Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.

Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om den starka staten, kooperation, sjukkassan, socialtjänsten, välfärdstaten

Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.

Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, a-kassa, staten, den starka staten, solidaritet, gemensam sektor,

Vi måste våga prata om det!

Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.

Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, välfärden, den starka staten, debatt, tystnadppen debatt. Genom m

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Populismen dödar katten.

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Snälla, snälla, snälla snälla s

övers:"Det här är inte en pipa"

Snälla, snälla, snälla, snälla, …

Det här är en vädjan till socialdemokraternas förtroenderåd. Jag är socialdemokrat och jag önskar av hela mitt hjärta att samhället ska kunna presenteras som ett frihetens, jämlikhetens och solidaritetens samhälle. Jag vill att vi människor ska kunna se varandra i ögonen som jämlikar. Nu ska ni ju i första hand ägna er åt den ekonomiska politiken, men ni kommer aldrig att kunna blunda för dagens verklighet. Socialdemokraterna är ett parti som saknar trovärdighet bland folk. Med det för ögonen måste ni fatta era beslut.

För det första, ta ett första steg mot ett öppet och nyfiket parti. Vi måste dra undan gardinerna och se ut i det samhälle som vi befinner oss i idag. Ett samhälle som faktiskt lever med människor och medborgare som är är kloka, välutbildade och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ja som verkligen vill det. Medborgare som vill skapa ett samhälle som inte överger dig när du bäst behöver stödet. Ett samhälle som inte misstänkliggör dig och ifrågasätter dig när behovet infinner sig. Ett samhälle som inte förnedrar och mobbar eller letar efter den svagaste länken för att eliminera den. Det är här politiken kan göra skillnad.

Socialdemokratin är idag ett slutet och hierarkiskt parti som inte förmår skapa förtroende. Den goodwill som skapades för 50 år sedan är bara historia, precis som Elvis Presley, studentuppror, Woodstock. Idag så lever närmare en miljon människor i Sverige som aldrig upplevt annat än en borgerlig regering. 2014 ska en halv miljon förstagångsväljare ta ett beslut om vem som ska få deras röst. De vet inte vad det socialdemokratiska alternativet i praktiken vill säga. Ett parti som blundar för det, som stoppar huvudet i sanden, dyrkar sin egen historia och på allvar vill återupprätta denna svunna tid varken får eller förtjänar medborgarnas röster.

Så snälla snälla snälla …

Sätt ner foten och sluta med att förklara våra problem med komplotter och drev. Hissa persiennen och se ut, där ligger verkligheten och bara väntar på ett och annat spadtag. Och låt persiennen vara uppe, ta kontakt med människorna därute och lyssna. Lyssna utan att försöka stoppa deras ord i små bås som formats av ideologiskt önsketänkande. Sluta betrakta medborgarna som en manipulerad fårskock som lurats trill runt av en borgerlig regerings amsagor.

Fastna inte i vinstdebatten när det kommer till vården och omsorgen. Betänk att ni tar ställning till 50 000 företag när ni ropar på vinstförbudet. 50 000 företag är det som skall förbjudas verka om det blir verklighet av orden. Det blir bara ytterligare ett ”löfte” som aldrig kommer att hållas. Det är alltid i mötet med verkligheten som trovärdigheten prövas. Och trovärdighet är det enda vi kan erbjuda. Låt inte virrpannorna återigen sätta krokben. Det är inte i Vänsterpartiets knä vi skall sitta för att vinna fram. Men sätt upp en nollvision för skadorna inom vården. Människor skall inte dö och skadas för livet för att de söker vård. När tretusen dör och hundratusentals skadas varje år, så är det till en enorm kostnad som omöjliggör ett verkligt reformarbete.

Stoppa anpassningen till Sverigedemokraterna. Ett parti som vägrar ställa upp i en TV-debatt med hänvisning till möbleringen, samtidigt som samma parti rensar ut alla framträdande företrädare med utomeuropeiskt ursprung, saknar trovärdighet. Till helgens förtroenderåd så är endast 1 (!) av utomeuropeisk härkomst. Det kan aldrig vara så man kämpar ner främlingsfientligheten, det är bara en ynklig anpassning till Sverigedemokraternas agenda.

Vi kan aldrig göra kraven på jämlikhet trovärdiga så länge som vi själva formar och dra fördelar av ett privilegiesamhälle. (Läs § 10) Kan någon tro att vi menar allvar när vi låter våra ledande företrädare dömas efter andra lagar än vanligt folk? Partiledarens tillkortakommanden är hans privata tillkortakommande, partiets svar kan aldrig vara ett ”vi förlåter”. Partiets svar måste vara att vi aldrig kan acceptera privilegiesystemet. Ett löfte om att strida för deras avskaffande. Det skapar trovärdighet, det gör inte en snyftande och rörd församling.

Så snälla snälla snälla … förtroenderådet.

Förstå att er uppgift den här helgen är att ta några kraftfulla och avgörande steg mot att återupprätta socialdemokratins trovärdighet och det betyder inte att återupprätta en gammal uttjänt politik. Det är bara genom att våga vara öppna, våga se samtiden som den är, stå för det vi menar och rensa i garderoberna som vi kan nå dit.

Så Snälla snälla snälla - den socialdemokratiska versionen



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, Håkan Juholt, förtroenderåd, vårdskador, vård, förtroende

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten