onsdag 9 februari 2011

När barnfattigdomen blev tummelplats för den politiska fantasilösheten.


Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.

Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.

Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.

Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?

I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.

Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 kommentarer:

Johan sa...

Tack för svar på Ola Bergs blog!

Tyvärr verkar du ha läst slarvigt. Jag har inte hävdat, att Marx talat om "transferering".

Marx ansåg, att kapitalisternas/företagsägarnas rikedomar enbart skapas av arbetarna på golvet - varför Marx betraktade det som rättvist, att de, som skapar rikedomarna, själva disponerar en större del av det värde, som de skapar genom sitt slit.

Socialdemokraterna utgick från detta rättvisebegrepp och beskrev sin politik - som ville ge arbetarklassen en större del av kakan - som en "resurstransferering" (till arbetarklassen). Socialdemokraterna ville transferera pengar från kapitalisterna/företagsägarna (de rika) till arbetarna på golvet.

Du avslutar din bloggtext med en dyster reflexion, att kanske "någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt".

Jag kommenterade, varför socialdemokraterna har gått tillbaka: Ni har övergivit ert gamla (marxistiskt motiverade) rättvisebegrepp.

Socialdemokraterna är idag ett parti, som vill transferera pengar till friska (av olika skäl ej anställningsbara) människor i arbetsför ålder från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen.

Med sin nya uppfattning om "rättvisa", så har socialdemokratin, föga förvånande, gått starkt tillbaka.

Någon marxistisk motivering (eller någon motivering över huvud taget) till socialdemokraternas ändrade inställning till rättvisa (och till arbetarklassen) har socialdemokraterna inte presenterat - varför jag inbjöd dig att förklara.

Anders Nilsson sa...

Hej,
jag äör nog en av de få som verkligen har läst Marx så jag är ganska införstådd i vad han skrev den gången för 150 år sedan.

Jag är övertygad att en förklaring till att socialdemokratin har så svårt att hantera fattigdomen är det faktum att de sedan 1900talets början ligger en lång period av socialdemokratisk dominans. Som statsbärande parti satsade man på ett storslaget statsprojekt, " den starka staten", som idag visar sig inte hålla mål. Fattigdomen bet sig fast och transfereringssystemn blev ineffektiva och dyrbara. Och svarslösa inför denna utmaning som riktas mot prestigeprojektet "den starka staten" har inte s funnit någon politisk plattform för en framtid bortom denna statskoloss.

Jag är inte överens med dig om att s idag är ett parti "som vill transferera pengar till friska (av olika skäl ej anställningsbara) människor i arbetsför ålder från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen." Ett stort flertal är knappast friska och jag delar inte heller din klassanlys där samtliga som arbetar skulle tillhöra arbetarklassen. Å andra sidan är inte den i marxistisk mening klassiska arbetarklasen en homogen entitet. Tvärtom så finner vi i grupperna i skikten nära fattigdomsgränsen både egna företagare, tarasproletariat, studerande och arbetare. Medan stora delar av arbetarklassen återfinns i ett ekonomiskt skikt att hänföra till de välbärgade. (Här kan du läsa Socialstyrelsens rapport om välståndets fördelning i samnhället, en viktig pralellläsning till Rädda Barnens rapport.)

Johan sa...

Tack för svar, Anders! Även jag har läst Marx...

Du verkar tyvärr läsa det jag skriver lite slarvigt.. eller är det en taktik från din sida? Jag skrev, att socialdemokraterna idag är ett parti "som vill transferera pengar till friska (av olika skäl ej anställningsbara) människor i arbetsför ålder från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen."

Du citerar detta och kommenterar, att du inte delar "[min] klassanalys där samtliga som arbetar skulle tillhöra arbetarklassen".

Que??

Jag skriver, "från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen". Det framgår tydligt av den formuleringen, att jag inte anser, att samtliga som arbetar skulle tillhöra arbetarklassen.

-----

Socialdemokraterna är, som sagt idag ett parti, som vill transferera pengar till friska (av olika skäl ej anställningsbara) människor i arbetsför ålder från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen.

Det är inte "ett stort flertal" av invånarna i t.ex. Rosengård, som "knappast [är] friska" - men majoriteten (i åldern 20-64) varken arbetar eller studerar. Det socialdemokratiska styret i Malmö anser, att lejonparten av kommunens satsningar bör göras för stadens bidragsförsörjda population (i t.ex. Rosengård).

Det förbluffar, att socialdemokrater verkar tro, att väljarna är omedvetna om, att ni i praktiken har skapat en (etniskt förankrad) överklass som slipper arbeta.

Ni verkar tro, att om man bara definierar alla som lever på socialbidrag i s.k. "utsatta områden" som "fattiga" - OAVSETT hur stora bidrag de får, oavsett om de ökar sina bidrag med en skenseparation, med svart eller grått arbete m.m. (och oavsett hur storslaget som kommunerna satsar på dessa områden) - så köper väljarna påståendet, att "fattigdomen har bitit sig fast" hos den etniskt förankrade överklassen, som slipper arbeta.

