I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant