Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.

Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

Vi är på rätt väg och det är det viktiga.

I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.

Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.

Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.

Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.

Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.

Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Även en liten röst kan höras!

Jag kan inte låta bli att notera att mitt partis ordförande i Norra Bohusläns hälso- och sjukvårdsnämnd, Per-Arne Brink, nu har hittat 5 miljoner som gör att vi kan få behålla ambulanstjänsten i norra Bohuslän.

Det är en 180°-sväng från det som redovisades på Bohuslänsdistriktets årsmöte. Där klargjorde Brink varför en nedskärning av ambulansverksamheten var nödvändig. Och det var också där den lilla rösten försynt bekräftade att jag nu har hört hur två ledande regionspolitiker (s) fösvarat sina nedskärningar och försämringar för småkommunerna. Min enkla fråga var vad de hade gjort för att inte skära ner. Och tystnaden lägrade sig över församlingen. Maken till fräckhet! Ifrågasätta en partikamrats nedskärningar i offentlig verksamhet!

Men nu visar det sig två veckor senare att det likafullt fanns pengar, och med det en socialdemokratisk linje som försvarar medborgarnas intresse framför statsapparatens. Kanske är det förmätet att koppla denna helomvändning till min lilla röst. Men jag kan inte undgå att notera sammanträffandet. Intressant. Och hoppfullt.

Andra skriver om glesbygd och offentlig sektor.

Vad tänker vi göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare

Nu är det väl snart dags för de av mina partikamrater inom socialdemokratin, som förespråkar förbud för vinstdrivna företag inom välfärdsektorn, att tala om hur det ska gå till. Idag verkar ca 40 000 företag inom välfärdssektorn. Dvs de utför tjänster inom vård, omsorg och utbildning som finansieras med skattemedel. Sysselsättningen ligger i underkant av 150 000 personer.

Nu vill aktiva socialdemokrater att vi ska förbjuda dem att arbeta i sina nuvarande företag. Med glöd i blicken tolkar de kongressbesluten, som att kvalitetskraven bara är en omskrivning för förbud, någons sorts självsanering med 100-procentigt utfall. Som om alla privata företag per definition levererar dålig kvalitet och tar ut oskäliga övervinster som på oklara vägar skickas ut ur landet till något karibiskt skatteparadis. För det är precis det man säger, när man talar om att förbjuda vinstdrivande företag inom välfärdsektorn. Sedan må man ju slingra sig hur mycket man vill och harkla fram något om att det inte gäller alla. Men förbjuda vinst är att förbjuda verksamhet för ett aktiebolag.

Så hur vi än vrider och vänder oss så måste vi kunna svara på vad vi tänker göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare?

Något konstigt blir det när de samtidigt som de vill förbjuda försäkrings-och skattefinansierad verksamhet som går med vinst, pläderar för att skattepengar skall satsas i företag som under ett stort antal år aldrig redovisat vinst. Företag som givetvis ändå har delat ut bonusar, höga löner och utdelning till sina aktieägare. Men aldrig betalat ett öre i skatt.

Den ekvationen går inte ihop för mig i alla fall.

Andra skriver om detta här och här.

Finns inte invandrare och invandring hos socialdemokratin?

Nu har det gått snart en månad sedan socialdemokraternas jobbkongress, det vill säga, det var väl en vanlig partikongress, men med namnet Jobbkongressen så skulle ingen kunna anklaga (s) för att glömma bort jobbfrågorna. Men här smyger sig ett litet aber in. Jobbfrågan och arbetslinjen föll vi på förra gången. Det är inte säkert att det är den frågan som kommer att dominera debatten i samma grad 2010. Ska vi tippa på att invandringen kommer att bli en het fråga denna gång?

I storts sett dagligen rapporterar opinionsinstitut om sjunkande opionssiffror för (s) och chockhöjda tal för Sverigedemokraterna. Oroande siffror och en oroande utveckling. Men knappast oväntat. Under många år har Svcerigedemokraterna fått komma undan. Har de etablerader partierna inte försökt tiga ihjäl dom så har man undvikit och gått runt det minerade fält som de nationalistiska krafterna planterat. Taktiken har misslyckats. Så invandringsfrågorna i valet är ingen högoddsare direkt.

Jag läste igenom samtliga beslutsdokument från s-kongressen. Inte på ett enda ställe återfinner man orden invandrare och invandring!

