Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision

-det här är en redigerad text från en tidigare blogg -
Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.


Andra skriver intressant om detta här, här och här.

Om Jämtin och vinsterna, om spik i foten och rena osanningar.

Carin Jämtin går i svaromål om vinsterna och friskolorna. Det är bra tänkt. Hon preciserar och vidareutvecklar, men gör det så att det slutar med en tumme.

För det första, av de ca 90 miljoner som går till aktieutdelning så går omedelbart 30 miljoner rätt in i statskassan i form av skatt. Den riktiga summan som disponeras av aktieägarna är alltså 60 miljoner kronor. Och det förändrar inte den principiella frågan mer än på en punkt.

Nämligen, går de trettio miljonerna skattekronor direkt tillbaka till verksamheten?

I rimlighetens namn borde det ju vara så om man ska kunna förstå Kokks, Silfverstrands et consortes resonemang. Min fråga är retorisk. Självfallet går inte skattekronorna tillbaka till respektive skola och dess verksamhet. De går upp i statens samlade kassa och fördelas därefter enlighet med de övergripande politiska besluten. Så är det och så måste det vara. Möjligtvis kan man säga att det är rimligt att pengarna går tillbaka till skattebetalarna. Men det finns ingen garanti att de används till gemensamma nyttigheter. Jag kan garantera att Famnas undersökning skulle fått ett annat utslag om frågan istället löd: Tycker du att det är riktigt att vinst från friskolor skall investeras i krigsmaterielindustrin? Som man frågar får man svar.

Jag är ingen älskare av tanken på att skattepengar i form av vinst från skolor och privata sjukhem, delas ut till aktieägare. Men det är mer en fråga om anständighet. Jag sympatiserar helt med de frivilliga, icke-vinstdrivna företagen som organiseras i FAMNA. Men varför jag kan acceptera att vinstmaximerande företag kör mina barn till skolan, lagar deras lunchmat, trycker och producerar deras böcker, tillverkar deras bänkar och datorer, lägger deras mattor, monterar deras barnsäkrade fönster och dörrar osv, allt det som bidrar till att de får en bra, säker och empatisk miljö, men inte att deras lärare skulle ledas av en chef för ett lika vinstmaximerande skolföretag, det begriper jag inte. Är det så att jag utan att vara medveten om det är besatt av en föreställning om skola och omsorg som ideell verksamhet. Att historien om Florence Nightingale bestämmer mina känslor, att kvinnor, ja det handlar oftast om kvinnor, ska vårda och ta hand om oss utan snöda tankar på vinning, om den obetalde volontären som ledfyr?

För själva vinsten och dess fördelning var ju en välsignelse för samhällsutvecklingen när den kom. Inte så att den skapade något lyckorike, tvärtom klassmotsättningarna skärptes och blev ännu tydligare. Men tanken att vinsten från en verksamhet kunde delas ut, och investeras in en annan bransch, var en förutsättning för vårt moderna samhälle. Det var det feodala samhällets tvång, skråsamhällets begränsningar när det gällde användande av det ekonomiska överskottet, som gjorde att samhället stelnade. Ett samhälle där jordägarna bara kunde skaffa mera jord men inte maskiner, snickarmästaren kunde göra flera stolar och anställa flera snickare men inte lägga vinsten i att utveckla bättre svarvar osv. Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.

Så att rikta sina politiska attacker mot vinsten blir till slut en spik i foten, den missar kärnan i frågeställningarna kring en bra skola. Att införa någon sorts system där överskotten från en verksamhet måste gå tillbaka till samma verksamhet skulle bara skapa elefantsjuka och stagnation.

Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13. När når vi i så fall den ultimata kvaliteten? När det går 5 elever per lärare? 3? 0,5? Att resultaten skulle vara mycket sämre i friskolorna finns inga belägg för. Tvärtom! Så vad argumenterar Jämtin för egentligen?

Jo hon säger att det offentliga måste bli en mycket bättre beställare av välfärdstjänster, och där har hon rätt. Men resonemangen kring vinster i samma verksamhet är befängda. Och i ärlighetens namn så måste vi också sluta använda den rena osanningen, att överskott i offentlig verksamhet plöjs ner i den verksamhet som skapar dem.

