Två världar. Har ni tänkt på att det oftast så den sk verkligheten ser ut. Två världar som du går mellan. Det kan vara jobbet och familjen, nätet och köket, kärleken och plikten, två världar som du befolkar båda. Man är inte en på ett ställe, man är på många ställen, ibland samtidigt, men likafullt så är man bara en. Politiken och vardagens verklighet är i synnerhet två världar. Där politiken beskriver har verkligheten fulllt upp med att förstå. Överenstämmelsen sprikar. Två världar och likafullt så ska du leva i bägge.
Jag upplevde något av det här i veckan. Jag var på distriktsstyrelsemöte för socialdemokraterna i Bohuslän, som valledare. Min uppgift i det lokala valarbetet i Tanums kommun där jag verkar är att omsätta mitt partis valprogram i praktisk handling. Två världar. Vi hade besök av Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare. En oerhört sympatisk typ. Verkade var precis likadan där hos oss som på TV. Men likafullt två världar. I huvudsak så var vi där och då ett gäng entusiastiska valarbetare som såg fram till valkamp 2010, Ibrahim Baylan likaväl som vi gräsrötter.
Men så kom det sig att jag på två punkter bröt mönstret.
Jag menade att det är svårt att driva arbetslöshetsfrågan så länge som den nuvarande inte var högre än 2006. Ibrahim Baylan förstod inte var jag fått mina i uppgifter från och kontrade med ett nästan dubbelt så högt tal som mitt. Jag räknade på de som var anmälda till arbetsförmedlingen, vilket också LO-tidningen gör. Vilka partiledningen räknar med är oklart. Kanske var det skolelever och studenter som sökte sommarjobb som räknades in.
För det andra att det var svårt att driva tesen om att regeringen lånar till skattesänkningar så länge som statsskulden faktiskt i augusti var den lägsta sedan 1992 och inte förväntas nå 2006 års nivå ens under 2010. Då hävdade partisekreteraren att budgetunderskottet var måttet.
Och det är ju i och för sig sant, budgetunderskottet ökar precis som de gjorde 2001-2003, men budgetunderskott är inte det samma som att låna. Alla de ekonomer som vi socialdemokrater brukar framhäva, Krugman, Keynes, och inhemska storheter som Calmert och Lindbeck framhäver att ska man gå med underskott så ska man gör det i kristider. Sannolikt så skulle vi socialdemokrater gjort det samma.
För var det inte precis det som Göran Persson sa, att spara i goda tider för att ha i dåliga. En det är kanske glömt nu, kanske är det en föråldrad åsikt som byttes ut med partiledaren?
Men i TV och från talarstolar kan man säkert moralisera över budgetunderskott och förfasa sig över arbetslöshetssiffror, men för oss som skall knacka dörr och övertyga grannen så hjälper det inte. För här gäller enannan värld. Hushållen ser mer optimistiskt än på länge på framtiden. Snedvrider vi och krismaximerar så förlorar vi trovärdigheten. Där hjälper inga centralt producerade kampanjer med eländesskildringar. Två världar.
Arbetslöshet och utstämpling från sjukkassa och a-kassa är förfärligt. Men det stora problemet är ju fortfarande att ojämlikheten i vårt samhälle är så stor. Trots vårt långa regering(s)innehav så ökar ojämlikheten. Löneskillnaderna ökar, inte bara mellan miljonärer och fattigpensionärer, utan i ännu högre takt mellan grupper av arbetare, där vissa har medelklasslöner och väl så det medan de under medianlönen hålls tillbaka. Till skillnad från det som borgarna tror, så skapas inte jämlikhet med skattesänkning. Det kan bara ökade och solidariska löner för de lågavlönade göra. Bara minskade klyftor. Här gäller verkligen två världar, den politiska världen och verklighetens.
Borgarna sägs ha raserat välfärdsstaten. Bräckligheten i det, som vi stolt har kallat den socialdemokratiska visionen, visar väl dagens verklighet. Även om inte läget motsvarar hela svartmålningen, så ställer sig ju frågan: Hur är det möjligt att 40 års samhällsbygge inte tålde mer?
Vart tog sammanhållningen vägen, solidariteten det som skulle göra att vi sträcker ut den hand som den andre behöver, att vi går några mil i varandras skor. Vart tog allt det där som vi inte röstar om, det där som vi odlar i partigemenskapen, i grannskapet, i familjen vägen? Vart tog allt vägen, i bygget av välfärdsstaten? Glömde vi att bygga frihet, jämlikhet och solidaritet i vardagen? Såg vi inte att vi levde i två världar? Inser vi inte snart att det måste bli en? Det tror jag människor vil ha reda på.
Intresssant
Andra skriver om valarbete, två världar, budgetunderskott och skattesänkning här och här.
4 kommentarer:
Äsch inte har de raserat välfärden.
Men det gamla systemen har de petat i ... det kanske gör det lättare för oss att tänka lite fritt och skapa något bra och stabilt för framtiden.
Men vi får inte glömma bort solidariteten och rättvisan i det nya samhällsbygget heller. Och det är lite bråttom för klyftorna växer.
Jag tänkte just detsamma i dag i bilen på väg hem från bokmässan i Göteborg. Det är lättare att spetsa kritiken när det är borgarna som är ansvariga. Och det ska gudarna veta att de inte har gjort det bättre för de som redan förut hade det snålt.
Men efter att ha tänkt lite på vad jag skrev så tror jag att en grej som jag vill åt är att moderaterna inbjöd oss till fight om vem som är den bäste förvaltaren av staten, dom ska ju bli statsbärande parti minsann. Och jag tror att de har lärt sig en hel del om det. Vi socialdemokrater skulle fått agera på samma sätt i många avseenden. Så det är inte den fighten som vi ska ta. Det är bara en uppvisning för gallerierna. Nej det är politiken som skallvi ska slåss om och för.
Men det är politikens riktning som borde skilja oss åt! Vi måste få en tydlig politik som ökar jämlikheten,då pratar jag om möjligheten att att skapa ett anständigt liv, ger människor större frihet, då pratar jag om allt från FRA till möjligheten att "förverkliga sina drömmars längtan", och slutligen solidariteten, att människor ges möjlighet att delta i samhällsbygget. Makten skall vara människornas tjänare. Staten skall tjäna medborgarna inte tvärtom. För, precis som du säger, "det är lite bråttom för klyftorna växer."
Ja exakt
Vi måste formulera den politik som ska föras på 2000 talet. Det är huvuduppgiften efter kongressen för hela partiet. För inte kommer de med färdiga lösningar där. I bästa fall kloka inriktningsbeslut.
Sverige är ett rikt land. Det finns pengar till ett solidariskt välfärdssamhälle även i framtiden. Om medborgarna säger ja till finansieringen så är det bara att sätta igång.
Slutet av året får gå till att hitta folk till studiecirklar och hela våren blir det folkbildnings arbete hand i hand med valarbete...
Det är med politiska argument för ett framtida solidariskt samhälle vi vinner valet. Och med kloka provisoriska utopier som kan genomföras under nästa mandatperiod.
Då sätter vi igång! :)
Skicka en kommentar