Vi har alltså arbetat oss igenom en hel kongress vars teman var:

"En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först, - en starkare arbetslinje,- ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete, - låt ungdomsgenerationen ta plats, - konkurrera med kunskap och forskning, - klimatpolitik från hot till möjlighet, - högre kvalitet i välfärden, - ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, - en rättvis värld är möjlig,- en modern folkrörelse för jobb och rättvisa, - kultur i brytningstid" utan att en enda gång hänvisa till invandring och invandrare! Invandringen är ju trots allt en av de viktigaste faktorerna för att vi ska nå alla de vackra målen! Man tror knappast sina ögon.

Ingen kan väl tvivla på vad (s) tycker om (sd). Men idag så går vi i den andra fällan. Vi går runt minfältet, vi rensar det inte.

Vi gjorde samma fel i motståndet mot EU och euron, där nationalisterna fick husera fritt. Ingen på nejsidan försökte förklara skillnaden mellan en progressiv EU-kritisk hållning och den nationella inskränkthetens nej. Nationalisterna kunde utan att kritiseras, sälla sig till en majoritet av folket. Och gör man det så kan man väl inte vara så farliga, blev det bestående intrycket. I lugn och ro kunde (sd) samla och bygga ut sin partiorganisation.

Tystnaden från den demokratiska sidan skänkte (sd) legitimitet, oavsett om man ville det eller inte. (sd) gick från ett 1%-parti till ett som knackade på riksdagsporten. Idag skulle de få 26 mandat. Tigandet slog fel.

Hur tror någon att vi kommer att kunna desarmera den sociala bomb som (sd) bär i sitt budskap om vi inte tar dom i sakfrågan, om vi inte förmår visa att vi försvarar invandringen därför att den är själva förutsättningen för det svenska välståndet, om vi inte accepterar och främjar alla människors rätt att förverkliga sina drömmars innersta längtan? När ska vi lära oss att demokratin inte låter sig försvaras genom tystnad.

Och varför i hela världen har inte en enda socialdemokratisk debattör sagt ett ord om kongressdokumentens stora svarta hål?

Andra talar om invandringen. Men här är det tyst.

Två sossar som aldrig tiger finner du här och här.

Det räcker nu!

bilden hämtad från s-studenterna i Örebros blogg

I går var jag iväg till Partille för Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts höstmöte. Valet 2010 stod på programmet. Partiets valstrategi presenterades, lite mer utmejslat och smidigare än tidigare utkast. Man har lyssnat på den interna debatten och dragit slutsatser av årets två valrörelser.

Överhuvudtaget var det god stämning och återseendet med gamla vänner och kamrater glatt. Rapporterna från kongressen var entusiastiska. Man förstår att det skedde något där som man kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig ute i periferin där jag befinner mig. Mitt intryck är ju tvärtom att kongressen kännetecknades av kompromisser och inte av visioner som sträcker sig bortom valet i september 2010. Jag känner väl att kongressen snarast var en signal till mobilisering inför en nödvändig valkamp. Den nuvarande majoriteten måste bort och det är vi som skall göra det helt enkelt. ”Det räcker nu” blev det mest citerade och uppskattade slagordet. Ett slagord som formulerades varken av någon framträdande politiker eller av våra högt betalade reklambyråer, utan ironiskt nog av en komiker i en pausunderhållning!

På vårt höstmöte fick jag anledning att bli förbannad. Våra regionpolitiker försöker klargöra turerna kring avvecklandet av vattenterapin och sjukgymnastiken i Sotenäs och Tanums kommun. Verksamheten kommer att centraliseras till Strömstad och Uddevalla, vilket innebär att vi får åka 10 mil för att få del av den här verksamheten mot 2 idag. Bara det gör mig riktigt förbannad, men än mer att våra politiker inför oss valarbetare bara beskrev hur de gått tillväga för att lägga ner den här verksamheten. När jag ställde frågan vad de hade gjort för att förhindra nedläggningen blev det tyst. I salen och i panelen. Det verkade som att tanken aldrig förespeglat dem, att en socialdemokratisk politikers främsta uppgift är att stå på medborgarnas sida. Efteråt fick jag besked om att de hade åkt runt och informerat!

Svarslös gick jag därifrån och jag är glad för att jag ställde frågan. För det är just dessa frågor, som medborgare och väljare vill ha reda på. Och som jag borde ha ett svar på. Vad har socialdemokraterna gjort för att förhindra nedläggningen! Utan svar så kommer slagordet ”Det räcker nu” att riktas mot oss i stället.

Hela den här saken borde bli en väckarklocka som också gör det klart att om vi ska ta över makten 2010, eller som i Västra Götalandsregionen behålla den, så måste vi sluta tävla om vem som är bäste förvaltare av stat och kommun, för att i stället bli bäste företrädare för medborgarna i landet.



Andra skriver om kongressen och valet här och här och här.

Muren, Marx och marx-isternas korta minne.

När jag var ung och gjorde militärtjänsten, låg i lumpen, så läste jag Marx. Karl Marx. Jag var politiskt intresserad och intresserad av hur samhällen skapas och utvecklas. Och lumpen gjorde det möjligt för mig att studera. Som en av de sista i svensk historia som blev ”dömd” till förvar i cell för en förseelse, satt jag 6 dygn i arresten. Väckning kl 0600, bädden uppfälld mot väggen, toalettstol, ett litet bord och en pinnstol. Det var allt. Ställde jag mig på bordet kunde jag se en aning av himlen genom cellfönstret.

Men det fanns en annan lucka. Man var visserligen förhindrad att läsa underhållningslitteratur, tidningar och böcker. Facklitteratur däremot var tillåtet. Så jag beställde Karl Marx: Kapitalet i tre feta band och fick dem! Min lilla upprorssjäl njöt för fullt och fylld av iver att förstå satte jag igång att läsa. En del visste man väl, en del hade man förstått men känslan av att lämna arresten och ha läst Marx´ Kapitalet var ganska mäktig.

En huvudtes hos Marx är, att på ett abstrakt plan, så kan varje samhälle skiktas i tre nivåer, den ekonomiska, den politiska och den ideologiska. Marx hävdade att den ekonomiska nivån var bestämmande över de andra. Det vill säga, ekonomins organisering, förhållandet mellan produktion och ägande, arbete och kapital, bestämde vilken politisk och ideologisk överbyggnad varje samhälle skulle komma att få.

Detta är en sanning som varje marxist tar med sig; när det gäller det kapitalistiska samhället eller dess feodala företrädare tvekar marxisten aldrig: förhållandet mellan arbete och kapital bestämmer de politiska förhållandena.

Men när marx-isten plötsligt ställs inför 1900-talets största ekonomiska experiment, planekonomin i Sovjetimperiet och de asiatiska staterna, så sviktar tron på gamle Marx. ”Inte kan det vara planekonomins fel att Lenin skapade enpartistaten och Stalin Gulagarkipelagen och det kommunistiska imperiet.” Nej nu plockas det mest dubiösa freudianska lättgodset fram. Det var de dåliga ledarnas fel, Stalins vansinne eller klosterbakgrund, Ulbrichts taskiga barndom låg bakom murens bygge och dödsskjutningarna. Varför sviktar marxisternas tro, ja för det är just en tro, på Marx? Gäller inte teorin om den ekonomiska basens överhöghet längre? Planekonomin, den statligt ägda och statligt kontrollerade makten över produktionsmedlen har inte alls längre med politiken, med diktaturen att göra.

På så sätt överger ”marxisten” Marx , glömmer ett helt århundrade av politisk erfarenhet, och hoppar tillbaka till sin 1800-talsvärld, sina ideal och sin klockartro på att ”nästa gång, då, då skall vi nå himmelriket!”.

För att vi aldrig skall glömma vad planekonomi innebär, så borde dagen som är idag den 8 november, upphöjas till internationell minnesdag, nämligen dagen då planekonomin gjorde sin slutliga ekonomiska och politiska bankrutt.

Andra skriver om Marx .

AB1

AB2

DN

Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag

Jag kan inte låta bli att notera att bland socialdemokratiska bloggarna så har murens fall aldrig hänt. Inte en enda blogg uppmärksammar att det är årsdagen för viktigaste framgången för en demokratisk socialism. Berlinmuren faller - hundratals miljoner människor befrias från historiens kanske största förtryck. Slutet på det kalla kriget, järnridån upphör att existera. Ingen legitimitet längre för att i socialismens namn förtrycka och förslava, ockupera och trampa på. Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag men i vår svenska ankdamm kan det gå tyst förbi. Istället kan vi tom i det socialdemokratiska partiet höra företrädare tala för planekonomi och i överslätande ordalag om förhållanden bakom muren.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna kan fullfölja en historisk tradition när vi själva inte kan hålla reda på vår egen. Tystnaden och likgiltigheten är skamlig, den är ett hån mot alla våra kamrater som dog, fängslades, torterades och deporterades för sin kamp mot förtrycket.

