Även i vår lilla kommun utan andra friskoleetableringar än 4 kooperativa dagis gjorde vinstdebatten sitt intåg på senaste AK-mötet. Vår representant i BUN (Barn- och ungdomsnämnden) rapporterade upprört att nu skulle friskolorna grafsa åt sig ännu mer från kommunen. Det gällde alltså att de ska få kompensation för de merkostnader kooperativen har för moms och kontors/redovisningsarbete, som de kommunala dagisen, och för den delen skolorna, slipper undan. Detta för att de båda driftsformerna ska arbeta på samma villkor. Ingen orimlig tanke kan tyckas.
Jag kan förstå att vår representant reagerar, kostnaden skulle bli 1 miljon extra i tider som är hårda nog från förr. Men reaktionen röjde också en inställning som enligt min mening är skadlig för socialdemokratin.
Här på landet är valfrihet inget stort, tvärtom får vi kämpa för att behålla det lilla vi har. Större lyx än så kan vi inte unna oss. Skolor, dagis, butiker, vårdcentraler, åldringsboenden lokalt läggs ner och centraliseras. I några fall så går vi boende samman och startar ”eget”. Vi startar ett inköpskoopertiv och det ersätter den nerlagda butiken. Genom frivilligt arbete hålls lokalerna rena, varor packas upp, fakturor bokförs och betalas osv. Detsamma gäller för de fyra dagiskooperativen. Föräldrar som såg hur kommunen stängde dagis och erbjöd plats i centralorten, två timmars körning bort i buss för barnen varje dag, beslöt sig för att starta ”eget”.
Hade det inte varit för föräldrarnas insats så hade inget dagis funnits, kvaliteten hade försämrats och en viktig samhällelig insats från de vuxnas sida omöjliggjorts. I stället för att tacka föräldrarna så skall de nu omyndigförklaras och mejslas in i en fundamentalistisk ”socialistisk” agenda.
I botten ligger här en grundläggande feluppfattning hos min partikamrat. Han tror att kommunens pengar är kommunens, inte skattebetalarnas. Han tror att kommunen äger sina medel, att han som politiker äger verksamheten. I stället är det ju så att vi politiker är valda för att med kommunen som verktyg förvalta skattebetalarnas pengar. Dagiskooperativen är exempel på andra samhälleliga lösningar på de gemensamma uppdragen och borde väl stöttas fullt ut av en rörelse som kallar sig social och demokratisk!
När fyra läkare bestämmer sig för att starta en vårdcentral, där kommunen och landstinget lagt ner och centraliserat, ironiskt nog till en privat vårdcentral, så kastar sig en annan av fundamentalisterna över detta och talar om girighet. Att folket som bor här kämpat och stridit, skrivit insändare och samlat namn mot nedläggningarna betyder inget. Allt det som kan förknippas med folkliga initiativ är omyndigförklarat.
Jag som trodde att vara social demokrat var detsamma som att verka för folkligt inflytande, för möjligheten att folk själva ska bestämma över sin liv, att kooperation och samverkan var mål och medel i kampen för ett bättre samhälle, ett samhälle baserat på demokrati och gemenskap.
Ibland undrar jag över hur de här fundamentalisterna egentligen tänker? I morgon ska jag fråga dom. För de är ju mina kamrater, medlemmar i socialdemokraterna och kamrater i kampen. Så självfallet ska vi diskutera de här frågorna på ett fritt och öppet sätt. I morgon är det nytt möte i arbetarekommunen.
Intressant om socialdemokratisk idédebatt skrivs det här och här och här, bl.a.
DN, Dagens Arena, Folkbladet, Fronesis
5 kommentarer:
Klockrent. Särskilt det om tron att kommunens pengar är kommunen.
Socialdemokratin har alltid varit pragmatisk. Därför kämpade vi sida vid sida med liberalerna för att få till stånd allmän rösträtt trots att ideologierna mellan partierna skilde sig högst väsentligt. Jag tycker att partiet ska fortsätta att vara pragmatiskt.
Sen är det väl så att många har reagerat på fristående skolor och annan verksamhet i vård och omsorg där huvudsyftet synes vara att få stoppa en och annan miljon i egen ficka på skattebetalarnas bekostnad. Sån verksamhet betackar jag mig för.
Men varför ska man dra alla över en kam! Varför kasta ut barnet med badvattnet?
Det viktigaste måste ändå vara att sätta kampen mot ojämlikheten högst på den politiska agendan.
Är så överens med dig, Britta. Vid varje beslut måste de konkreta förutsättningarna värderas, och då har jag behov av ett program som ger de ideologiska verktygen, som hjälper mig i att värdera vad som tjänar frihet, jämlikhet och solidariet. Fundamentalismen gör inte det, tvärtom.
I byn där jag bor är jag ordförande i s-föreningen. En av medlemmarna driver ett personal kooperativ i bygårn. Det är bara en ett avdelnings förskola och det går nätt o jämnt ihop men det funkar och ungarna föräldrarna och alla är glada och nöjda-
Jag har inga problem med det....
Vi måste lyssna mer på varann i partiet.
Sen är det lätt att missförstå vad någon menar i en bloggpost. Man har inte alltid tid att sitta och fila på orden och ordvalen...
Britta, jag är rädd för en debatt där principfrågor tar över och tränger undan en diskussion om målen.
Den nuvarande regeringen med all önskvärd tydlighet visat vad som händer när principerna får bli viktigare än målen. Se bara på Björklund i skolpolitiken och betygsfrågan, Björklund och fp har principer och då viftas 40 års erfarenhetere, forskning och framgångar bort till förmån för en lika gammal "skolidyll"-princip. Samma för moderaterna och ersätningsnivåer och jobbskatteavdrag. Man ser bara sina principer, inte människan. Och det går som det går.
Om vi socialdemokrater slutar se människan och bara principer då missar vi också att vi har skapat en en offentlighet som glömt människan. En som söker socialhjälp har väldigt lite att säga till om, tjänstemän desto mer. En process för tillfrisknande, rehab och återkomst till ett arbete med arbetskamrater, lön och känslan av att spela roll har inte den sjuke som huvudaktör, nej återigen tjänstemän som följer principer. Det är inget bra samhälle. Och det blir inte i grunden bättre om det enda vi kräver är högre ersättningsnivåer.
Alltså är min slutsats att lika kritiska som vi är mot det borgerliga förmuydarsamhället lika självkritiska måste vi vara mot vårt eget verk. Och den varan ser jag lite av. Vi skyller på andra. Hela tiden.
Ett hälsosamt undantag är Ylva Johansson, en politiekr som jag fått omvärdera efter att ha sett hennes arbete i opposition. Och de rapporter som bär hennes signatur. Där finns självkritiken och viljan att sätta människan i centrum, inte inlåst i principer men med siktet inställt på framtiden, på hur vi ska förändra det här samhället till ett samhälle som bättre fyller målen Frihet, jämlikhet och solidaritet.
Det känns som en socialdemokratisk väg för mig.
Skicka en kommentar