Kör du på fel sida vägen, så spelar det ingen roll om du kallar dig borgare eller socialist, du kör åt h-lvete fel.

Håller det på att ske en tillnyktring bland socialdemokrater? På allt fler bloggar med tydligt (s)-märke börjar man nu tala om politikens innehåll, om vilka samhällsfrågor som vi måste ta oss an för att skapa det goda samhället. Man talar plötsligt om att förändra samhällets brister, inte bara vilka frågor som är taktiskt riktiga för att vinna valet.

Centralt står frågan om maktlösheten. Den enskilda medborgarens förhållande till en alltmer maktfullkomlig stat. I sjukvården, i socialvården, på arbetsmarknaden osv förlorar medborgarna alltmer inflytandet över sin egen situation. Medborgaren tilltros inte längre den goda viljan, utan ses som ett illvilligt väsen som skall kontrolleras och anpassas till den stat och den myndighet som utsetts till dennes förvaltare. Den sjukskrivne tilltros inte förmågan att själv delta och utforma sin egen rehabilitering. Arbetsförmedlingens uppgift är inte längre att ge service och förmedla jobb. Den arbetssökande skall lära sig att skriva jobbansökningar. Medborgarna står maktlösa inför systemet. Det som en gång för 50 år sedan var en god utveckling där välståndet fördelades till välfärd för alla har utvecklats till en självgod och kontrollerande maktfullkomlighet inom en statlig sektor i okontrollerad tillväxt. Vi får inte inbilla oss att det är resultatet av en borgerlig regerings insats efter 4 år vid makten. Det har pågått mycket längre. Det är faktiskt innebyggt i själva tanken om en stark stat. Och den borgerliga regeringen har visat hur systemets tumskruvar kan dras.

2007 var jag på Bohuslänsdistriktets första samling för valledare. Där blev alla ombedda att utforma sin egen valaffisch. Det var många förslag om ”Jobben först”, ”Nej till försämringar ” och andra tydliga slogans. Jag föreslog ”Makten till medborgarna” och det möttes av ett skratt av mötesledaren och deltagarna verkade inte förstå. Jag tyckte givetvis att den var genial; rösta på Socialdemokraterna och makten skall återlämnas till folket. Jag beskrev min uppfattning av hur välfärdssystemen alltmer urholkades och hur kontrollsystemen som byggs in i dem alltmer förnedrar människan. Den allmänna munterheten fortsatte, ytterligare en kuf från landsbygden hade presenterat sig. Och mötesledaren påpekade att det i vart fall inte var något man vann val på.

Nu är jag ju inte mera kuf än att jag vidhöll mina åsikter, rådslagen hade precis tagit fart och där kunde man väl påverka, tänkte jag. Vilket också skedde. Ylva Johansson och Stefan Löfven presenterade ett rådslagsmaterial om välfärdsfrågorna som andades ny färdriktning. Man talade om medborgarnas centrala roll i systemen, om människans rätt att ta eget ansvar, man ville förflytta ansvaret för rehabilitering från den statliga försäkringskassan till individen och arbetsmarknadens parter, dvs flytta ansvar och makt från den statliga till den samhälleliga nivån. Det var symptomatisk att de som brukar utmåla sig som ”Vänstern” inom (s), gick till stenhård attack mot vad de betecknade som nyliberalism och borgerlig politik. Rådslagsmaterialet i allmänhet och Ylva Johanssons person i synnerhet verkar väcka starka känslor hos ”vänstern”. (Jag skriver vänstern inom parantes eftersom det ju inte alls handlar om en vänster, utan om en statsförespråkande, maktambitiös falang inom socialdemokraterna som ser ett hot i demokratisering och upplösning av centralmakten.)

Idag får vi dagligen se vad borgerlig politik i verkligheten handlar om, nämligen ännu mera kontroll, ännu mer byråkratisering, ännu fler chefer och ännu mer misstro mot den enskilda människan. Borgarna vill visa hur duktiga och ansvarsfulla förvaltare av den starka staten de är.

Därför är det glädjande att allt fler ansluter sig till ett samhällskritiskt förhållningssätt. Det spelar mindre roll vem som förvaltar staten om det inte finns några ambitioner att förvandla den. Vi vill ha en ny regering som vill något annat, inte bara ett löfte om att de skall vara duktigare. Jag vill ha en regering och ett parti som vågar (själv-)kritiskt granska samhällsbygget.

Var det folket som formade staten eller är det så att vi nu har en stat som gör sitt bästa för att forma folket?

Intressant