Pärlemofisk, en sällsynt fångst i svenska vatten.
Jan Olof Larsson, riksdagsman (s) från Lysekil skriver en intressant artikel i Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas veckoblad. Det handlar om nödvändigheten av en reformerad fiskeripolitik. Nu är inte fisket min starkaste sida, fisk absolut men fiskeripolitik nej. Så därför var det inte detaljerna och det konkreta i hans förslag som fick mitt gillande. Det var själva attityden till förändringar och politikernas ansvar.
Han skriver: ”Finns det en framtid för fiskenäringen? ----- De stora hoten mot fisket kommer inte från näringen. Näringen kan skapa sig sin framtid om den får ta ansvar. Men vi politiker måste sluta tänka kortsiktigt.
Utan subventioner hade fisket varit i betydligt bättre balans än i dag. De statliga medlen ska satsas på forskning och utveckling. Bort med pengar till uppbyggnad av fiskeflottor, bort med pengar för skrotning. Undantag från beskattning ska inte finnas. --- De som brukar havets resurser ska få ansvaret och möjligheten att vårda resurserna. Synen på fisket bör förändras. Fiskaren måste gå från att vara en skördare till att bli ”naturbrukare”. Fiskaren ska vara en tydligare del av förvaltningen och den som kommer med förslag på lösningar.”
Detta är en socialdemokratisk politiker som bryter mot allt av politisk kontrollnoja heter och föreslår att de som ”brukar jorden” också skall få ta ansvaret. De statliga medlen skall satsas på forskning och utveckling. Sluta med politisk klåfingrighet, lita på människor. Sluta ”styra upp” näringar med politiska medel, säger han. Det här är en slutsats som baseras på en gedigen erfarenhet av en näring som Larsson känner sedan barnsben. Är det därför han har så stort förtroende för fiskarena. För vad säger då inte detta om alla de politiker med alla medel vill styra allsköns näringar? När de borde göra allt för att lägga den politiska verkligheten tillrätta för att människor själva ska styra.
Tänk om politikerna skulle säga det samma om kollektivtrafiken, om sjukvården, om äldreomsorgen. Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.
Tänk om....!
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, avreglering, fiske, framtid, företag, politik, skattepolitik, socialdemokraterna, tillväxt, värdegrund,
DN1
Axess
SvT, Uppdrag granskning
7 kommentarer:
Nu är du väl ändå lite för hård, Anders.
Vad skall våra förtroendevalda ägna sig åt i framtiden?
När Karl Malinsson låg för döden så vågade ingen komma i närheten, men till slut närmade sig dock prästen och frågade försiktigt om ändå inte det var dags både för dop och välsignelse. Enligt berättelsen, som är helt sann, så svarade Karl Malinsson: "Ähh, han har nog någe höl å stöpp mäg i likaväl."
Undras om majoriteten av våra förtroendevalda upplever det lika tröstefullt som jag gör.:-)
Nja, närmare himmelen än ett extraordinärt nämndsammnträde är väl svårt att föreställa sig och närmare evigt liv än ett omnämnande i lokaltidningen är svårt att komma.
Även om jag helt delar din uppfattning när det gäller kontrollnojan så har jag ändå invändningar eller kanske snarare vill problematisera lite. Visst är det rimligt att anta att de som är beroende av en produktionsresurs också kan antas vilja vårda densamma (även om det t.ex. från jord- och skogsbruk finns gott om exempel på motsatsen). Detsamma gäller däremot inte nödvändigtvis vid tjänsteproduktion för där finns det lätt identifierbara direkt motsatta intressen mellan de som arbetar inom området och de som nuyttjar tjänsten. Tidtabeller är ett sådant exempel då sammanhängande arbetspass och dagtid direkt strider mot resenärernas vanor/behov.
Jomenvisst Peter, jag skriver lättvindigt. Nu var det i första hand en glad reaktion på vad Jan Olof Larsson skrev i AiP. Glad för att han skrev det och glad för att det publicerades just där. För det ger uttryck för en annan hållning än den man blivit van vid från det hållet. Hoppas att några av läsarna kan ta till sig det innehållet även om de inte intresserar sig för fiskeripolitik.
Jo, det behöver problematiseras. För det första så håller jag med dig om ditt resonemang om ansvarskänslan. Jag tror att man ska skilja brukande och ägande. Småbrukaren som äger sin jord har liksom fiskaren till sin båt och sina redskap och sitt fiske, och själv brukar den under långa arbetsdagar har en annan inställning till omsorgen om djur, brukningsmetoder och växelbruk. De sköter sin jord för de är beroende av den för sig och för sin familj. Nu finns det också ett modernt ägande inom jordbruket och fisket, som ser ägandet som en investering. Ett arbetande kapital som när som helst kan förräntas och säljas, som vilken vara som helst. Där har vi sett mycket rovdrift och skamskötsel. Det är märkligt att dessa förhållanden inte uppmärksammas t.ex. i grisdebatten som gick för ett tag sedan.
Brukande och ägande är två prioriteringar som kan ta sig märkliga uttryck. Och jag har en känsla av att lagstiftarna i sin iver att komma tillrätta med ”ägarnas” rovdrift stiftar lagar som bara begränsar och lägger hinder i vägen för ”brukarna”. Politikerna verkar i första hand vilja stoppa och inte utveckla näringarna. Där pekar JO Larsson på en viktig punkt, och det var den jag ville uppmärksamma
Jo Peter, i tjänsteproduktion finns det motsättningar. Ibland beror det på arbetsplatsens karaktär. När skolorna förvandlades från bildningsinstitutioner till kommunala arbetsplatser påbörjades en avveckling av det gemensamma intresset för anställda och brukare. Dagens arbetstidsdebatt tror jag mer berör detta än faktisk lokalisering av arbete och arbetstid. Man missar arbetets och proffessionens särart för att reducera det till alla arbetsplatsers gemensamma nämnare.
Skicka en kommentar