onsdag 24 november 2010

Går vägen till framtiden via förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och RUT, eller handlar det bara om makt?


När man följer den socialdemokratiska efterMonaSahlin-debatten kan det verka som att skattefrågorna är den viktigaste frågan för socialdemokrater inför framtiden. Tidigt var den stockholmske landstingspolitikern Ilia Batiljan ute och förklarade förmögenhetsskatten för pervers och de rödgrönas skattepolitik som en valsänkare.

Thomas Östros kände sig efter Mona Sahlins avsättning, manad att framträda och skrev en bisarr artikel om att ”det ska löna sig att arbeta”. Han hävdar att denna devis egentligen alltid har varit en av socialdemokratins eviga principer, sann och giltig i evinnerlig tid. Amen. Han underkänner helt och hållet den uppgörelse som låg till grund för skattepolitiken i de rödgrönas valplattform. Fastighetskatten var feltajmad och förmögenhetskatten redan utgången på datum. Man kan inte låta bli att undra över hur det största partiet fick så lite att säga till om i förhandlingarna med två småpartier?

Morgan Johansson ställer samma fråga och fann nu en plattform för sin kandidatur till partiledarposten. Han har gjort det till sitt adelsmärke att med en elegant och lundensisk handviftning sopa undan det faktum att han själv i högsta grad är ansvarig för de sista 20 årens socialdemokratiska politik. Så för honom var valförlusten helt enkelt Thomas Östros fel. Av den bländande johanssonska retoriken kunde anas att det var Thomas Östros själv, i egen hög person som fått hela 100 000-medlemspartiet att åka i diket. Morgan Johanssons kandidatur stärks inte av den tankemödan.

Lena Sommestad, tidigare minister i Göran Perssons regering, skriver från sin utsikt i Uppsala och universitetet en bitvis upplyftande kommentar till Thomas Östros, Hon försöker höja resonemanget om socialdemokratins eviga sanningar. Och avvisar Östros något korta perspektiv. Men å andra sidan verkar det som att Sommestads socialdemokratiska historia upphör 1986. En avgränsning som trots allt är märklig. Varför skulle inte 25 års socialdemokratisk politik inte räknas? Hon har ju själv suttit i regeringen och ansvarat för den politiken? Det lurar en det-är Thomas-Östros-fel-glidning i resonemanget.

Nu ska det väl sägas till Lena Sommestads försvar att hennes bloggtext är bra och ett viktigt inlägg till försvar för en ideologisk medvetenhet i partiet. Hon skriver om jämlikhet och solidaritet och skriver om arbetet som välfärdens moder och välfärdspolitiken som dess barnmorska. Det hela är befriande fritt från att fastna i fastighetskatteträsket. När hon skriver: ”Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar.” så tycker jag att hon glider på sanningskravet och glömmer ett litet också. Den svenska socialdemokratins ”eviga värden” har snarare skrivits som ”... arbetets frukter därför också tillhör dem som arbetar.”. Den svenska socialdemokratin har erkänt marknadsekonomin. Och fördelningen av arbetets frukter skall fördelas av jämbördiga parter i förhandlingar och bekräftas via avtal. Först genom en gemensam fördelning av välståndet kan vi nå välfärdens samhälle. Det är den svenska modellen och fastslogs i Saltsjöbadsavtalet. Det som skulle säkra det goda Folkhemmet. Så Lena Sommestads bloggtext beskriver snarare Vänsterpartiets historia. Det är synd att ingen i partiets ledande kretsar verkar få nappa på Sommestads inbjudan till en socialdemokratisk idédebatt. För hennes bloggtexter är verkligen en spännande utmaning.

Istället så träder Veronica Palm in på banan dagen efter sitt famösa av respekt för medlemmarna talar jag inte om huruvida jag kandiderar eller inte. Dagen efter markerar hon sig i skattefrågan till försvar för den rödgröna valplattformen. Hon konstaterar att "Vi har ju fått spö av väljarna, en gång till. Det krävs att vi tänker till. Jag har svårt att förstå logiken i att då uppmana till kamp för just den samma politik som väljarna gav oss spö för. (sic) Hon vill återinföra fastighetsskatten, även om hon vet att den inte ger mer än marginella inkomster i statskassan. Men nu är nog inte det huvudargumenteet. Uppenbarligen är demonstrationsvärdet det viktiga. ”Vi ska jaga dom med blåslampa” som hon så valvinnande uttrycker det. Att hon själv, som med sina 750000 kronor i årsinkomst kan handla huhållsnära tjänster utan RUT, saknar förståelse för att de med inkomster motsvarande en tredjedel av hennes och utgör majoriteten av RUT-brukare, knappast ser på sig själva som samhällsparasiter, understryker bara ytterligare att hon inte verkar förstå verkligheten för vanliga människor. Veronica Palm förstår inte att det var det som väljarna "spöade" oss för i årets val.

Och efter att entusiastiskt pläderat för den rödgröna skattepolitiken så utbrister hon: ”Det viktiga är att kunna förklara att skatten inte är till för att straffa människor, ....–Vi vill ju använda pengarna till en massa bra saker.”. (Läs gärna detta två gånger)

En retorik som ”..skatten är inget straff ” och ”...en massa bra grejer.” lär knappast övertyga den vanlige väljaren, snarare andas väl detta en unken maktfullkomlighet och en idiotförklaring av medborgarna. Jag är övertygad om att de äger större förmåga till självständigt tänkande än det Veronica Palm föreställer sig.

Jag hoppas verkligen att det som skulle kunna bli en fördjupad ideologisk debatt med avtryck i framtiden inte ersätts av en moraliserande skattedebatt mellan kandidater vars levnadsförhållanden ligger skyhögt över den vanlige medborgarens liv. För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

7 kommentarer:

LeoH sa...

Varje gång jag läser vad du skrivit,får jag ryckningar i skrivfingret. För det mesta lyckas jag avstå.
Du pekar på många svagheter i den interna partidebatten, men jag tror du pratar för döva öron. Partihistorien har blivit ideologi och inte ett kunskapsområde för analyser och lärdomar.

Bara en sån sak, att nästan ingen nämner att Per-Albins folkhem möttes av stor skepsis av den tidens partivänster.

Höga skattenivåer var inget ideologiskt mål, för den tidiga arbetarrörelsen.

Striden inom partiet och rörelsen i stort på 30-talet, handlade om arbetarrörelsens förhållning till marknadsekonomin. Den dåvarande partihögern vann den striden och historien har, i det stora hela, gett dem rätt. Vilket du också påpekar.

Ja, det finns mycket mer att säga, men det kräver för mycket tid. Det är bra att du orkar.

Hur var det talsättet lyder: Ur led är tiden och ve dig som skall vrida den rätt!:-)

Anders Nilsson sa...

Jag ser mig snarare som en kommentator och skriver kanske mest för att själv förstå, min egen historia, ochmin egen samtid. Jag kan ju se att det faktskt är några som lyssnar och faktiskt öppnar ögonen. Och jag kan se att både partihögkvarter och riksdagsgrupp läser vad jag skriver. Men om man förändrar något, det vete tusan. Men när manpå allvar utser en fullkomlig nolla till partiledarkandidat då måste någon skrika: Men hon är ju naken!

Lena sommestad sa...

Intressant Anders att läsa din skarpa granskning av mitt och andra inspel.

Du har rätt i att jag i min artikel om Thomas Östros' ekonomiska politik stannar ungefär vid 1986 när jag tittar bakåt; just därför att någonstans där utvecklas ett annat slags socialdemokrati med nya tolkningar av gamla begrepp. För att gå bortom vår egen tid - och det tidstypiska som vi ibland uppfattar som tidlöst - då är det till historien före 1986 vi måste gå. För det som därefter hänt är även jag medansvarig. Men några gånger lyckades jag kanske sätta klacken i... Det är min övertygelse att en ändrad riktning nu kräver en rejäl omprövning inom partiet. Vi måste enas om en ny verklighetsbild och en ny riktning.

Och så till arbetets frukter: Ja visst har du rätt - i reformismens socialdemokratiska politik var arbetets frukter något som OCKSÅ skulle tillfalla arbetarna. Jag spetsade till formuleringen... .
Men när vi talar om värderingar så tror jag ändå att Marx och mervärdeläran fanns där bakom och skapade en intellektuell styrka och kraft i den tidiga arbetarrörelsen som inte skulle ha funnits den förutan. En politisk rörelse måste ju bäras av insikter och aha-upplevelser. Det räcker inte med att se problem och ställa krav; det handlar om att också uppleva att man förstår problemen också har lösningar. Kompromisser är ju politikens väsen, men det gäller att minnas hur man kom fram till dem.

Anders Nilsson sa...

Lena, jag tror att de två punkterna hänger ihop. För det första att den reformistiska rörelsens tanke faktiskt var att med organisering och solidaritet skulle arbetarklassen bygga en jämvikt på marknaderna, om det så gällde arbetsmarknad, bostadsmarknad eller finansmarknader. Och man lyckades i en inte alltför oäven utsträckning. Fackföreningar tillsammans med hyresgästditon och kooperation skapade en social motkraft som tillsammans med det socialdemokratiska partiet klarade att bygga ett samhälle där arbetaren till slut kunde ses som en jämlik medborgare.

Sett ur det perspektivet så sker den stora förändringen i början av 1970 talet, det är under den här tiden som nedmonteringen av folkrörelser och kooperation sker. I skuggan av projektet den starka staten och satt under stor press från både kapital och gräsrötter släpper partiet ambitionen med en decentraliserad och flerhövdad makt med bas i folkrörelse och kooperation.

1986 och decenniet som följer är knappast ensidigt nyliberalismens triumf, utan i mycket högre grad planekonomins defenitiva undergång. En kris inte bara för de realsocialistiska staterna i östra Europa utan även för den starka staten. En stark stat utan de folkliga rörelserna blir inget annat än ett monopoliserat och plankapitalistiskt experiment, och givetvis dömt att gå under. Man lämnade allt det som arbetarrörelsen hade byggt sin idé om balans och samarbete kring - den organiserade motmakten. I dess ställe hade den institutionaliserade förvaltaren trätt in och samhällsutvecklingen hamnade i händerna på en förvaltande elit.

Där någonstans står uppgifterna som jag ser det, för, inte den nya, inte den gamla, utan för framtidens socialdemokrati.

Anders Nilsson sa...

Åter til Lena Sommestad, jo visst var mervärdeteorin en en viktig ideologisk och intellektuell referens i socialdemokratins teori, men det var i övergången från den ekonomiska och abstrakta nivån till den politiska praktiken som ordet "också" blev relevant. För lika mycket som Marx teoribygge från slutet av 1800-talet som kom erfarenheten av 1900-talets planekonomiska realsocialistiska experimentent en källa till socialdemokratiska teoribildningingens utveckling. Den planekonomiska oförmågan att ge sitt folk välstånd och det politiska förtryckets vedervärdighet, själva planekonomins oförenlighet med demokrati, tvingade givetvis den socialdemokratiska teoribildningen att söka sig vidare från de marxska axiomen. Något annat vore ju självmord.

M. E. sa...

Det känns lite som du söker meningsskiljaktigheter med Lena Sommestad som inte finns...

Du är ibland intressant att följa, men en tendens att missförstå och haka upp dig på småsaker tenderar att vara tröttsam. Mycket av det du skriver är ju alldeles självklara saker som Lena Sommestad alldeles uppenbart håller med om. Dock vill jag hålla med Sommestad om att man måste akta sig för att kapa banden med visionen om ett radikalt annorlunda samhälle. Som hon säger, utan den - och det visar historien - står arbetar- och medelklassen svagare. S kan bara överleva om partiet åter lär vad retorik innebär för möjligheten att utveckla samhället i progressiv riktning. Det handlar om att klart signalera var man står ideologisk, anden - om du så vill - bakom ett konkret politiskt program.

S har tappat kontakten med den ande som gjorde reellt progressiva program möjliga en gång i tiden.

Anders Nilsson sa...

Me, jag uppfattar det inte som att jag söker motsättningar, men kanske uttrycker jag mig dåligt så att det framstår så. Jag ska försöka vara observant på det. Jag vill ju inte trötta ut mina läsare.

Däremot så är det inspirerande att diksutera med mina läsare och till skillnad från de flesta bloggare så brukar jag svara och föra debatten vidare. Jag tycker att det känns konstruktivt.

I diskussionen med LS så är vi överens om mycket, och därför försöker jag se vad konsekvenserna av det blir.

I synen på socialdemokratins utveckling tror jag inte man kan stanna vid 1986 och sedan låta 25 år vara "ogjorda". Det är ju en fjärdedel av (s)´s parlamentariska historia så den kan inte vara oviktigt. Socialdemokratin som idé och rörelse upphörde ju inte existera i slutet av 80-talet. Så därför skruvar jag ett varv till.

I frågan om den starka staten som är min andra huvudpunkt är LS och jag inte överens och därför är jag nyfiken på vad hon egentligen menar om den.

Däremot så skiljer jag mig inte från LS, eller du, i önskan om en visison för en radikal samhällsförändring. Det jag undrar över är vad "kapa banden" betyder. Om det betyder att man återknyter till Marx men bortser från de realsocialistiska erfarenheterna från 1900-talet så är jag inte enig.

Jag är kanske inte en så slipad i interpellationsdebatt, en fråga-ett svar, debatten är över.