Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?