Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.