Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”
Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.
De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.
Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.
Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.
Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.
Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.
Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar