Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.

Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om den starka staten, kooperation, sjukkassan, socialtjänsten, välfärdstaten