Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.

Katrine Kielos försöker få oss att vända blicken från forna stordåd och rikta blicken framåt, Britta Sethsson ställer i sin blogg upp en rad mycket viktiga tankar om vad som krävs av ett framtidsprogram för socialdemokratin. Peter Andersson täcker in debatten och ger den riktning bort från återställandets återvändsgränd. Arvid Falk prövar i ett snabbt hopp tillbaka till Marx att avfärda Kielos. Här gör man ett försök att ta tag i frågan om makten, och hur de maktlösa skall medvetandegöras om sin maktlöshet. Detta för att senare kunna mobilisera dessa i kampen för socialismen. Ett klassiskt 1800-talsrecept, med starka drag av leninism. Peter Karlberg gör en förtjänstfull räddning av Arvid Falk genom att fördjupa en början till en klassanalys. Erik Laakso tar tjuren vid hornen och får den på knä.

Roger Jönsson lanserar i en blogg tanken att (s) skall stå för sina gamla ideal som han formulerar som "En vision som bygger på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, möjligheter, integritet och nya chanser."Han betonar nödvändigheten av att (s) skall se människan som subjekt i stället för (som nu?) objekt. Hur han skall klara det utan att noggrant värdera det socialdemokratiska projektets senaste trettio år och sin starka tro på staten är svårbegripligt. När han dessutom förvanskar vår socialdemokratiska grundval "Frihet, jämlikhet och solidaritet", genom att utelämna friheten så missar han också det som idag är några av huvudfrågorna i den politiska debatten, frågan om FRA, IPRED och andra integritetskränkande lagar.

Enn Kokk å andra sidan verkar tycka att en kritisk granskning av den stat som skulle ta över är ovidkommande. Priset vi måste acceptera för att hålla kritiken mot den starka staten är högt. Hans principer är viktigare.

Ola Möller trängs på samma parnass och försöker sig på ett återupplivande av Lenin och den sovjetiska praktiken, en dikeskörning som kan verka nog så desperat. Man bör skilja på att lära sig av sin historia och att göra om gamla misstag.

I SSUs tidskrift Tvärdrag slår man ett slag för några småskrifter från Ernst Wigforss hand. Den ena skrev han 1928 och den andra 20 år senare. Det är ju i och för sig bra att publicera, läsa och studera våra reformistiska klassiker, men gör man det utan att sätta det skrivna i sitt historiska sammanhang så blir ju läsningen historielös och snarast en litterär verksamhet. För det handlar trots om själva kärnan i ett socialdemokratiskt program för 2000-talet.

Wigforss var på 20-talet en företrädare för planekonomi. 1929 var planekonomin en marxistisk sanning, ett nytt ekonomiskt system för en ny samhällsform som radikalt bröt med de råa kapitalistiska ekonomierna som man kände dem, en utopi som väckte stora förhoppningar hos de egendomslösa och arbetande. Stalins seger i den interna partistriden i Sovjetunionen omsatte teorin i handfast verklighet. De första femårsplanerna antogs och tog definitivt död på den reglerade marknadsekonomi, NEP, som skulle föra Sovjetunionen ut ur inbördeskrigets svält och inre folkvandring. Nu skulle privat egendom och vinstintresse avskaffas. Inget offer var för litet i den striden.

I en fullständigt häpnadsväckande takt tycktes Sovjet, under de första femårsplanerna, utvecklas från ett ett närmast feodalt, medeltida agrarsamhälle till en modern och expansiv industristat. Och det var inte bara i Sovjetunionen som den planerade ekonomin fick vingar. I Italien föddes Mussolinis fascistiska planekonomi ur en längtan efter en italiensk storhetstid och ett italiensk imperium på Afrikas horn. I Portugal skapar Salazar nationell samling kring en fascistisk planekonomi och ett kolonialt projekt som omfattade både Afrika och Asien. I Japan förde de nationalistiska strömningarna likaså till en forcerad ekonomisk nydaning under statlig kontroll. Hitlers seger i Tyskland 1933 skapade en planekonomi som fick världen att häpna, framgångarna tycktes som ett mirakel. Ur den största förnedring och misär reser sig det nazistiska Tyskland som en ledande världsmakt. I Kinas inbördeskrig bygger kommunisterna en miljonarmé ur resterna av ett uppror. Med planekonomi i de ”befriade områdena” finansieras denna kamp av tvångsrekryterade bönder, som brukade jorden för att förse ”bröderna” i Sovjetunionen med mat, medan de kinesiska bönderna själva svalt.