Vi lever tack och lov inte längre i feodalismens Europa.

ps. att friskolor betalar moms, som kommunala skolor inte gör, är ju en annan fråga, men som bör tas i beaktande om man talar om kostnader och kvalitet liksom pengar tillbaka till det offentliga. ds

Andra skriver intressant om detta här och här och här.

Då skulle socialdemokratin göra skillnad.

Varför reagerar inte folk kraftigare på den växande arbetslösheten? Varför slänger inte väljarna ut regeringen i förtid? Allt verkar ju så uppenbart, arbetslösheten har växt till 255000. Bland de socialdemokratiska bloggarna rasas det.

Men jag tror att det har en enkel förklaring. Så länge arbetslösheten idag inte når upp till genomsnittet för perioden 1996-2006 så kommer inte folk att gå i taket. Så enkelt är det.

Siffrorna för juli månad respektive år ser ut så här:

1997 486 tusen,
1998 408 tusen,
1999 374 tusen,
2000 308 tusen,
2001 252 tusen,
2002 232 tusen,
2003 266 tusen,
2004 277 tusen,
2005 280 tusen,
2006 244 tusen,
Genomsnittet under vår regeringstid var alltså drygt 310 000 arbetslösa i juli månad.

Jag tror att siffrorna måste stiga till mycket mer än snittet för perioden 1996-2006 innan vi ska börja alarmera, särskilt med tanke på att det var under perioden 2000 till 2006 som förtidspensioneringarna verkligen exploderade.

Och trots att kapitalismen hamnat i sin värsta kris sedan trettiotalet så upplevde vi högre tal 2005 då högkonjunkturen var ett faktum än idag.

Svenska folket ser sig omkring och noterar det de ser, katastrofen blev inte så katastrofal likaväl. Allt verkar ju vara som vanligt. Och däri ligger fällan för oss socialdemokrater. Vi fokuserar på det som folk anser vara normalt. Vi bullrar och bråkar och krismaximerar. Folk genomskådar oss och tar oss inte på allvar.

Om vi istället fokuserade på det som skulle göra det här samhället till ett bättre samhälle att leva i; diskrimineringen, maktlösheten i välfärdssystemen för brukarna, missförhållandena och misshushållningen i de offentliga systemen mm, dvs verklig systemkritik, då skulle vi kunna vinna nya anhängare och väcka politiskt intresse.

Då skulle socialdemokratin göra skillnad.

Andra skriver om arbetslöheten här och här och här.

Demokratins dödgrävare

Det var i början på 2000-talet. Föräldraföreningen hade kallat till möte. Kommunen aviserade neddragningar, uppsägningar av lärare, på vår lilla skola.

Under mötet, dit man skickat kommunalrådet (fp) och oppositionsrådet (s), förklarades att ”kommunens ekonomi tvingar oss”, ”Vi har funnit oss nödsagade...”, ”Trots skattehöjningen klarar vi inte” osv. Efter att ha lyssnat på genomgången, så började frågestunden. Jag vet inte vad politikerna hade föreställt sig, men vi ställde många frågor. Vi krävde besked om varför, vi nöjde oss inte med de svepande formuleringarna. Inte för att vi inte förstod att läget var allvarligt och ekonomin pressad; vi förstod inte det rimliga i att säga upp lärare i en situation där barnkullarna var större än någonsin.

Omsider började bilden avteckna sig. Kostnaderna för att skjutsa elever till skolan hade skjutit i höjden. Bland annat pekades på att hämtningen av två barn på Hamburgö kostade tolvhundra kronor om dagen. Hamburgö ligger 1 minut färja och 7 minuter körning bort från skolan.

Nu började vi föräldrar reagera. Det kan inte vara rimligt att skolans pengar ska gå till att avlöna taxichaufförer, när vi avskedar lärare! För de pengarna kan vi anställa en lärare som åker ut till barnen och undervisar! Diskussionen blev het och vi satte ner foten. Vi tillät inte kommunen att genomföra sina planer, utan krävde att vi skulle få ett par månader på oss för att komma med ett förslag till lösning. Vilket vi gjorde. Vårt förslag var att skolan skulle leasa tre minibussar, anställa 1,5 fritidsledare för att de skulle köra och hämta de elever som bodde krångligt till. Och tro det eller ej, men vi fick gehör för förslaget.

Nu fick alltså skolan fler vuxna med elevkontakt, vi fick tre bussar för att göra resor till muséer, teater, idrott etc, kort sagt vi fick en bättre skola utan att säga upp personal. I själva verket visade det sig att vi dessutom sparade en halv miljon kronor.

Hur blev det då? Vi har ett exempel där aktiva föräldrar tar ansvar för skolans och kommunens ekonomi, där skolan samarbetar bra och kommunen lyssnar. Frid och fröjd?

Vi såg en lysande möjlighet för skolan att ta itu med en del lokalproblem; bildsalen hade fått tas i anspråk som klassrum, grupprum saknades mm.

Nästa år så var överskottet inbakat i kommunens budget, skolans tilldelning minskad med samma summa. Tankarna om utveckling och fortsatt förbättring kunde vi lägga till sidan. Redan här tappade många sugen. Varför ska vi engagera oss när kommunen ändå bara gör som den vill? När sedan framsynta politiker i riksdagen dessutom fick igenom förbudet mot att föräldrar kunde vara med på aktiviteter i skolan, att inga pengar eller insatser fick göras, dog långsamt det aktiva föräldraintresset bort. Allt kunde gå tillbaka till det gamla vanliga. Minus aktiva föräldrar.

Bland socialdemokratiska statskramare så sprids en myt om att i den offentliga skolan går överskotten tillbaka till verksamheten. Man baserar sina principers övertygelse på den. Och man försöker få oss att tro på det. För det låter ju så bra. Men det är bara luftpastejer. Pengarna försvinner in de hål som kommunens ekonomi har. Det finns inga öronmärkta skattepengar. Vilket ju också är det enda rimliga. Skattsedeln kan ju inte förvandlas ett kryssningsformulär, där medborgaren kan kryssa för vad hon vill att skattepengarna ska gå till. Men det borde täppa till truten på skitsnackarna, om de nu har någon känsla för sanningen. Men det ingår säkert inte i principerna.

För varje gång som verklighetens krossar de illusioner som skitnackarna försöker delge människor, varje gång människorna upplever att politiker snackar skit, så förvandlas skitsnackarna från akademiska åsiktsapparater till demokratins dödgrävare.


För att göra det tydligt, det här är ingen plädering för privata skolor, det är en kritik av ett offentligt system som stjälper demokratin, och det är en kritik av de som i debatten med falska argument agerar dess dödgrävare. För sina principer skull.

Ps. Det handlar alltså om en kommunal skola, om det är någon som trott något annat. ds

Bagateller om rätttrogna

Det är fantastiskt vilka krafter ett relativt hovsamt och öppet debattinlägg som Carin Jämtins kan frigöra. Eller var det kanske Robert Nords mfl´s svar som utlöste den.

Strunt samma, upp reste sig, likt Frödings gamla bergatroll, kavalleriet, principryttarna på sina käpphästar. Inte skulle bara det "onda" fördrivas, folket skulle tuktas och förstå att det goda var ont, de som blivit friska av privat sjukvård, de som menar att tandläkaren de nyttjar är snäll och hygglig och gör ett bra jobb, de som tyckte att de fick bättre skola i friskolan måste fås att förstå att allt är precis tvärtom.

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp'na och kyss'na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg'na och vyss'na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp'na
och ta'na med hem till julmat,
och se'n så äter jag opp'na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp'na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt frumla hem nu, hum, hum.
-------

En debatt som kunde ha handlat om kvalitet, god förvaltning av skattebetalarnas pengar, människor inflytande över sin vardag, ja kort sagt en debatt om det goda samhället, förvandlas till en debatt om principer. Likt Tennyssons eremit på pelaren, som ser sina ben ruttna under honom, så skall folket fås att förstå att det blott är de rättrogna som i lidandet kommer till paradis.

Varifrån kommer all denna världsfrånvändhet?

Kan det bero på att vi inte har lyckats formulera en enda programpunkt under tre år i opposition som sträcker sig utanför kategorin "återställare."? Detta trots en borgerlig regering, kapitalismens djupaste kris någonsin och Hammarbys fullkomligt katastrofala insatser i allsvenskan.