Därför återpublicerar jag en text från den 19 augusti i år.











Idag firar vi 20-årsdagen av den paneuropeiska picknicken i Sopron, på gränsen mellan Ungern och Österrike. 600 människor, vuxna och barn, rusar mot gränsposten. Från den ungerska sidan mot den österrikiska. De har lämnat sina Trabanter några hundra meter bort och tänker lämna sitt land. Utan att veta om de kommer att stoppas, förmodligen skjutas i så fall, lämnar de allt. Deras handling kom att bli en symbolhandling. Det kommunistiska systemet i östra Europa föll. Inte över en dag, men inom några månader. 70 år av terroristisk diktatur börjar att monteras ner i samma ögonblick som den ungerske gränsvakten bestämmer sig för att inte göra något för att stoppa de 600.

Det här är en historisk dag. 1900-talets största sociala och politiska projekt går i graven. Det handlar givetvis inte om blundande gränsvakter. Det handlar om en politisk utopi som visar sig oduglig. De planekonomiska systemen som byggdes i centrala och östra Europas länder förmådde varken skänka människorna ekonomisk, politisk eller social frihet.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Ryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Albanien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien var alla länder vars politiska signum blev diktatur, Planekonomier, planerades av staten, som ledde till social misär. Skoningslöst avslöjades här idén att en stat med produktionsmedlen i sin hand skulle kunna skänka sitt folk lycka. Det som skapades var ett förmyndarsamhälle där staten och dess funktionärer alltid visste bäst. Ner i varje por, i minsta skrymsle av samhällskroppen sipprar ett förmynderiets gift. Och för att sprida det krävdes ett övervakningssamhälle som engagerade samtliga dess medborgare, antingen som bevakad eller som bevakare. Instämde du inte blev du skickad till de planekonomiska mönstersamhällena, där principen om ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” nådde sin utopiska fulländning. Gulag var inte bara fängelser, det var också det organiserade uttrycket för en samhällsutopi. De som försökte fly denna utopi dödades. Aldrig har det demonstrerats med större tydlighet att planekonomi aldrig låter sig förenas med demokrati, med fria tankar som yttras fritt och vars yttersta vilja får manifesteras i medborgarnas val. 100 miljoner döda bär vittnesbörd om detta.

Den 19 augusti för 20 år sedan gick 600 modiga människor mot gränsen i Sopron, klippte det symboliska låset i gränsbommen och fortsatte in i Österrike. Efter sig lämnade de ett samhälle i total politisk, ekonomisk och social bankrutt. Framför sig bar de ett befriat Europa.

Låt oss aldrig glömma det.

Du kan läsa mer här, här, här. Intressant bloggas här, här och här. Och här och här.

Först lite hångel och sedan förbud.

Lars Ohly hånglar med företagarna. I en artikel i Aftonbladet presenterar vänsterledaren sin och sitt partis program för företagandet. I fem punkter vill ha ta död på alla förvillelser om att (v) skulle var ett företagarovänligt parti. Det hela är mycket sympatiskt och Ohly konstaterar också att både världen och Vänsterpartiet har förändrats. Artikeln andas också en sund självkritik. Genom att sänka arbetsgivaravgiften, ta bort sjuklönekostnaden, ge exportstöd till småföretag, stöd forskning, och stärka det sociala skyddsnätet för småföretagare skall (v) bli ett småföretagarparti.

Vilket det också kunde blivit om inte om hade varit. För samtidigt som de vill detta så vill de ju också stänga flera av de marknader där småföretagen finns. Inom vård och omsorg ska privata utförare förbjudas och då pratar vi om ca 35000 företag i Sverige, många ensam eller fåmansföretag. Stöd för hushållsnära tjänster ska avvecklas och där ryker väl ett 10000 tal företag. Med avvecklade ROT-avdrag så sker det samma med ett stort antal företag inom byggnadssektorn. Återstår bönderna och managementkonsulter ungefär.

Så (v)´s grandiosa löften slutar liksom så mycket annat av deras politik i en pannkaka. Stora ord, stora löften - gärna till allt och alla och ivrigt påhejade av olika anhängare i andra partier. Men det får ju inte mera trovärdighet för det.

Andra skriver här, här!

Krumelurer i den politiska terrängen

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några guldkorn ur den politiska hemisfären.

