Efter en sommar i väntan på rötmånaden, så är den alltså här. Slut på skrivandet om svamp och gräsmattor, musik och fester. "På huvudet dyk!" låter kommandot och då gör jag väl det.
I den stora bloggvärlden så återfinner man en liten, mycket liten del som kallas ”socialdemokratiska bloggare”. Där debatteras det så det står härliga till. Jag är själv en del i det, en mycket liten del vill jag understryka. Mina läsare räknas i antal på ett år till hälften så många som Blondinbella har på en dag. För att få lite perspektiv alltså. Mina kommentarsfält genererar från noll till 10 kommentarer i bästa fall och min enda regelbundna länkare är en islamofobisk sida, som jag regelbundet raderar.
Jag skriver ofta om politiska ämnen. Jag avskyr fattigdom, ojämlikhet, diskriminering och maktfullkomlighet. Det är i huvudsak min ämnen. Jag kritiserar i första hand samhället och i andra hand de majoriteter som för tillfället regerar. Men jag sätter ofta tummen i ögat på mitt eget parti, socialdemokraterna, eftersom jag trots allt hyser störst förhoppning om deras möjlighet att förändras.
Socialdemokrater är mycket, många olika uppfattningar ryms givetvis i ett parti som lockar en tredjedel av väljarkåren. I grund och botten står vi socialdemokrater för Frihet, jämlikhet och solidaritet. Sedan tolkar många detta på sitt eget sätt så att det ibland kan verka som att vi står miltals ifrån varandra, på motsatt sida rentav.
Här uppstår kamp och skärmytslingar, invektiven haglar, självförhärligandet likaså. De mest populära verbala tillhyggena brukar vara kryptokommunist och nyliberal, på en punkt är det dock entydigt; när man utmålar sig som vänster så är det ett ”absolut gott”, är man vänster så är man god per definition, är man höger så är man ond. Högersosse är liktydigt med nyliberal och det är ondskan personifierad. Ofta ser man bloggare som i brist på argument använder de här etiketterna för att så att säga avsvära sig synd, ett socialistiskt avlatsbrev. I den socialdemokratiska supporterskaran, ett sorts medlemskap som nu upphöjts till organisationsprincip, hurras och hejas för det vänstra laget. Vad som sägs är oviktigt så länge man säger sig vara vänster. Och stickorden är få; pigavdrag, vårdval, privatisering, Littorin - välj ett och det räcker för att trumpeterna skall ljuda och vågen gå. Om någon större klokhet blir resultatet av dessa duster är tveksamt, men det sitter gott med en kall Trocadero efter avslutat värv.
I dagarna har det blossat upp en sådan här debatt. Det är bloggvännerna Erik Laakso och Claes Krantz som råkat i luven på varandra. Bägge är framträdande bloggare i den socialdemokratiska sfären, Laakso möjligen med en läsekrets som sträcker sig utanför den partipolitiska kärnan. Man återfinner honom även ibland som skribent i gammelmedia. Jag gillar bägge två, Laakso för hans mod att säga vad han tycker och Krantz för hans envetna arbete med att sätt ”Sveriges framsida” på den politiska kartan, vilket även kräver mod att ibland gå emot centrala sanningar inom partiet. När Krantz mera sällan lämnar de socialdemokratiska inmutningarna så strövar Laakso mera fritt i landskapet. Nåväl det var debatten det gällde.
Laakso hävdade i en bloggtext att han inte förstod vad Krantz menade med en bloggtext som handlade om just bloggandet! Om betydelsen av ”sociala medier”. Krantz verkar se på bloggar, textmeddelanden, Twitter, Flckr och allt vad det heter, som ytterligare en kanal att föra ut sitt budskap i och därför var själva begreppet ”sociala” medier missvisande. De borde kallas digitala, nya eller något annat mer tekniskt beskrivande. Laakso försvarar just det ”sociala”, umgänget, det spontana samtalet, debatten och meningsbrytningarna och att det är detta som är skillnaden. Med möjligheten att publicera sig på en tiondels sekund från tanke till offentlighet har ett helt nytt medielandskap öppnats. Och jag är benägen att hålla med Laakso om detta.
Om det betyder en revolution vet jag inte, men att det kommer att bli en vana och vardagshandling är jag övertygad om. För väldigt många är det det redan idag, man går ingenstans utan att det redovisas per mobil eller dator. I text, bilder och film redovisas allt, inga mellanhänder, inga köpare, inga hinder läggs för att berätta om middag, sömn, barn, kläder, trädgårdsbruk, utsikten från ett tak – you name it – trivialiteten har upphöjt till löpsedel.
Och det är väl här jag tycker att både Laakso och Krantz bommar. I deras tro på det politiska samtalets betydelse i den digitala världen. För enklare har det blivit, billigare har det blivit, mera tillgängligt har det blivit, men har det blivit viktigt? Förändras verkligen den politiska kartan av en nanometrisk närvaro i den digitala världen, där modebloggarens publiceringar söks av 100 000-tals besökare varje dag och den politiske bloggarens av 100?
