Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.