Kvalitet i privat och offentlig verksamhet är ju ett kärt ämne. För att som medborgare kunna kvitta sig med alla ambitioner om att överhuvudtaget ställa krav eller ha en uppfattning i frågan, så har den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och partistyrelseledamoten Bengt Silfverstrand i en debatt om vinster och friskolor slagit fast att:" Det är inte bara möjligt utan bevisligen också framgångsrikt eftersom det har rönt en så stor uppbackning över alla partigränser i Norge. God kvalitet kan med andra ord upprätthållas utan att man behöver använda av skattemedel genererade överskott för utdelning till privata aktiägare.". Här slås alltså fast att när de politiska partierna är överens om att den av dem själva serverade verksamheten är god så är den det! Punkt slut! Att skoleleven, föräldern, läraren, vaktmästaren skulle kunna ha en mening därom avvisas kontant. Ett i sanning mycket intressant perspektiv för demokratin öppnar sig.

Lägg därtill hur signaturen Daniel reder ut den eviga frågan om vem som är socialdemokrat, det förtjänar att citeras i sin helhet: "Jag är socialist och socialdemokrat, och även jag har min uppfattning om kapitalismen efter studier av framför andra Marx. Jag är socialdemokrat därför att jag är partimedlem och socialist eftersom jag också vill avskaffa kapitalismen och införa ekonomisk demokrati.". Skönt att få frågan avgjord. Att vara socialdemokrat har inget med ideologi att göra utan är enbart en fråga om betald medlemsavgift. För att få full klarhet måste dock frågan ställas. Blir man socialdemokrat när man tänker betala avgiften, när man betalat den eller först när man fått bekräftelse på att betalningen har kommit in? Signaturen Daniel har säkert ett svar även på detta så vi lär inte bli stående länge i ovisshet.

För att ytterligare fördjupa dina hemisfäriska ideologiska studier så hänvisar jag till Peter Karlbergs blogg och en artikel i GP

Ja det är intressant att se hur förtroendet för att medborgaren och dennas förståndsgåvor nu ifrågasätts. Är det, som den gamle Brecht sa, dags för makten att välja sig ett nytt folk?

Andra?

Ja, jag erkänner!

Ja, jag erkänner. Jag genar. Jag är en sån där som genar i kurvorna, när jag kör bil. Med en körsträcka på uppemot 7000 mil per år så gör man allt för att göra bilkörandet intressantare. Ett sätt är att gena i kurvorna, inte trafikfarligt eller genom att utsätta andra för fara, utan bara gena överallt där det går. Försöka köra kortaste vägen mellan starten och målet.

Till en början var det mest av geometriska skäl. Leka med tangenten på varje böjd linje och att slicka insidan av en kurva. Som en tiotusenmeterlöpare ungefär. Efterhand så har jag mer och mer funderat över det här beteendet. Tjänar det något syfte mer än att aktivera hjärnan under timslånga, uttråkande rutter där nyheterna upprepas, för jag vet inte vilken gång i ordningen, på radions P1. Jag vet ju att det kan reta medtrafikanter även om det inte på något sätt stör deras trafikrytm. Men jag gör det ju inte för att reta någon, lika lite som en muslim är muslim för att reta en sverigedemokrat. Likafullt så har jag börjat tänka på det. Jag skäms väl lite trots allt.

Det var då jag kom på att jag skulle räkna ut hur många meter jag sparade på vägen mellan hemmet och jobbet. 12 mil dit och lika många hem. Hur mycket kortare blir det av att jag genar i kurvorna? Och till min förvåning gick det att beräkna. 25 meter per kilometer blev det. 250 på en mil eller 6000 meter per dag. Det är 30 000 meter på en vecka. 3 mil. 144 mil per år. Jag har också räknat på hur mycket tid som jag sparat för att umgås med barn och vänner. 45 minuter. 40 timmar på ett år, nästan ett halvår sedan jag började pendla till Norge.

Under mina 20 år på vägen har jag alltså kortat min körsträcka 2900 mil eller nästan ett 2/3-dels varv runt jorden, två kubikmeter diesel har inte förbrukats och släppt ut sitt gift. En hel uppsättning däck har besparats vår natur genom att inte slitas ner. Visst, en väldigt blygsam insats för vårt klimat, eller rättare sagt ingen insats alls om man tänker på hur många mil jag tvingats köra ändå.

Så på något bakvänt sätt så känns det ändå lite bra när jag sätter mig i bilen i morgon för att komma till jobbet och jag börjar gena i kurvorna. Även om någon säkert bara kallar det skattesmitning. Jag menar, moms, miljö- och energiskatter etc etc som tack vare mitt genande inte kommer staten tillgodo. :)


Andra?