tänker så här: Det verkar som att många bland mina partikamrater ansera att Sveriges och världens stora problem idag är den borgerliga regeringen. Och därför söker man mäta sig med den och visa att vi är bättre. Det leder till rent imbecilla kampanjer, som den där de rödgröna sa att oavsett vad regeringen bjuder så ska vi bjuda mer!

Jag är av den uppfattningen att Sveriges stora problem ligger i samhället, som samhället är organiserat och ser ut.

För mig är frågor om diskriminering, om fattigdomen, om maktlösheten, avsaknaden av internationell solidaritet, frånvaron av en hållbar framtidsvision, de frågor som beskriver samhällets stuation. Men istället inriktar oppositionen sig på att peka finger.

Jag är övertygad om att den borgerliga regeringen inte har vare sig ideologi eller verktyg för att åtgärda samhällets problem, därför gick jag in partiet för att bidra till samhällets förändring.

Men för mig framstår det mer och mer som att vi inte vill ha förändring, vi vill bara ha makt. Och då måste jag fråga till vad? För att sköta staten bättre än borgarna? Det räcker inte.