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Claes Krantz, debatt, sociala media, blogg, bloggare, socialdemokraterna,
6 kommentarer:
Dels har du förstås rätt som vanligt, dels skulle jag vilja fortsätta ditt avslutande resonemang, frågorna du ställer, med ett lite annat fokus. Medier/kanaler är teknikaliteter. Vilken funktion de kommer att spela avgörs helt av hur de används.Så har det alltid varit och kommer att förbli.
Det intressanta med medier som erbjuder någon form av interaktivitet (är sociala som man så gärna vill etikettera dem) är ju om användarna nyttiggör sig av dessa möjligheter. Det vi hittills sett är precis som du iakttagit att en mindre grupp, sannolikt redan politiskt engagerade, funnit att bloggar och twittrande ökar räckvidden och leder till upptäckt av nya gelikar (inte nödvändigtvis i termer av åsikter). En del nya tillkommer förstås också. Det vi fortfarande saknar är erkännandet av att den dialog som kan föras också har ett värde i de mer etablerade partiernas utformande av politiken.
Tveklöst har ju nätet betytt oerhört mycket i t.ex. integritetsdebatten, vi har ju t.o.m. fått ett nytt parti baserat på att folk har hittat varandra. Frågan är ju om det är möjligt att utveckla t.ex. vårt parti på ett sådant sätt att det kan ta tillvara denna nya arena i den politiska processen - alltså direkt motsatt till att se det som ytterligare en kanal för propagandaspridning.
De sociala medierna skiljer sig inte från alla de övriga medierna. Det är alltid så att det lättviktiga är mer eftetrsökt än det mer politiska.
Det är därför Se&Hör har större upplaga än t ex AiP.
Men ändå, uppkomsten av sociala medier har ändå inneburit att jag kunnat skriva nästan 600 inlägg sen februari 2007 och haft nästan 100 000 besökare på min blogg "Tankar i natten."
Tidigare fick jag hoppas på välviljan hos någon insändarredaktör.
Tack Peter, visst är Piraterna ett exempel och en sorts metaprodukt av de sociala medierna. Av, för och i. De tjänar ju som ett exempel på en möjlighet. Men alltför mycket verkar för mig vara personliga anslagstavlor. Många deltar ju inte ens i den diskussion som skulle ha kunna förts på bloggen. Andra har så strikta regler för kommentarsdeltagelse att inläggen hunnit kallna och bli inaktuella innan kommentarer publiceras. Andra åter publicera i en sådan takt att det snarast är att se som ett privat åsiktsmagasin.
För vårt parti tror jag att det gäller att i ännu högre grad öppna sig. Men det är ett problem i det att vi har så förtvivlat svårt att lyssna, att samtala förutsättningslöst. Vi vill ju så gärna bli bekräftade, hela tiden. Kan de nya medierna tvinga fram en motutveckling där så skulle fantstiskt mycket vara gjort.
Leo, jag tycker nog att de nya medierna, wiki-tanken, är annorlunda än de gamla. Du skriver själv "utan redaktör22 och det är ju en avgörande skillnad. Jag tycker nog att de här nya medierna mer liknar gamla tiders samtal eller möten, merq informellt och med skiftande närvaro men likafullt.
Leo/Anders, det är uppenbart att det inte handlar om mediet i sig utan om användarnas ambitioner. Det är ett stort steg att gå från forna dagars relativt toppstyrda politiska process (och där valarbete betydde just att vara megafon för) till det som en del medier möjliggör - en kontinuerlig för utformandet av politiken ständigt pågående dialog.
Peter, har inte ändå dessa medier något i sig som färandrar förutsättnigarna. Just genom sina möjligheter att inte toppstyras. Ungefär som telefonen en gång förändrade möten och samtal till något mera förutsättningslöst, varken utseende, ålder eller härkomst läggs till grund för samtalet. En sorts god anonymitet. Med de sociala medierna, dit gruppsamtal per telefon bör räknas, erbjuder nya möjkligheter till anonymitet, beslut och publicering. Tänk om de politiska partierna hade vågat utnyttja detta, involvera flera i arbetet med beslut och program. I stället verkar det som att man i högre grad verkar för att stifta integritetskränkande lagar mot denna positiva anonymitet och för örigt använder mediet som megafon, ett billigare, mera hypat, grafiskt material. Som man tror ska ge cred balnd unga urbana människor. Men tyvärr befinner man sig alltid i bakhasorna på den utvecklingen.
Det är där den ringa uppmärksamheten spelar roll. Vi tror att vi spealr på en global plan, i verkligheten sitter vi fångad av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar#Brazil.
Skicka en kommentar