I stället för att reflektera över sitt livsverk, utvärdera det och söka ny vägar framåt så har varje sådan ansats trampats ner i höger-vänster gyttjebrottning, där ett antal debattörer verkar föreslå att vi stryker ett streck över de sista 40 åren, plockar upp det gamla partiprogrammet och så börjar vi om.

Man får väl citera en gammal arbetarrörelseikon, Shania Twain, när hon sjunger: "That don´t impress me much."

Vem vill kratta manegen på Circus Såss

Min dotter gick på gymnasiet i Göteborg, GTI som ligger på Karl Gustavsgatan. Hon gick en teknisk linje, ensam tjej bland bara killar från Bergsjön och Hisingen. Det blev en ganska tuff stämmning ibland, så hon sökte sig över till kommunala Hvidtfeldtska hösten åk2 och kom in, men hon blev där bara tre veckor eftersom det var för opersonligt, snobbigt, brytigt för henne. Lärarna nonchalerade eleverna och tänkte bara på sitt. Ingen lyssnade på hennes önskemål eller förslag. Skolan var en sorteringscentral för vit medelklassungdom.

Hon åtevände till sina bilmekar på det privata GTI, där hon blev sedd som den människa hon var och fick utveckla sina färdigheter på ett sätt som passade henne. Hon fyllde 18 i vintras och hon ska rösta första gången nästa år. Tror någon att hon känner igen sig i beskrivningen av privata skolor som utsugande, giriga inrättningar där elevena bara är till för att maximera vinsten? I amsagorna om de kommunala skolorna som jämlika och soldariska paradis? Tror någon att hon och hennes kompisar kommer att rösta på det parti som kommer att hävda det?

Jag är så mycket socialdemokrat att jag anser att hennes åsikter och erfarenheter är lika mycket värda som Alva Myrdals knähundars. Att lyssna på de som det verkligen gäller kan ibland vara mycket mera givande än principryttarnas samtliga konster i manegen. Även om de bara är arbetarungdomar som aldrig satt sin fot i Rosenbad.

Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.

Katrine Kielos försöker få oss att vända blicken från forna stordåd och rikta blicken framåt, Britta Sethsson ställer i sin blogg upp en rad mycket viktiga tankar om vad som krävs av ett framtidsprogram för socialdemokratin. Peter Andersson täcker in debatten och ger den riktning bort från återställandets återvändsgränd. Arvid Falk prövar i ett snabbt hopp tillbaka till Marx att avfärda Kielos. Här gör man ett försök att ta tag i frågan om makten, och hur de maktlösa skall medvetandegöras om sin maktlöshet. Detta för att senare kunna mobilisera dessa i kampen för socialismen. Ett klassiskt 1800-talsrecept, med starka drag av leninism. Peter Karlberg gör en förtjänstfull räddning av Arvid Falk genom att fördjupa en början till en klassanalys. Erik Laakso tar tjuren vid hornen och får den på knä.

Roger Jönsson lanserar i en blogg tanken att (s) skall stå för sina gamla ideal som han formulerar som "En vision som bygger på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, möjligheter, integritet och nya chanser."Han betonar nödvändigheten av att (s) skall se människan som subjekt i stället för (som nu?) objekt. Hur han skall klara det utan att noggrant värdera det socialdemokratiska projektets senaste trettio år och sin starka tro på staten är svårbegripligt. När han dessutom förvanskar vår socialdemokratiska grundval "Frihet, jämlikhet och solidaritet", genom att utelämna friheten så missar han också det som idag är några av huvudfrågorna i den politiska debatten, frågan om FRA, IPRED och andra integritetskränkande lagar.

Enn Kokk å andra sidan verkar tycka att en kritisk granskning av den stat som skulle ta över är ovidkommande. Priset vi måste acceptera för att hålla kritiken mot den starka staten är högt. Hans principer är viktigare.

Ola Möller trängs på samma parnass och försöker sig på ett återupplivande av Lenin och den sovjetiska praktiken, en dikeskörning som kan verka nog så desperat. Man bör skilja på att lära sig av sin historia och att göra om gamla misstag.