Samtidigt kraschar kapitalismen. Västeuropas och den kapitalistiska världen kastades 1929 över natt in i massarbetslöshet och kapitalförstöring, den värsta kraschen sedan tulpanmarknaden kraschade i Holland 1637.

Med utsiktspunkt i 1929 kan man väl utan att överdriva påstå att planekonomin ledde, inte med 1-0 utan snarare 12-0. Marknadsekonomin låg på knä.

Att planekonomin var en krigsekonomi, Tyskland skulle inte ha klarat sig mer än ett par månader om man inte startat det andra världskriget, det såg man inte. Kritiken mot Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna riktades inte mot deras ekonomiska system, utan mot deras galna härskare. Att planekonomi i sig var oförenlig med demokrati blev väl inte tydligt förrän 1989, när hela Sovjet-imperiet föll samman och visade att planekonomin inte heller kunde skapa välfärd för sitt folk. Den var ett ekonomiskt odugligt tvångssystem.

Allt det kunde Wigforss inte ha en aning om 1928. Och även om Wigforss försöker moderera efterkrigsprogrammets krav på stora statliga ingripanden i planekonomisk riktning så behöll det planekonomiska tänkandet sin lockelse. Med stora delar av Europa och Asien inlemmade i ett planekonomiskt block tycktes ju denna ekonomiska teori ha fog för sig, kunde man bara bli kvitt diktatorerna. Till synes skänkte den ju sina folk välstånd och utveckling. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte bet sig fast, inte minst bland de akademiker som i slutet av 1960-talet invaderade kanslier och utredningar i partiet.

Socialdemokratins dilemma är att man utan problem avskärmat sig från kommunismens elitteori, men aldrig lyckats formulera ett hållbart alternativ till planekonomin. Blandekonomi är ett missfoster till begrepp som inget annat är än en feg omskrivning. I stället för att erkänna marknaden och marknadsekonomin så har vi smugit i buskarna med denna hybrid som vi kallat ”blandekonomi”, lite planekonomi och lite marknadsekonomi, rör om och blanda väl. Proportionerna? Tja det får man väl ta lite efter tycke och smak. Typ. Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Varför erkänner vi inte att vi på arbetsmarknaden, en av de bäst fungerande marknaderna i vårt samhälle lyckats förena frihet för starka aktörer att verka under ansvar, där aktörerna, fack och arbetsgivare, envist hävdat sin rätt att själva, genom förhandlingar och avtal, styra och bestämma arbetsmarknadens villkor. Ett föredöme för en fungerande marknad. Dessutom en ”uppfinning” av reformismen.

Men idag så ser vi en ny ”planekonomisk” debatt blossa upp, i bloggar, på Facebook och i de stora dagstidningarnas debattsidor. Och inte med ett ord behandlas den uppenbara problematik som ligger i att planekonomi inte någonsin har kunnat förenas med demokrati eller att skänka folket välstånd. Frågan växer sig betydligt större än en debatt om 84 miljoner i utdelade vinster från privata skolentreprenörer. Det handlar om synen på individen, om staten, om människans frihet och en jämlikt och solidariskt buren och fördelad välfärd. Det handlar om demokratins innersta väsen.

Så slutsatsen av denna långa text blir att socialdemokratin för framtiden måste hävda sina grundläggande värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet, där all tre leden tillsammans utgör en en enhet, Det finns ingen frihet utan jämlikhet och solidaritet, ingen jämlikhet utan solidaritet och frihet ingen solidaritet utan frihet och jämlikhet.

Socialdemokratin måste också vågas slå fast att bara ett samhälle med en ekonomisk bas bestående av väl fungerande marknader kan garantera våra värderingar. Med starka och jämlika aktörer kan välfärd och utveckling fördelas bland folket. Socialdemokratins främsta politiska uppgift måste därför bli att definiera och verka för att dessa aktörer får möjlighet att utveckla verklig makt och inflytande.

Jag talar om en makt som inte kan utövas genom staten utan bara genom människor själva i samverkan. Kollektivt ägande, starka fackföreningar, enade hyresgäster, rättvisa förhållanden som garanterar enskildas egendom och rättighet att själva söka sin egen lycka, medborgarinflytande och makt över de förstatligade välfärdssystemen och på sikt en en nedmontering av den borgerliga staten och dess statskapitalistiska hegemoni.

Däri ligger receptet. Klassisk socialdemokrati för 2000-talet.