Det var som om de lika gärna kunde ha tagit min ena arm, eller ögat som jag såg med i sökaren.

För trettio år sedan fotograferade jag. Jag tog bilder. Tänkte, sökte och ibland skapade motiv för dessa bilder. Från en blygsam början med en billig systemkamera i kit utvecklades intresset. Det blev närmast en mani, alltid kamera med, ständigt spanande efter ”bilden”. Hobbyn blev mer än en hobby. Jag antar att en del av ens vänner tröttnade. Samtal och promenader blir en aning hackiga. Så istället för att förlora vännerna gick jag i stället på egen hand.

Jag gjorde bara svart/vitt. Det var före den digitala revolutionen. Att själv framkalla film, att lära sig temperaturer, skakningar på burken och nödvändigheten av god sköljning och dammfri torkning, allt beroende av filmtyp och filmens särdrag, den ena olik den andra, det kändes mer och mer som ”proffsigt” att behärska. Jag gick aldrig någon kurs eller skola, lärde mig allting själv, så det blev mycket prövande och felande. Och om framkallningen var en lång process av lärande så var kopierandet, att göra bilderna det i ännu högre grad. Men så otroligt spännande att se vad man kunde göra med ett bra negativ.

Med tiden så hade jag väl utvecklats till något som i bästa fall kunde betraktas som en avancerad amatör. Kunde mer än de flesta men aldrig i närheten av de bästa. Och med det så hade jag också funnit min utrustning. En Nikon F2 med ett ljustarkt Nikkor 1:1,2/50mm-objektiv, en tysk ADOX, en mellanformats- ,6x6 bälgkamera och en gammal Zeiss Ikon, likaså bälgkamera med Tessar-optik. Nikon kameran gjorde allt vad jag ville och jag slapp blixt om än inte stativ. ADOX-en gav underbart mjuktecknade bilder och Zeissen klassisk skarptecknande kvalitet. En komplett utrustning för mig som jag växte ihop med. Jag behövde inte läsa en massa tidskrifter om nya, fantastiska drömmaskiner, jag hade det jag behövde.

Våren 1989 var jag och min sambo på väg till vårt älskade Portugal, vi körde som galningar och kom sent på andra dagens natt till Salamanca i Spanien med bara ett 30-tal mil kvar att resa. Vi kunde känna doften av Lousa och Alfocheira, den lilla bergsbyn på Sierra Estrellas västligaste utpost som var vårt slutmål, men bestämde oss för att övernatta på ett litet hotell. Dödströtta parkerade vi, tog bara med det allra nödvändigaste och gick till sängs. Efter en natts dålig sömn vaknade vi, åt frukost och gick ut, bara för att finna att vi hade haft inbrott i bilen. Alla våra kameror var borta, kikare och kasettband. Resten var kvar, men det var borta. Efter polisanmälan och tragglande med spanska poliser så hade vi dokumenterat det vi saknade och hade en skriftlig rapport att lämna till försäkringsbolaget, som senare ersatte oss för allt.

Nej, inte riktigt allt, bara det materiella. Jag förlorade helt lusten att fotografera. Jag försökte köpa nya kameror, men de kunde inte ersätta det jag. Det var som om de lika gärna kunde ha tagit min ena arm, eller ögat som jag såg med i sökaren. Det var inte skoj att plåta längre. Och utan lusten så försvinner förmågan. Ögat blir långsamt och ouppmärksamt, det ser inte längre det som måste ses för att gör bilder som engagerar dig. Så fotograferandet var nerlagt. Och det varade i över 20 år.

Men efter att ha gått i väggen på jobbet så har jag nu tagit upp kameran igen, idag en liten digital vidundermaskin som passar min hand och mitt sinnelag. Jakten på motiv är idag ett mera avslappnat seende. Alltid kamera med, iaktta och ta bilden. Jag har precis kompletterat kameran med det som behövs för att använda en del av de gamla objektiven, de som inte var med på den fatala övernattningen i Salamanca. Även om de är utan rost så är mitt huvud desto rostigare. Så det är mycket att hämta igen, men framför allt så börjar jag känna den där gamla glädjen komma tillbaka. Än så länge komposition och ögats snabbhet, så får tekniken komma senare. Tillfredsställelsen över en bra komposition är härlig, även om teknik och hantverk är rostiga.

Och på något sätt så kan jag se att det finns ett samband med min sjukdom. Man går inte in i väggen, man upptäcker att man har gjort det. I verkligheten är nog väggen summan av de många händelser i ens liv. Och den stulna drömmen den där vårnatten 1989 i Salamanca kan ha en lika stor del i min krasch som de akuta förhållanden som rådde då jag bestämde mig för att gå till läkaren.

Läs även andra bloggares åsikter om gå i väggen, utbrändhet, fotografering, livsmål, ögat, seendet, bild, bilden,

Intressant. Google om att fotografera