I SSUs tidskrift Tvärdrag slår man ett slag för några småskrifter från Ernst Wigforss hand. Den ena skrev han 1928 och den andra 20 år senare. Det är ju i och för sig bra att publicera, läsa och studera våra reformistiska klassiker, men gör man det utan att sätta det skrivna i sitt historiska sammanhang så blir ju läsningen historielös och snarast en litterär verksamhet. För det handlar trots om själva kärnan i ett socialdemokratiskt program för 2000-talet.

Wigforss var på 20-talet en företrädare för planekonomi. 1929 var planekonomin en marxistisk sanning, ett nytt ekonomiskt system för en ny samhällsform som radikalt bröt med de råa kapitalistiska ekonomierna som man kände dem, en utopi som väckte stora förhoppningar hos de egendomslösa och arbetande. Stalins seger i den interna partistriden i Sovjetunionen omsatte teorin i handfast verklighet. De första femårsplanerna antogs och tog definitivt död på den reglerade marknadsekonomi, NEP, som skulle föra Sovjetunionen ut ur inbördeskrigets svält och inre folkvandring. Nu skulle privat egendom och vinstintresse avskaffas. Inget offer var för litet i den striden.

I en fullständigt häpnadsväckande takt tycktes Sovjet, under de första femårsplanerna, utvecklas från ett ett närmast feodalt, medeltida agrarsamhälle till en modern och expansiv industristat. Och det var inte bara i Sovjetunionen som den planerade ekonomin fick vingar. I Italien föddes Mussolinis fascistiska planekonomi ur en längtan efter en italiensk storhetstid och ett italiensk imperium på Afrikas horn. I Portugal skapar Salazar nationell samling kring en fascistisk planekonomi och ett kolonialt projekt som omfattade både Afrika och Asien. I Japan förde de nationalistiska strömningarna likaså till en forcerad ekonomisk nydaning under statlig kontroll. Hitlers seger i Tyskland 1933 skapade en planekonomi som fick världen att häpna, framgångarna tycktes som ett mirakel. Ur den största förnedring och misär reser sig det nazistiska Tyskland som en ledande världsmakt. I Kinas inbördeskrig bygger kommunisterna en miljonarmé ur resterna av ett uppror. Med planekonomi i de ”befriade områdena” finansieras denna kamp av tvångsrekryterade bönder, som brukade jorden för att förse ”bröderna” i Sovjetunionen med mat, medan de kinesiska bönderna själva svalt.

Samtidigt kraschar kapitalismen. Västeuropas och den kapitalistiska världen kastades 1929 över natt in i massarbetslöshet och kapitalförstöring, den värsta kraschen sedan tulpanmarknaden kraschade i Holland 1637.

Med utsiktspunkt i 1929 kan man väl utan att överdriva påstå att planekonomin ledde, inte med 1-0 utan snarare 12-0. Marknadsekonomin låg på knä.

Att planekonomin var en krigsekonomi, Tyskland skulle inte ha klarat sig mer än ett par månader om man inte startat det andra världskriget, det såg man inte. Kritiken mot Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna riktades inte mot deras ekonomiska system, utan mot deras galna härskare. Att planekonomi i sig var oförenlig med demokrati blev väl inte tydligt förrän 1989, när hela Sovjet-imperiet föll samman och visade att planekonomin inte heller kunde skapa välfärd för sitt folk. Den var ett ekonomiskt odugligt tvångssystem.

Allt det kunde Wigforss inte ha en aning om 1928. Och även om Wigforss försöker moderera efterkrigsprogrammets krav på stora statliga ingripanden i planekonomisk riktning så behöll det planekonomiska tänkandet sin lockelse. Med stora delar av Europa och Asien inlemmade i ett planekonomiskt block tycktes ju denna ekonomiska teori ha fog för sig, kunde man bara bli kvitt diktatorerna. Till synes skänkte den ju sina folk välstånd och utveckling. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte bet sig fast, inte minst bland de akademiker som i slutet av 1960-talet invaderade kanslier och utredningar i partiet.

