Sören Wibe är död. Det känns märkligt att säga det när han ju borde haft så många år kvar. Men känslan fördrivs av att det är så här livet gestaltas.
Sören och jag var vänner under ungdomsåren i Östersund. Och där planterades också den stora respekten för hans integritet och absoluta ärlighet. Han sa vad han tyckte och han stod för det. Man kunde lita på hans vänskap. I äldre år så var jag ofta oenig med hans politik, men det är ingen som jag läst med större respekt för sanningsiver och ärlighet. Så när han käppjagades av socialdemokrater i samband med att han lämnade partiet så var det av människor som stod för allt det motsatta. De som inte tålde sanningsivrarna, de som stod för sitt ord. Sören var allt annat än det. Och respekten för sanningsivraren väger så oerhört mycket tyngre än taktiskt övervägd överenstämmelse i politiken och fegt traskande i andras fotspår.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Sören Wibe
3 kommentarer:
Jag har alltid beundrat människor, som inte prioriterar organisationslojaliteter före övertygelse.
Anders:
Jag förstår inte varför vissa människor är så snåla och inskränkta. I dag och i går gör det ont. Sören var öppen, varm och generös.
Han fattas oss.
http://www.folkbladet.nu/219774/2010/12/31/soren-wibe-fattas-oss
Läste denna nyhet först nu.
Har känt stor respekt för Sören för hans oberoende - att våga stå för sina åsikter.
Jag kommer att sakna hans röst i debatten
Skicka en kommentar