Inser du verkligen inte, att detta en nederlagsstrategi i ett land där den kulturellt traderade inställningen till arbete är präglad av Martin Luther?

Anders Nilsson sa...

aha jag missförstod det där lilla inkl, men so whar det förändrar ju inget, en randanmärkning frå din sida. Du skriver i stort sett samma text om och om igen och jag tar mig friheten att skriva lite runt och omkring i anslutning till det. Men även om du upprepar dig så skulle jag vilja att du kom till din poäng.

Menar du att det finns en parasitär "överklass" av främst Rosengårds-boende som har blivit möjlig genom socialdemokratin och dessutom blivit socialdemokratins kelgrisar och viktigaste politiska projekt?

Vad är då ditt förslag till lösning på detta samhällsproblem?

Johan sa...

"Menar du att det finns en parasitär "överklass" av främst Rosengårds-boende som har blivit möjlig genom socialdemokratin och dessutom blivit socialdemokratins kelgrisar och viktigaste politiska projekt?"

Svar ja - med reservation för att det inte rör "främst" Rosengård utan det gäller alla s.k. "utsatta områden".

Om socialdemokraterna inte hade fått ca 90% av rösterna i t.ex. Rosengård (och liknande områden) 2002, så hade socialdemokraterna inte vunnit detta val - det framfördes explicit under valvakan i SVT. F.ö. har t.ex. Mona Sahlin återkommande framfört, att socialdemokraterna ska återta regeringsmakten genom de röstande i förorten.

Det är därför rätt märkligt att du verkar vilja påskina, att det enbart skulle vara undertecknad, som har noterat vilken grupp, som socialdemokraterna idag ser som sin mest värdefulla väljarkår.

Valet 2006 räckte dessa röster inte ända fram, eftersom socialdemokraternas nya inställning till rättvisa hade blivit alltför stötande. 2010 kom sverigedemokraterna in i riksdagen - de har socialdemokraterna att tacka för det.

Du skrev, att "stora delar av arbetarklassen återfinns i ett ekonomiskt skikt att hänföra till de välbärgade".

Trodde socialdemokraterna verkligen, att denna "välbärgade" arbetarklass skulle finna det naturligt och självklart att åläggas försörjningsbördan för en (etniskt förankrad) arbetsbefriad överklass?

Hur kunde ni tro, att det skulle upplevas som rättvist och acceptabelt??

Det är en så vansinnig idé - hur tänkte ni? Inser du verkligen inte, att detta en nederlagsstrategi i ett land där den kulturellt traderade inställningen till arbete är präglad av Martin Luther?


"Vad är då ditt förslag till lösning på detta samhällsproblem?"

Anders, det är inte möjligt att "lösa" den katatstrof som socialdemokraterna har skapat (i tyst samförstånd med övriga sex partier). Det finns alldeles för mycket pengar inblandade.

Alltför många politiker m.fl. - inte minst socialdemokratiska politiker t.ex. Jan Emanuel Johansson - skär guld med täljknivar i den skattefinansierade serviceindustri, som betjänar den etniskt förankrade överklassen. De skulle inte stillatigande acceptera, att den flödande kranen med skattekronor sinar.

Varför tror du att dementa lämnas utan tillsyn nattetid - medan boenden för s.k. ensamkommande män (som uppger sig ej vara fyllda arton år) däremot har bemanning nattetid samt en personalstyrka på drygt 1 personal per varje nyanländ ung (?) man?

För att uppehålla ett rel. lugn i samhället, så betalar svenskarna världens högsta (eller näst högsta) skatter för att underhålla den etniskt förankrade överklassen, som slipper arbeta. Det här tickar på så länge som skattemedlen förslår - men när den stora åldringspuckeln kommer blir det stora påfrestningar på den produktiva delen av befolkningen.

Varför tror du, att man har tillsatt en utredning i syfte att höja pensionsåldern? Varför tror du att Kjell Olof Feldt framför, att "Lösningen på problemet innebär sannolikt höjda skatter eller sämre villkor för pensionärer".

http://www.dagensps.se/artiklar/2011/02/10/52685349/index.xml

Nota bene, några försämrade villkor för den etniskt förankrade, arbetsfriade överklassen jämte dess serviceindustri finns inte i socialdemokraternas föreställningsvärld.

Anders Nilsson sa...

I en föreställningsvärld som baseras på konspirationsteorier och där det som skall bevisas används som faktaunderlag så kan vilken "sanning" som helst presenteras, det är bara synd att du på så lösa kriterier slösar bort din begåvning på ett dödsdömt projekt, Johan.

Jag ger dig inget av min tid till att bemöta dina föreställningar, men förstår nu varför du aldrig kom till sak. Det var bfra att du fick klargöra din inställning. Hoppas att du får leva ett gott liv.