Socialdemokratins dilemma är att man utan problem avskärmat sig från kommunismens elitteori, men aldrig lyckats formulera ett hållbart alternativ till planekonomin. Blandekonomi är ett missfoster till begrepp som inget annat är än en feg omskrivning. I stället för att erkänna marknaden och marknadsekonomin så har vi smugit i buskarna med denna hybrid som vi kallat ”blandekonomi”, lite planekonomi och lite marknadsekonomi, rör om och blanda väl. Proportionerna? Tja det får man väl ta lite efter tycke och smak. Typ. Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Varför erkänner vi inte att vi på arbetsmarknaden, en av de bäst fungerande marknaderna i vårt samhälle lyckats förena frihet för starka aktörer att verka under ansvar, där aktörerna, fack och arbetsgivare, envist hävdat sin rätt att själva, genom förhandlingar och avtal, styra och bestämma arbetsmarknadens villkor. Ett föredöme för en fungerande marknad. Dessutom en ”uppfinning” av reformismen.

Men idag så ser vi en ny ”planekonomisk” debatt blossa upp, i bloggar, på Facebook och i de stora dagstidningarnas debattsidor. Och inte med ett ord behandlas den uppenbara problematik som ligger i att planekonomi inte någonsin har kunnat förenas med demokrati eller att skänka folket välstånd. Frågan växer sig betydligt större än en debatt om 84 miljoner i utdelade vinster från privata skolentreprenörer. Det handlar om synen på individen, om staten, om människans frihet och en jämlikt och solidariskt buren och fördelad välfärd. Det handlar om demokratins innersta väsen.

Så slutsatsen av denna långa text blir att socialdemokratin för framtiden måste hävda sina grundläggande värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet, där all tre leden tillsammans utgör en en enhet, Det finns ingen frihet utan jämlikhet och solidaritet, ingen jämlikhet utan solidaritet och frihet ingen solidaritet utan frihet och jämlikhet.

Socialdemokratin måste också vågas slå fast att bara ett samhälle med en ekonomisk bas bestående av väl fungerande marknader kan garantera våra värderingar. Med starka och jämlika aktörer kan välfärd och utveckling fördelas bland folket. Socialdemokratins främsta politiska uppgift måste därför bli att definiera och verka för att dessa aktörer får möjlighet att utveckla verklig makt och inflytande.

Jag talar om en makt som inte kan utövas genom staten utan bara genom människor själva i samverkan. Kollektivt ägande, starka fackföreningar, enade hyresgäster, rättvisa förhållanden som garanterar enskildas egendom och rättighet att själva söka sin egen lycka, medborgarinflytande och makt över de förstatligade välfärdssystemen och på sikt en en nedmontering av den borgerliga staten och dess statskapitalistiska hegemoni.

Däri ligger receptet. Klassisk socialdemokrati för 2000-talet.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.

Morgan Johansson skriver en intressant artikel, eller snarare något som kunde ha blivit intressant, i Efter Arbetet; om svårigheten att förutse framtiden. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av en Per Borg i Dagens Nyheter där Borg spår om framtidens välfärd och flaggar för att egenavgifterna kommer att ta större del i finansieringen av välfärdspolitiken.

MJ ogillar Per Borgs förutsägelser och politiska idéer, och då måste man först sänka mannen, som han avfärdar med: ”Jag känner inte Per Borg, men jag har förstått att han i borgerlig press utmålas som en socialdemokratisk tänkare av tyngd. Han lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet, men han har aldrig varit aktiv i den interna socialdemokratiska välfärdsdiskussionen, åtminstone inte under de 15-20 år som jag kan överblicka.” Han kan sina härskartekniker den gode Morgan Johansson, som under några år i början på 2000-talet var minister i Göran Persson regering, om det nu är någon av läsarna som kommer ihåg honom.

Morgan Johansson minns en annan ”spådom”, en rapport från det som kallades Sekretariatet för Framtidsstudier, som gjordes 1982. Det gör han f.ö. varje gång han pläderar för högre skatter. I rapporten förutspåddes nämligen en våldsam expansion av den offentliga sektorn, två av fem skulle vara offentliganställda, skattekvoten skulle ligga på 60 % osv. Så långt så gott. MJ kan läsa innantill. Men sedan drar han några märkliga slutsatser. Han skriver: ”Då kunde vi konstatera att 1982 års prognoser varit uppåt väggarna. 2006 var antalet anställda i kommuner och landsting ungefär hälften så stort som man förutspått 1982. Det samma gällde antalet anställda inom vård och omsorg. När det gällde skattekvoten så hade den inte alls sprungit upp i 60 procent av BNP. Tvärtom låg den på ungefär samma nivå som 1982, eller t o m något under.”

