Fria tankars hem. Om Centerpartiet och framtiden.

I torsdags var jag på begravning. Med svart kostym, den vita skjortan och svarta slipsen var jag där tillsammans med andra i en fullsatt kyrka. En av våra samhällsbyggare hade gått bort, plötsligt och alltför tidigt. Jag kände honom bara sedan något år tillbaka, jag hade förmånen att få träffa honom och byta några tankar, men framför allt glädjas åt den enorma kunskapsrikedomen, bildningen och bredden på hans insikt. Han talade om konst med samma auktoritet som han talade om jordbruk och politik. Samhället var det som höll oss samman som jag förstod honom.

Hans namn är Henry Carlsson, bonde, kulturmänniska, politiker och mycket mer. Tanumsbo med anor i många släktled tillbaka. Och centerpartist. I Tanums kommun har Centern alltid varit stort, ledande och styrande. Han var aktiv i kommunalfullmäktige i 30 år och även som kommunalråd under en period på 80-talet.

Efter sin aktiva politikertid startade han tillsammans med sin hustru Fria Tankars Hem, en tankesmedja skulle väl akademikerna säga idag. Kring köksbordet skulle människor av olika åsikter och profession få en plats att utveckla fria tankar. Själv var han bonde av födseln, men skaffade sig en bildning som många andra på 1950-talet genom Hermods och en aldrig sinande kunskapstörst med en nyfikenhet på det som sträckte sig bortom det omedelbart nära. Han spelade teater och kunde sin Tjechov, Gorkij och Strindberg. Kort sagt en representant för de som en gång byggde det här landet. Folkrörelsernas folk, de som inte ville vänta utan själva byggde landet, de som över allt annat ville tänka fritt som fria män och kvinnor. Det praktiska livets intelligentia.

Och det är ett frihetsideal som ligger ljusår från den Stureplanscenter som hänger sig åt abstraktioner och akademiskt modellbyggande, där kodorden definierar friheten utifrån marknad, BNP och kundrelationer. Eller, för den delen, de som i arbetarrörelsen talar för ett bejakande av populismen. Nej, vi talar om det frihetsideal som låg till grund för kooperationen, intresseföreningar och partier.

Två grenar mejslas ut under 1900-talet, dels arbetarrörelsens, dels bonderörelsen för landsortens befolkning. Inte sällan kom de i konflikt med varandra, ibland uttalad ibland outtalad. Men likafullt byggde dessa folkrörelser ett samhälleligt system av banker, försäkringsbolag, distributionsföreningar, producentföreningar, kulturföreningar, studieförbund, folkhögskolor etc, allt i vetskap om att folkliga intressen måste organisera sig för att inte hamna under klacken på en marknadens diktatur. Eller snarare, om marknaden ska tjäna samhället så måste dess krafter balanseras i styrka och organisation.

Arbetarrörelsen byggde sina fackföreningar, hyresgästföreningar, inköpsföreningar och a-kassor för att upprätthålla balansen. En fungerande arbetsmarknad kräver starka parter. Bonderörelsen å sin sida byggde distributionsföreningar och inköpsföreningar, så långt det var möjligt ville man ha kontroll över vad marknaden gjorde med deras produkter. När bönderna skapade sin egen finansiering i form av Jordbrukskassan-Föreningsbanken-Sparbanken så valde arbetarrörelsen den diametralt andra vägen, man förlitade sig på staten och Postsparbanken blev "vår" bank. Där bonderörelsen valde den decentraliserade vägen valde Arbetarrörelsen den centralistiska. Här går också den skarpa ideologiska skiljelinjen. I synen på friheten och det frihetliga. Arbetarrörelsens skepsis riktades inte bara mot landsbygdsrörelsen utan också mot de frihetliga företrädarna inom arbetarrörelsen själv.

Här i Bohuslän så förenades snarast de bägge rörelserna idémässigt; som ett av de få distrikten i Sverige, så byggdes arbetarrörelsen i stenhuggarland inte på en socialdemokratisk grund utan på en anarko-syndikalistisk ideologi fast rotad bland den internationella samling som utgjorde stenarbetarna. I fiskarsamhällena fick kvinnorna en utvidgad samhällelig roll, då deras män kunde var borta länge till sjöss, och inte alltid kom de hem i livet, i stenbrotten jobbade skandinaver sida vid sida med duktigt yrkesfolk från Sydeuropa, som också tog med sig sina frihetliga idéer om socialismen till Bohusläns blandade samhällen av fiskare, arbetare och bönder. Och de tankarna låg nära bonderörelsens som ju grundade sig på böndernas av hävd starka motstånd mot staten och överheten. Socialdemokratin kom att ägna oerhört mycket tid och kraft för att bekämpa ”denna ohyra i den röda fanans veck”. Sorgligt nog. I sina statssocialistiska och monopolistiska ambitioner offrade man frihetlighetens idéarv. För det var en praktiskt grundad ideologi som hämtade sina grundvalar från den amerikanska författningens ord om varje individs okränkbara rätt att förverkliga sina drömmars längtan.

Den sk Stureplanscentern, som dominerar Centerpartiet idag, saknar den erfarenhet och kunskap som låg till grund för den klassiska centertanken om individens rätt. I stället så har man ersatt den med den ”nyliberalism” som för de flesta av oss redan passerat sitt bäst-före-datum. Och vikande opinionssiffror verkar bekräfta detta.

Jag hoppas på är att Centerpartiet skall lyckas återknyta till sin praktiska liberalism, inte återvända eller gå tillbaka utan just återknyta för att bli ett parti med rötterna i landsbygden, och åter tala för dessa nästan 50% av medborgarnas intresse. Med ett sådant Centerparti skulle helt nya möjligheter öppna sig. Med ett skickligt hanterande från socialdemokratins sida skulle den förlamande blockbildningen kunna ersättas av ett regeringsunderlag med stark folklig förankring, och den ideologiska fundamentalismen ersättas av den praktiska erfarenheten. Den kommande centerstämman skulle kunna ta en del nödvändiga steg i den här riktningen. Det politiska livet behöver ett Fria Tankars Hem

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, frihetlighet, folkrörelser, socialdemokraterna, alliansen, pensionärer. politik, demokrati, centerstämman