Detta skulle på något sätt bevisa att förutsägelserna från SfFs är lika felaktiga som Per Borgs idag.

Där förhastar sig MJ. Förutsägelser förutsätter att en antagen politisk utveckling sker. Förutsägelser om samhällsutvecklingen bygger på att man antar att några bestämda politiska , sociala och vetenskapliga konstanter: att politikerna har valt att gå den vägen som ”spådomen” vilar på. Väljer man en annan väg så faller ”spådomen”. Man resonerar utifrån ett ”Om detta föreligger så kommer detta att hända.”. Man gör det för att initiera en debatt om sakfrågan.

MJ är inte överhuvudtaget intresserad av prognoser. Men då avvisar han också prognosen, ”spådomen”, som en politisk hypotes, något att resonera och samtala utifrån. Det som i den vetenskapliga världen är förutsättningen för alla framsteg. Det tog matematikerna 30 år att forska och beräkna innan de kunde ge Einstein rätt i sin förutsägelse om att tiden är ett krökt rum.

Men MJ vill inte debattera heller, han refererar bara till teknisk utveckling inom sjukvården som ställde ”spådomen” i skamvrån. Genom att fokusera på vård och omsorg tycker han sig får rätt. Att skatterna bara till en sjundedel används till vård och omsorg undviker han noggrant att redovisa, att transfereringarna bär drygt hälften av skattekronorna likaså. (Det var ju under hans tid vid makten som den stora expansionen där kom, så då gills det liksom inte.) Överhuvudtaget så tar han så många kringelikrokar runt alla viktiga frågor att hans resonemang faller platt.

För MJ föreligger inga tankeexperiment. Fria tankar skadar. De är alltid per definition fel. Och där faller MJ på eget grepp. Han avfärdar Per Borgs förutsägelser om skatter och avgifter, men drar sig inte för att, i nästa andetag, göra sin egen prognos om det möjliga i att höja skatten till 2006 års nivå under de kommande 30 åren! Alltså samma metod som han avfärdar och närmast idiot-förklarar Per Borg med, använder han nu själv i sin argumentation. Det blir patetiskt.

Morgan Johansson är en tillbakablickande politiker som gärna vill framhäva att allt var bättre förr, särskilt bra var det då han själv var minister och ansvarig för politiken. Vinklingen är förståelig rent mänskligt sett, men politiskt en tragedi. Det vänder den politiska blicken bakåt. I historisk tid ligger svaren, förutsägelser gjorda på tidigare epokers göranden svarar mot framtidens krav. Ekorrhjulet rullar snabbare och snabbare. MJ´s egen argumentationsteknik såpar trampolinen inför hans hopp. Memento mori.

Och till slut, det riktigt spektakulära praktplasket. Först avfärdar han arbetskraftsinvandring, närmast i en bisats, med att vi idag har massarbetslöshet! Som om att dessa faktorer skulle ha något givet samband! Han begriper inte att en arbetskraftsinvandring skulle ha kunnat skapa de ekonomiska förutsättningar som gjort att vi kunnat slippa massarbetslösheten! Erfarenheterna från Norge talar för det. På samma sätt envisas han med att tala om skatterna i förhållande till BNP, trots att vi all idag vet att den BNP han visar till var en gigantisk uppblåst finansbubbla som försatte världen i sin allvarligaste kris sedan 1930. Att jämföra BNP 1982 med BNP 2008 är inte bara enfaldigt, han ser inte hur han fullständigt huvudlöst skapar egna hembyggen om orsak och verkan, det är också direkt ohederligt när man som MJ vet förutsättningarna. Det är en trist historia.

Jag känner inte Per Borg och har ingen aning om hans bakgrund i kanslihuset. Hade det så varit som vikarierande vaktmästare, så hade jag tyckt att det hade varit värt att lyssna till en socialdemokrat som är beredd att diskutera välfärdspolitiken och dess finansiering. Det betyder inte att jag köper hans slutsatser, hans politiska förslag, men jag lyssnar och diskuterar. Det behöver socialdemokratin inför kongressen, inför valet 2010 och inför framtiden.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


intressant flera skriver om framtiden, välfärden, här och politiken.